Estrids bokklubb!

Ett tips till er som vill ha mer boktips för och av barn i rutan!

Ni måste bara se ”Estrids bokklubb” – en bokklubb som leds av elvaåriga, tjejen Estrid och sänds på webben (producerat av finska Fantaskop Films och Hufudstadsbladet i samarbete med Den Finlandssvenska Läsambassadören, Förlaget och Richardgatans bibliotek). I avsnitten diskuterar Estrid (på mysig finlandssvenska) om böcker som hon har läst och gillar med sina kompisar. Sedan tar hon med sig deras frågor och möter författarna och illustratörerna för en intervju i sin alldeles egna bokshow.

Ni kan hitta Estrids youtubekanal där de hittills utkomna delarna ligger uppe HÄR. Gillar mycket! Gå också gärna in på hemsidan, där det bland annat finns mer boktips, lärarhandledningar och annat. Estrids bokklubb är enligt min personliga mening, mycket, mycket bättre än ”Bokslukarna” som sänds på SVT och framförallt; i Estrids bokklubb pratas det böcker! Varför får jag inte den känslan i ”Bokslukarna”? Det känns liksom så komprimerat och genomstressat och jag får hela tiden känslan av att något saknas.

Gå genast in på Estrids finfina youtubekanal och djupdyk i böckernas oändliga värld!

Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta SepetysTårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.

Augusti & September

talt-lasning

I slutet av semestern, var vi i Norge några dagar och tältade i Flåm i Sognefjorden – en av de vackraste platser jag någonsin varit på. Det var kyligt och fuktigt mest hela tiden med undantag från stunden då jag precis krupit ned i sovsäcken, tänt min mysiga läslampa och läste i denna härliga tegelsten tills armarna började domna bort och ögonlocken var tunga som om de tyngdes av flera paket strösocker.

solros-2

På trappan utanför Tillingeskolans personalrum, möttes jag en eftermiddag av denna underbara och glada syn! Älskar solrosor.

ironman-fika

Nyinköpta böcker, kokosboll, kaffe och IronMan i Kalmar. Det syns kanske inte på denna bilden, men soligt och skönt var det, denna dag!

det-vita-huset

En helg åkte vi ner till Malmö och då tog jag med mig denna som resesällskap. Petter Lidbecks senaste thriller för mellanstadiebarn. Rysligt spännande, lättläst och bra var den!! Senare tog jag med mig denna in i en fjärdeklass för att tipsa – till min glädje var det många som ville låna!

riddaren

Nästa bok på läslistan var denna med den lååånga titeln ”Det lånade mörkrets riddare” – en debut av en irländsk författare med rött skägg; ”Dave Rudden”. Boken handlar om den föräldralöse pojken Denizen som bor på ett deppigt och mörkt barnhem tills han en dag blir hämtad av en man i en bil som påstår sig känna hans faster. Under bilfärden till fastern händer både oväntade och otäcka saker som ställer Denizens liv på ända. Plötsligt är det som om hans liv har blivit en mix av den otäckaste mardröm och den mest underbara drömmen. Fartfylld och underhållande fantasy som sticker ut på ett bra sätt! Jag hoppas på fler böcker om Denizen!

urkul-bmala

Under vecka 36 hade vi musikteaterföreställningen ”Ur-Kul” (Musik i Blekinge) på besök i Mönsterås kommun för lågstadiets klasser. Jag såg själv föreställningen i våras och minns att jag skrattade så att jag grät. Det var något av det roligaste jag sett. Mycket uppskattat och minnesvärt, även för barnen! Fotot är taget utanför biosalongen i Blomstermåla Folkets Hus för tiden då jag mötte upp teatersällskapet och klasserna från våra skolor.

skytteanska-skolan-ht-16

Vecka 36 startade vi upp källkritiksprojektet ”Källspanarna” på denna galet vackra skola; Skytteanska skolan i Ålems kyrkby. Byggd 1822 och är därmed en av Sveriges äldsta skolor som fortfarande är i bruk. ”Källspanarna” är ett upplägg jag har lånat och modifierat efter våra förutsättningar av skolbibliotekarien Liselott Drejstam som jobbar på Hjulsbroskolan i Linköping – välkänd i Sverige för sin satsning kring källkritik i skolans lägre åldrar. Vi har mycket att lära av Linköpings fokusbibliotekarier! Denna termin är första gången jag kör källkritik i förskoleklassen och åk 1. Väldigt kul och utmanande!

minimonster-mygga

I våra projekt ”Källspanarna” har jag bland annat utgått från denna underbara faktabok; ”Livet som minimonster” av Hanna & John Hallmén, när vi har samtalat om vad en källa är och vilka olika typer av källor vi har omkring oss. Vi har även använt oss av deras webbsida där vi har testat de roliga övningarna ”Gissa fejset”.

