#läserjustnu

hogt-spel

”Vet du hur man bäst letar efter en grisha som inte vill bli hittad?

(….) Spana efter mirakel och lyssna på godnattsagor”.

Älskar allt med denna fantastiska värld som Leigh Bardugo broderar ut. Den är lika isande, brutal och mörk som den är smältande vacker och skön. En bok jag mer än gärna försjunker i och låter mig förtrollas av dessa mörka, trötta och frusna novemberdagar!

❤❤❤

 

Utställning av deckarprojekt hela veckan!

deckarprojekt-utstallning

Äntligen dags för utställning av fyrornas färdiga deckarromaner på Krungårdsskolan! Vi kommer få låna fyrornas böcker hela veckan och ni är hjärtligt välkomna att komma in och besöka vår utställning på Blomstermåla bibliotek. För er som inte är personal eller elever på skolan, går det bra att besöka den under bibliotekets öppettider. 

För er som är nyfikna över hur projektet har gått till, kommer här en summering:

skriva-deckare

Till våren kommer alla fjärdeklassare i Mönsterås kommun att få besök av en känd barnboksförfattare. Förra hösten var det Katarina Genar som besökte fjärdeklassarna. Till våren blir det istället Torsten Bengtsson. Eleverna kommer i god tid innan besöket att få sitt eget exemplar av boken ”Mysteriet i döda skogen” ur serien Splej. Eftersom ett författarbesök blir som allra bäst när klassen är förberedd på besöket, har vi i höst lagt ner ett gediget temaarbete. Klass 4 på Krungårdsskolan har fått skriva sina egna deckarromaner tillsammans i grupper om fyra.

bild

Under den första lektionen var det pennan i högsta hugg som gällde. Klassen delades in i fyra grupper. Första halvklassen med två grupper delade upp sig så att de satt i olika rum. Här gällde det att vara lika mycket finurlig som hemlighetsfull. Man ville avslöja så lite som möjligt för den andra gruppens nyfikna öron och samtidigt ville man hinna bygga upp en berättelse med färdiga karaktärer så att den andra gruppen nästkommande vecka skulle kunna fortsätta på samma spår. Här var nog den största utmaningen hos alla att släppa på kontrollen. Att vara med i en stafettskrivning var ingenting de var vana vid – det märktes ganska snart.

bild

En av alla minnesvärda ögonblick: när eleverna satt med huvudena tätt ihop, höll krampaktigt om pennan, hade pannan i djupa veck av största koncentration och med en något orolig blick på klockan. Tiden gick ju så fort! Lektionen började alltid med att läraren Natalie skrev upp veckans skrivuppgifter. Hon berättade målande om vad grupperna skulle få i uppgift att skriva in i sin berättelse under lektionen. Därefter spred grupperna ut sig. Dörrar stängdes. Nya kapitel lästes igenom. Innebörderna av dem tolkades länge, ord vändes upp och ned och ut och in innan någon med bestämd röst högg av med att nu måste vi faktiskt börja skriva. Och så började det spånas och kladdas på kladdpapper…

halloween-skriva

Under veckorna som följde, fick jag som skolbibliotekarie en rejäl och välbehövlig dos av barnens vilda, modiga och beslutsamma energi och fantasi. Jag imponerades av deras håll i gång och på samma gång kände jag starkt med dem när de upplevde temporära motgångar. Det kunde vara att någon var alldeles för uppfylld av sina egna idéer för att klara av att för stunden ge med sig eller ändra lite, lyssna på de andras viljor. Det glödde bokstavligt talat i öronen av all kreativ glöd och på samma gång var det en del uppgivna uttryck i ögon och ansikten. Men efter alla timmar av hårt samarbete för att få ihop en gemensam text med hänsyn till olika starka personers viljor; fick de äntligen, äntligen lön för mödan!

bild

Deckarromanerna smyckades lagom till Halloween ikapp med barnens egna fantastiska masker och uppseendeväckande utstyrslar och kreationer av spindelväv, pennor genom näsor, vitt puder och blodfläckar på kind. Här är deckarromanen med den grymt fräcka titeln ”Gubbnappad” – en roman som helt enkelt handlar om en gubbe som blir kidnappad. Fiffigt eller hur?!!

fardiga-omslag

Och här har ni de färdiga omslagen för alla fyra deckarromanerna: ”I sista sekunden”, ”Gubbnappad”, ”Hotellstölden” och ”Mördarens hemlighet”. Visst blir man sugen på att läsa dem alla?!!

bild

VÄLKOMMEN IN OCH LÄS SÄGER VI!

 

TOPPLISTA – 16 oförglömliga vuxenromaner

Jag fick en önskan av en läsare att dela med mig av min tio-i-topp-lista. Inget kunde göra mig gladare! Vilken rejäl utmaning det blev! Och samtidigt skänkte det mig flera rogivande och stärkande stunder då jag gick igenom min bokhylla hemma, läste igenom min gamla blogg med bokrecensioner och bläddrade igenom bokdagböcker – drömde mig tillbaka och mindes böcker jag inte tänkt så mycket på, men som drabbat mig oerhört starkt en gång i tiden.

Jag inser att det finns många olika sätt att konstruera en topplista på och det är nog just val av urval som är det knivigaste. Jag har till slut landat i att mitt urval grundar sig på böcker jag fortfarande idag minns den där fysiska avtrycks-känslan av; böcker jag läst sönder i olika tider av livet och böcker som på något sätt väckt känslor jag kanske haft djupt inom mig, men aldrig öppnat upp förrän i stunden för läsningen.

I slutet av detta inlägg hittar ni ytterligare titlar som jag vill framhålla för att de är läsvärda på olika sätt (i de fall då jag har skrivit en recension av boken, har jag skapat en länk så att ni kan klicka på titeln för att ta er vidare till recensionen).

Utan inbördes ordning; här har ni  mina starkaste och mest oförglömliga läsupplevelser bland vuxenromaner som jag har läst genom åren! (Ni som är uppmärksamma märker att det inte är tio titlar utan hela 16 stycken – det gick bara inte att få ner det till tio…).

Stoner

Jag har nog aldrig varit med om något brutalare, vackrare och sorgligare slut. Den känslan när jag satt i bilen och läste de sista meningarna i ”Stoner” – där och då, stannade tiden. Det känns fortfarande som om hela universum frös och alla stjärnor exploderade. Vilket öde, vilket liv, vilken bok! Den lämnar mig fortfarande stum av förundran. Vilket mästerverk.

Oceanen vid vägens slut

Fantastisk. Kan fortfarande inte smälta vad det var som egentligen utspelade sig. ”Oceanen vid vägens slut” är som den knäppaste mardrömmen man aldrig mera vill drömma igen och den mest surrealistiskt ljuvliga drömmen man bara vill drömma igen. Lite som när man för första gången gick och såg ”Amelie de Montmartre”. Man förstod ingenting (kanske hade det också lite att göra med att jag såg den på franska med fransk text), men visste att från och med denna dagen hade ens sinnen blivit ett snäpp skarpare. Som om man var ensam om att se en ny färg eller känna en ny doft.

Stolthet & Fördom

Min mest sönderlästa bok som jag snarare har bosatt mig i än läst, varenda gång jag har varit olyckligt kär. Jag kan liksom inte leva utan den. Jag tycker den är helt magisk och innehåller ALLT som gör en bok till den mest romantiska, perfekta kärlekssagan. Det bästa ordet jag kommer på att beskriva den med är: bitterljuv. Lägg därtill att den är galet underhållande. Och jag älskar att den är skriven av en kvinna som levde på 1700-talet. Avgudar Jane Austen.