nelsons-lunchlasning

En stund på Nelsons café i Mönsterås – mitt favvofik i vått och torrt. Härinne står verkligen tiden stilla. Inredningen är så mycket ”Fawlty Towers” (Pang i bygget). Bara här inne funkar inredningen. Och bara här inne är det ok att sitta ensam vid ett fyrmannabord med näsan i en bok.

monstret-pa-cirkusen

I veckan läste jag ut ”Monstret på cirkusen” av Mats Strandberg – del två i serien om pojken Frank som förvandlas till ett fluffigt monster om nätterna när alla sover. Jag gillade del ett mycket, men del två var till och med ännu bättre! Stämningsfull, spännande och fasansfull om människans mörka och ljusa krafter.

pudlar-och-pommes

Jag säger bara ”Pudlar och Pommes” av Pija Lindenbaum! Vilken underbar och aktuell bilderbok! Jag läste den för åk 1 när de besökte mig i biblioteket i onsdags och det fanns så mycket att diskutera. Det här kan även vara typ den sorgligaste scenen i en bok. När hundarna måste lämna kvar vovve på stranden, eftersom de inte får plats fler i båten. Jag fick ont i hjärtat.

bukett-tidlosa

Avslutar med denna ljuvliga bukett som min mamma har plockat. Jag säger bara Tidlösa och Anemon i samma bukett!!! Kan det bli vackrare?!

Nu får jag önska er alla en underbar helg!

Sista riket

Mistborn: Sista riket

Ända sedan semesterns sista dagar har jag en liten del av dygnets timmar tagit min tillflykt till Brandon Sandersons magiska värld. Denna 700-sidiga kluns av ren och skär och underbar fantasy har varit min ständiga följeslagare. Det har känts att bära runt på den, men konstigt nog är hjärtat tyngre nu när jag måste lämna tillbaka den. Tur då att del två kommer ut på svenska inom en mycket snar framtid.

Det har varit helt underbart att få försjunka i en värld som är så olik vår egen och ändå så ofattbart lik i många avseenden; de mänskliga känslorna, det mörka och fruktansvärt grymma likväl som de sköra, hoppfulla och goda. En liten startsträcka hade jag förstås, men det kändes aldrig motigt, utan jag kände mig lugn i vetskapen om att böcker i den här tjockleken kräver längre tid för att blomma ut, veckla ut sig i sin fulla kapacitet. De blir bara ännu bättre, eftersom man får lära känna karaktärerna och världen mer på sin egna villkor.

Jag kommer på mig själv med att ideligen göra jämförelser mellan serien ”Mistborn” och ”Korpringarna”, vilket kanske är dumt, men ändå oundvikligt. De hade ju många likheter. ”Korpringarna” kändes mer som en oslipad diamant för mig. Den berörde mig inte riktigt som jag hade förväntat mig eller velat, men ändå såg jag dess potential. Den glimmade i min hand, den var vacker att betrakta, men berörde inte riktigt på djupet. ”Korpringarna” och jag hade någon slags relationskris som gick i vågor. Med ”Mistborn” känns det aldrig som en ansträngning, jag bara läser och njuter. Världen får också plats i min hand, författaren låter den inte ta alltför stor plats på bekostnad av karaktärerna. Karaktärerna i ”Mistborn” är nog det jag kommer sakna mest. De var så fulla av liv.

”Ser det någonsin fel ut i dina ögon, Vin?”
”Fel?” frågade hon.
Kelsier nickade. ”De torra växterna, den ilskna solen, den disiga svarta himlen.”
Vin ryckte på axlarna. ”Hur skulle sådant kunna vara rätt eller fel? Det är bara som det är.” 
”Jovisst” sa Kelsier. ”Men jag tror att din inställning är en del av felet. Världen borde inte se ut såhär.”

I ”Sista riket” tar författaren Brandon Sanderson oss med till en mörk värld där askan faller tung från himlen och där ingenting längre kan växa eller blomma. Men eftersom detta har pågått så länge som i tusen år, är det inte längre någon som reflekterar över det. Istället är det en värld där skaana, människorna som befinner sig allra längst ner på kast-stegen, är kuvade gentemot den odödlige Överstehärskaren som enligt legenderna framställs som en frälsare och härskar med en järnhand genom adelsmännens familjer.