Bildresultat för jane austen stolthet och fördom

Vårt behov av tröst

Jag har aldrig drabbats starkare litterärt än av Stig Dagerman i novellen ”Vårt behov av tröst”. Det går inte att göra en sådan här lista utan att den finns med. När jag läste den första gången, kunde jag känna hur mitt hjärta fullständigt kapitulerade för den brutala skönheten och sorgen som pulserar i varje liten molekyl av hans text. Det var en sådan stark upplevelse att allt stannade upp. Stig Dagerman har för evigt ristat upp ett sår i mitt hjärta. Jag har novellen i en låda tillsammans med mina dikter hemma. Ibland, när jag vill få fatt i i livets pulsåder igen och känna att jag lever, ruska om mitt medvetande… då plockar jag fram den och läser, uppslukad av skönheten i det skrivna ordet.

Bildresultat för vårt behov av tröst

Stjärnans ögonblick

Jag äger många romaner av den brasilianska författaren Clarice Lispector. Hennes böcker står som lockande, pastelliga, karameller i bokhyllan. Jag har läst två av dem; ”Stjärnans ögonblick” och ”Passionen enligt GH”. Båda sorgliga, märkliga och drömmiga, som om de är skrivna på ett främmande språk. Clarice Lispector har det mest underliga språk jag träffat på. Och jag beundrar henne för att hon vågar använda orden på det sätt hon gör. Samtidigt finns det en naturlig förklaring till varför jag ”bara” har läst två av hennes romaner, när jag har så många fler hemma; de kräver så mycket av dig som läsare. Att läsa ”Passionen enligt GH” var den största utmaningen jag någonsin mött som läsare. Jag fick liksom putta på mig själv mentalt för att komma framåt. Men inte av den anledningen att det var dåligt, utan för att jag aldrig tidigare upplevt det koncentrat av prosa eller den klaustrofobiska, surrealistiska mättnaden som flödar fram.

Att läsa ”Stjärnans ögonblick” var mer som att sväva på moln; som att drömma i vaket tillstånd, men inte riktigt veta var dröm och verklighet kan och ska fogas samman. Det var länge sedan jag läste ”Stjärnans ögonblick” nu, men den ljuder fortfarande stilla, melankoliskt och oskuldsfullt. Det var en vacker, tunn och märklig roman om, som jag minns det, en ung och ensam kvinna på jakt efter något ogripbart eller gripbart i sitt liv? Ett annat mentalt tillstånd? Ja, ni märker, det går knappt att berätta vad den handlar om, eftersom Clarice Lispectors romaner har så avgrundsdjupa stup att gå vilse eller finna hem i. Allt beroende på vad man tolkar in i sin egna läsupplevelse. Läs och njut av Clarice Lispectors dödligt vackra och sällsamma språk.

Bildresultat för stjärnan ögonblick

Fyrväktaren

Som en ren, vacker och oskuldsfull saga för vuxna minns jag ”Fyrväktaren”. En ganska tunn roman som väckte filosofiska funderingar hos mig. En roman att läsa i perioder av livet då man står på randen av något stort och kanske skrämmande och har möjlighet att blåsa liv i ens sinnen och själ med ny luft för att se på saker och ting från andra vinklar. Jag njuter av Jeanette Wintersons språk. Det liknar inget annat!

Bildresultat för fyrväktaren

Aprilhäxan

På något märkligt sätt kopplar jag samman ”Aprilhäxan” med ”Fyrväktaren” – kanske på grund av att språket och den poetiska och filosofiska tyngden finns i båda. Att öppna deras romaner och börja läsa, är som att kasta sig ut i ett oändligt blåsande molnhav. Outgrundliga och tankeväckande med starka karaktärer.

Bildresultat för aprilhäxan

Torka aldrig tårar utan handskar

Sällan får jag ett slag i magen av en bok så tidigt i berättelsen som jag får av denna: Jonas Gardells  trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som handlar om hur AIDS-epidemin drog in över Sverige på 80-talet. Det är något med den som får mig att vilja stänga ute allt annat som sker ute i världen, blunda och bara lyssna till Jonas ord och minnena som ännu finns kvar och som blir så levande så här… Hans ord som vibrerar så mjukt och skört, så stilla. Orden letar sig in i varje liten vrå och lämnar djupa spår.

Bildresultat för torka aldrig tårar bok

Målarens döttrar

En bok jag drunknade i under gymnasietiden. Och efter att ha läst den minns jag att jag gick direkt till vårt skolbibliotek för att se om det fanns fler av författaren Anna Karin Palm.

Det är nu så länge sedan jag läste ”Målarens döttrar” att jag inte minns något direkt konkret av handlingen. Däremot har känslan av att läsa den stannat kvar och jag är redo för att läsa om den! Jag minns att den var så vackert skriven och jag förälskade mig framförallt i språket, men även i karaktärerna och i handlingen. En unik bok som fångade mig under en unik period av mitt liv. Lite kul är det allt att den just nu är aktuell i ny och fin utgåva:

Bildresultat för målarens döttrar

Priset på vatten i Finistère

Innanför pärmen i mitt egna exemplar av Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistère” står det: ”Köpt i ett skyfall i Uppsala – tiden för farväl” den 7 juli 2008. Jag hade bott i min lägenhet i Uppsala under två år och skulle den sommaren packa ned allt för att flytta hem till Kalmar igen. Det enda som fanns kvar var ett lakan, en säng, en tallrik och inte mycket mera. Bara så att jag kunde bo där några dagar till under tiden som jag packade.

Jag minns att jag hängde upp lakanet så att det skulle bli mer levande, att jag gick ut i gummistövlar för att plocka hem de sista blommorna, att jag gick och köpte mig en bok för att fästa mina tankar vid något. Denna bok smakar fortfarande tårar av avsked och farväl – och för det kommer den alltid att vara mycket speciell för mig. Ibland plockar jag fram den för att bara läsa några meningar eller ett helt kapitel. Hennes ord är smärtsamt vackra i alla möjliga och omöjliga konstellationer. Varför läser vi inte mer Bodil Malmsten?! Det är en tanke jag alltid får när hennes ord dyker upp någonstans.

Bildresultat för priset på vatten i

Sputnikälskling

Kanske det mest poetiska och drömmiga som någonsin skrivits om omöjlig, olycklig kärlek? Jag finner inga ord för hur vacker den är. En sådan där bok som lurar lite bakom axeln – där finns en längtan efter att få upptäcka den om och om igen och kanske förstå mer och mer för varje gång eller upptäcka det dolda som författaren har gömt i texten…

Bildresultat för sputnikälskling

Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

Denna är precis som ”Stolhet och fördom” – en numera sönderläst bok med gulnade och buckliga sidor om den stora, stora kärleken som stormar in i ens liv när man är som minst förberedd. Också denna minns jag som en poetisk och mycket sorglig, tunn bok som väckte stora frågor om livet.

Bildresultat för vid floden piedra

Huset Buddenbrook

Magisk tegelsten. En sådan där bok jag tänker på som ett mästerverk – förtjusande komplett, fulländad i sin storslagna prakt och avgrundslösa djup (det finns många lager att upptäcka och gå vilse i). Språket är fantastiskt – levande och mustiskt och jag tänker säkert tusen gånger under läsningens gång att sådan här prosa skrivs aldrig mer. Den dog med Thomas Mann.

När jag läste avsnittet om unga Toni Buddenbrooks och hennes nyfunna bekantskap Mårten i Travemunde där hon vistades några sommarveckor, slogs jag av hur skönt det måste ha varit att komma bort från alla sammanhang och bara få vara utan telefoner och sociala medier. Som att komma till en annan planet och hitta sig själv igen.