I denna värld där alla tycks sova med öppna ögon, bedövade av antingen girighet, rikedom och makt eller av att ständigt vara kuvade och utnyttjade till det yttersta – dyker Kelsier upp. Kelsier har gjort det omöjliga; han har överlevt de underjordiska hålorna dit Överstehärskaren sänder de dödsdömda. Kelsier har inte bara magiska förmågor som ger honom ett övertag. Han är även stark i sig själv – en överlevare som är beredd att offra sitt eget liv för en bättre värld, utan Överstehärskaren. Parallellt med kapitlen om Kelsier och hur han i hemlighet planerar sin kupp, möter vi flickan Vin. En av alla de utnyttjade skaa som försöker överleva en dag i taget. Vin tillhör ett tjuvgäng som stryker omkring i huvudstadens gränder, helt omedveten om sina magiska förmågor. Ända tills den dag då hon träffar på Kelsier som får henne att inse hur unik hon är.

Fängslande läsning! Rekommenderas varmt! 

You had me at hello

Jepp. Så var det. Nu när denna boken är utläst kan jag konstatera två saker:

  1. Jag är uppenbarligen inne i en period där jag ”bor” i romantiska böcker som får mig att må bra och sväva som på vita, fluffiga sockervaddsmoln. Att dessutom få en stor dos skottsk humor på köpet är inget jag tackar nej till.
  2. Denna boken var kärlek vid första ögonkastet (och sista ögonkastet). Vill därför säga att titeln är mycket passande!

Detta kommer inte bli någon recension, utan mer ett sätt för mig att kombinera ett hej från mig och semestern och samtidigt berätta hur mycket jag älskade denna min andra lästa bok av författaren Mhairi McFarlane. Nu dags att gå ut på jakt efter fler titlar av henne!❤.

Hoppas ni har en riktigt skön dag i solen!

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Jag lät dig gå

Vilken stark debut av brittiska författaren och före detta polisen Clare Mackintosh! Och framförallt: VILKEN TWIST.

Jag har fortfarande svårt att smälta den och har flera gånger bläddrat tillbaka för att upptäcka dolda ledtrådar som författaren kan ha lagt ut som spår för läsaren i texten. Och visst finns de där. Men jag var helt blind och kunde inte för mitt liv se att detta skulle komma. Tänk vilken tur att jag inte gav upp boken femtio sidor in i handlingen?! För början var ganska seg och liksom ”deppig”. Och framförallt kände man sig som läsare lite förvirrad och liksom ”lurad”. Det fanns liksom inget intressant att gå på. Inga känslor, inga ledtrådar som skulle kunna dramatisera berättelsen och föra den framåt. Jag stannade upp flera gånger, la ifrån mig boken och funderade över vad jag skulle göra eftersom jag kände att vi inte riktigt kom längre – jag och boken…

Men så började jag leta efter recensioner till ”Jag lät dig gå” och hoppet tändes igen. För i princip alla som hade läst boken hade skrivit om den där ofattbara twisten som skulle komma någonstans i mitten av boken, där del ett slutar och del två tar vid. Med detta i åtanke, fortsatte jag att läsa, med denna gång en nyvaken förväntan och spänning. Och jag kom snart att bli totalt fast i berättelsen. Från att ha läst i slowmotion med en okoncentrerad, nästan likgiltig känsla började jag sträckläsa febrilt. Och när vändningen kom var jag sedan länge fast. Jag älskar verkligen oväntade twistar och denna fick det att rysa längs ryggraden…

”Det är över på en sekund. Hon böjer sig över honom, letar febrilt efter en puls. Ser sina egna andetag som ett ödsligt moln av vit rök i den kyliga kvällsluften. Upptäcker den mörka skuggan som bildas under hans huvud och hör sig själv kvida högt, som om ljudet kom från någon annan. Hon tittar upp mot den suddiga framrutan, vattendropparna kastas i bågar från vindrutetorkarna, rakt ut i mörkret, och hon skriker på hjälp från den osynlige föraren”.

Det börjar med en fruktansvärd smitningsolycka. Jenna Grey är på väg hem från skolan med sin femåriga son. Det regnar och vinden piskar dem i ansiktena och alla som är ute på gatorna skyndar sig hemåt för att slippa ovädret. När de bara är några meter från huset, släpper sonen mammans hand och ropar glatt till henne att de ska tävla om vem som kommer först hem. En bil dyker upp som från ingenstans. Pojken blir påkörd och mister livet direkt. Mamman skriker åt föraren, som sticker från olycksplatsen med tjutande motor.

I boken får vi följa Jenna och hur hon flyr från Bristol och de otäcka minnena och samvetskvalen. Hon tar på sig skulden för pojkens död och försöker frenetiskt mota bort minnena. I Wales, i en liten by nära havet som heter Penfach börjar hon långsamt bygga upp ett helt nytt och mycket opersonligt liv. Hon försöker kapa av alla band med det förflutna och omgivningen genom att slänga sin mobil, leta upp den mest ensliga, enkla stugan mitt i ingenstans hon kan hitta och aktar sig för vilka hon pratar med och vad hon avslöjar om sig själv. Men långsamt börjar livet sippra in i henne igen och hon får svårt att stå emot när en efter en av Penfachs bybor närmar sig henne genom på sitt mycket speciella och ömsinta sätt. Trots att Jenna ett år efter olyckan långsamt har vågat släppa de mörka minnena, gör de allt för att inte låta henne vara ifred.

Parallellt med Jennas berättelse, får vi följa polisinspektörerna Ray och Kate som arbetar i ett team för att hitta den skyldige till Jacobs död. De har nästintill inget att gå på och tvingas efter hand att tillfälligt lägga ned utredningen, då den har hamnat längre och längre ner i prioriteringsordningen. Men Kate och Ray kan inte släppa Jacobs död och fortsätter i hemlighet att arbeta vidare med utredningen…

Som sagt! Detta är en helt oemotståndligt, gripande psykologisk thriller som överraskar läsaren när man är som allra, allra, allra minst beredd på det. Jag blev fullständigt knockad. Den var sanslöst bra och jag är så glad över att jag inte gav upp den i första taget!!

 

 

Bygg ditt eget dataspel: programmera från scratch

Hej!

Idag vill jag återigen tipsa er om en nyutgiven bok om programmering! Måns Jonasson, som arbetar på Internetstiftelsen i Sverige har precis kommit ut med en enkel och rolig instruktionsbok i programmeringens grunder. En 72-sidig bok som riktar sig till barn som vill lära sig att programmera och bygga egna dataspel.

Måns Jonasson har sedan två år tillbaka lagt upp kurser på Youtube i hur programmeringsspråket Scratch fungerar och kan användas i praktiken. Hans ambition är att lära barn och vuxna hur enkelt (allt du behöver är egentligen en dator och en internetuppkoppling, programmet scratch är gratis och behöver inte laddas ner) det är att omsätta sina spelidéer till verklighet genom kodning och programmering. Enkelt sagt skulle man kunna likna det vid att lära sig att kommunicera med sin dator och att bestämma hur den ska fungera🙂.

Kika in på Måns youtube-kurs ”Barnhack” för att se och lära mer!

Huset vid sjön

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det…❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Så funkar internet

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/tif/9789163887758.jpg

”Internet skapades en gång för att vi skulle kunna hjälpa varandra att bli smartare. Om vi ser till att använda internet rätt, kommer vi kunna bli bättre tillsammans”.

Karin Nygårds är läraren som började arbeta väldigt aktivt och kreativt med digital kompetens i skolan. Hon har fått många pris och utmärkelser, men är nog mest känd för sin programmeringsundervisning i skolan. En mycket läsvärd sida på internet är ”Teacherhack” som drivs av Karin Nygårds och Terese Raymond. På ”Teacherhack” kan man få mängder av tips på hur man kan arbeta med läroplanen genom att se på den med digitala glasögon. Där hittar man också argument för att arbeta med den digitala dimensionen i samtliga av skolans ämnen.

”Så funkar internet” är en efterlängtad bok som på ett mycket grundligt sätt går till botten med det här som kallas ”internet” och som inte är det lättaste alltid att förstå sig på. Som läsare får du chansen att skrapa lite på ytan om allt som har med internet att göra. Du får också möjlighet att göra djupdykningar om internets historia, world wide web, ettor och nollor, olika sätt att skicka data, trådlösa signaler, programmering, bitar och byte, hemligheter på nätet, den djupa webben, virus och hackare, att söka kritiskt, internetfenomen med mera, med mera… Här kan man lära sig mycket!

Lite förvånad är jag dock över att boken inte var mer lättläst än vad jag hade trott, med tanke på omslaget, illustrationerna och att den uttryckligen vänder sig till ”alla nyfikna”. Bäst lämpar den sig nog som utgångspunkt för samtal om internet i klassrummet, då läraren kan vara med och guida eleverna, för det är inte helt lätt att hänga med i svängarna, trots alla faktarutor och talande illustrationer.

LÄNKLISTA FÖR MER INTRESSANT LÄSNING I ÄMNET

Tekniska museet – Programmering för skolan

Webbstjärnan – Guider inom programmering

Fun Programming – Korta filmer som introducerar programmering

Code Academy – Lär dig hur man programmerar

Code.org – Ideell förening som strävar efter att göra datorkunskap tillgängligt för alla skolor

Programming4Kids – tillhandahåller kurser inom programmering

”De programmerar för att förstå sin samtid” – artikel om Karin Nygårds arbete på Skolverket

”Gerillaprogrammering på svenskalektionen” – ett videoklipp som visar hur det kan gå till att programmera på svenskalektionen.

It-pedagog Helene Derkerts samlade länkar kring programmering etc.

Programmering – program och appar (”Pedagog Stockholms” länklista)

”Geek Girl Mini lär tjejerna koda” – skrivet om Karin Nygårds senaste projekt för att öka it-intresset bland tjejer