Bildresultat för huset buddenbrooks

Hyresgästerna

Alltså, den här boken! Jag vet inte var jag ska börja. Den slog undan benen på mig, höll mig i ett stålgrepp, svek mig och kramade musten ur mig. Sarah Waters förtrollar med sin ljuvliga, förledande och mörka historia som ständigt förändras, växer och krymper – är hal, klaustrofobisk, olustig, krypande, otäck och på samma gång oemotståndlig. Hon förhäxar och förtrollar om vartannat. Jag vet inte hur många gånger jag har stannat upp för att skriva upp meningar som är helt perfekt ihopsatta. Språket är utsökt och hon har en närmast överjordisk, genialisk berättarförmåga.

Bildresultat för hyresgästerna

Mina drömmars stad

Det är svårt att beskriva allt det som ”Mina drömmars stad” fick mig att känna. Den bestående känslan idag är vördnad och respekt inför alla dessa levnadsöden – om liv som tog slut alldeles för fort och där de bekymmerslösa känslorna var både sällsamma och intensiva. En läsupplevelse jag är lycklig över att jag dessutom fick dela med min pojkvän – vi läste den tillsammans och turades om att läsa högt för varandra. Ett fint minne som också gör boken extra speciell för mig.

Bildresultat för mina drömmars stad

Sagan om ringen – trilogin

J.R.R Tolkien var den som öppnade upp mina sinnen och hjärta för en helt ny och förtrollande genre. Under högstadiet och gymnasiet tog jag med mig hans böcker ut i gräset, där jag la mig tillrätta under ett träd i trädgården med läskande hemmagjord flädersaft, kladdkaka och en spinnande katt inom räckhåll. Om jag blundar kan jag höra de ekande hovslagen från ringvålnaderna som kommer närmare, närmare!! Ja, det går liksom inte att beskriva hur ljuvt det var att uppslukas av en annan värld på det sättet som bara är möjligt när J.R.R. Tolkien är berättaren.

Fler, läsvärda titlar:

Abu-Jaber – Diana – Nymåne

Ajar, Émile – Med livet framför sig

Barbery, Muriel – Igelkottens elegans

Bengtsson, Frans Gunnar – Röde Orm

Bennett, Alan – The Uncommon Reader

Bergman, Hjalmar – Flickan i frack

Bergman, Hjalmar – Markurells i Wadköping

Bohman, Therese – Den andra kvinnan

Bohman, Therese – Den drunknade

Bouraoui, Nina – Dockan Bella

Bouraoui, Nina – Innan männen

Bouraoui, Nina – Kärlekens geografi

Bourdouxhe, Madeleine – En spik, en ros

Bourdouxhe, Madeleine – Gilles kvinna

Brontë, Anne – Främlingen på Wildfell Hall

Brontë, Emily – Svindlande höjder

Camus, Albert – Främlingen

Dagerman, Stig – Ormen

Dumas, Alexandre – De tre musketörerna

Frank, Anne – Anne Franks dagbok

Hemingway, Ernest – A Farewell to Arms

Hemingway, Ernest – Och solen har sin gång

Hill, Susan – Kvinnan i svart

Krauss, Nicole – Kärlekens historia

Lagerkvist, Pär – Dvärgen

Lagerlöf, Selma – Jerusalem

McEwan, Ian – På Chesil Beach

McFarlane, Mhairi – You Had Me at Hello

Michell, Tom – Pingvinlektionerna

Morton, Kate – Huset vid sjön

Murakami, Haruki – Norwegian Wood

Nicholls, David – En dag

Nicholls, David – Vi

Ohlsson, Linda – Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Sandberg, Kristina – Att föda ett barn

Sandberg, Kristina – Sörja för de sina

Sandberg, Kristina – Liv till varje pris

Setterfield, Diane – Den trettonde historien

Thell, Lotta – I skuggan av värmen

Thúy, Kim – Ru

Tolkien, J.R.R – Bilbo

Turgenjev, Ivan – Min första kärlek

Vallgren, Carl-Johan – Den vidunderliga kärlekens historia

Winspear, Jacqueline – Serien om Maisie Dobbs

Voltaire – Candide

Woolf, Virginia – Mrs Dalloway

Oktober månad – en summering

bild

Pennan i högsta hugg, rosor på kind, härliga spontana skrattsalvor… Fyrorna på Krungårdsskolan är så uppfyllda av den egna detektivromanen att det börjar ryka ur öronen av all kreativ glöd. Det här var en av de bästa stunderna i mitt skolbibliotekarieliv. Nästa termin kommer en författare att besöka våra fjärdeklassare och denna stafettskrivning är en del av vårt förarbete inför besöket. Tänk vilken glädje när barnens fyra färdiga deckarromaner får läsas av författaren i vår!!!

bild

I början av oktober körde vi grundläggande källkritik och informationssökning i klass 6 på Krungårdsskolan – källkritik kan man inte få för mycket av!

bild

En måndag i början av oktober var det dags för mig att besöka klass 8a på Krungårdsskolan för bokprat. Alltid lika pirrigt, peppande och spännande att se vilka böcker som går hem hos ungdomarna!

bild

Klockan 12.10 torsdagen den 6 oktober var det dags för det tredje och sista källkritikspasset för dagen. Då var det även dags för den andra lektionen i källkritiksprojektet med treorna på Alsteråskolan i Ålem – ett projekt som vi kopplat till området ”Forntiden”. Och just den dagen hade jag äran att avslöja min stora överraskning för klassen; nämligen att jag hade fått tag i en arkeolog att intervjua via Skype två veckor senare!

bild

Andra omgången av deckarprojektet/stafettskrivningen i fyran på Krungårdsskolan och grupperna hade för dagen skiftat böcker och skrev därmed fortsättningen på sina klasskamraters deckare. Spännande!

bild

Några dagar i oktober såg min ljudbok i bilen ut så här! En sann berättelse om Tom Michells livslånga vänskap med pingvinen Juan Salvador – en pingvin som författaren räddade livet på, på en strand i Uruguay på 70-talet. En bok som jag kommer minnas mycket länge för sin värme, humor och hjärtekramande historia.

bild

Vi har ett så spännande designprojekt på Krungårdsskolan som jag bara måste dela med mig av! Tillsammans med en designer kommer elevernas tankar att få forma den nya barn- och ungdomsavdelningen som nästa år kommer börja växa fram. Ett liknande projekt gjordes på vårt kombinerade folk- och skolbibliotek i Timmernabben förra året. Det blev jättelyckat och fint! Bilden ovan visar en av barnens teckningar som ska illustrera deras idéer om hur detaljer av biblioteket skulle kunna se ut.

bild

Veckans höjdpunkt! Deckarprojektet i klass fyra på Krungårdsskolan var vecka 41 inne på sin tredje omgång och denna dagen fick de fyra grupperna tillbaka sina böcker för att spåna fram misstänkta, villospår och bevis! Så impad över elevernas inlevelseförmåga, fantasi och effektivitet!

bild

Två dagar i vackra Ronneby blev det den 18-19 oktober! Vi var tre kultursamordnare från vår kommun som åkte dit för att ta del av utbudet för teater och dans under Skolscen Sydosts Teater- och Dansfestival! Ett av årets höjdpunkter om ni frågar mig. Och det har numera även blivit tradition att besöka och fota av denna vägg som aldrig är densamma…❤

bild

I detta rum såg jag Oskar Sternulfs enmansföreställning ”Komma ut” under Teater- och Dansfestivalen. Den drabbade mig starkare än något annat i teaterväg. Det isade ända in i själen och jag lämnade rummet med bubblande hjärta, tårar i ögonen och världens största leende.❤

bild

”Jag får ont i magen av att vi inte ska fortsätta med forntiden”. Citat av en elev i klass 3 på Alsteråskolan i Ålem efter den pirriga intervjun via Skype med Linköpings-arkeologen Göran Gruber den 20 oktober. Kan en kommentar från en elev göra mig lyckligare? Här sitter en elev framför datorn och intervjuar arkeologen som syns på storbild framför hela klassen🙂.

bild

Den 21 oktober var det fredag och dags för fjärde och nästsista stafettskrivningspasset. Vid dagens slut hade de härliga gängen skrivit in sina sista meningar i deckarromanerna.

bild

Förra helgen läste jag ”Harry Potter & the Cursed Child” och kände att livet knappast kunde bli så mycket bättre <3… Läs hela min recension här!

bild

Tisdagen den 25 oktober åkte jag och min kollega Evelina till Växjö för en heldag fortbildning. Tillsammans med en massa andra bibliotekarier från länet lärde vi oss grunderna inom medborgardialog – ett ämne som överraskande nog var väldigt intressant. Föreläsaren Edward Andersson var skicklig och bröt ned ämnet till en dimension där vi alla fick utrymme att angripa ämnet från en praktisk synvinkel och vi åkte hem med en massa bra och konkreta tips på hur vi i framtiden kan möta vår målgrupp genom dialog.

bild

I torsdags hade jag ett fullspäckat schema med avslutning av tre källkritiksprojekt med förskoleklassen, ettan och trean på två av mina skolor. Vi använde appen ”Book creator” för att presentera våra faktatexter. I slutet av lektionen blev det dags för utvärdering och högtidligt utdelande av diplomen till alla duktiga, nyblivna källspanare!

bild

I fredags hade vi sista stafettskrivningsstunden då alla deckarromanerna fick sina utsmyckningar lagom till Halloween. Eleverna var så flitiga och delade upp arbetet att göra omslag, skriva baksidestext och illustrera fina bilder till texterna mellan sig! Det har varit FANTASTISKT att få följa fyrornas skrivande❤.

bild

OKTOBERMAGI. Som får avsluta min summering av jobbmånaden oktober för i år.

 

Harry Potter & the Cursed Child

Bildresultat för harry potter and the cursed child

I lördags fick jag vara barn igen, om så för en liten lånad stund! Jag stängde in mig i min läsbubbla som jag tätade med mjuk bomull och fluffiga, drömmiga moln (det regntunga mörkret utanför bekom mig icke) och stannade där resten av dagen. Och känslan, ja, den var helt obeskrivlig. Jag vet att detta ”bara” är en pjäs skriven på ett manus (inte ens en roman, utan ett så kallat ”rehearsal script” med repliker och alltså ingen prosa) och att den inte lovar något mer i efterhand. Men kan jag inte bara få drömma mig bort ett tag och låtsas att det kommer fler, tegelsteniga Harry Potter romaner???

Jag får dock erkänna att det tog ett litet tag innan mina ögon hade vant sig vid att läsa på manus. Namnen på karaktärerna i boken hoppade och störde hela tiden, gjorde det styltigt och kantigt att läsa… Men till slut landade de och höll sig stilla. Jag hittade ett sett att börja läsa dialogen och därefter snegla på namnen om jag var osäker på vem det var som pratade. Och när jag väl hade hittat det där sättet som passade mig, lät jag mig drunkna i Harry Potter världen med en total känsla av lycka. Jag fick flera gånger väcka mig själv för att påminna mig om att jag inte drömde.

I ”Harry Potter & the Cursed Child” (som är skriven av Jack Thorne, baserad på en originalberättelse av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne) förflyttar vi oss 19 år framåt i tiden. Harry Potter arbetar på Trolldomsministeriet, är gift med Ginny Weasley och har tre barn; James, Albus och Lily. Fokus för berättelsen är vänskapen mellan Albus Potter och kompisen Scorpius Malfoy, men den handlar minst lika mycket om relationen mellan far och son, mellan Harry och Albus – som har väldigt svårt att mötas på grund av Harrys hjältestatus och kändisskap. Albus känner sig extremt ensam och mäktar inte med att gå i Harrys fotspår – något han tror att alla runt omkring honom förväntar sig av honom.

Berättelsen börjar när Albus och familjen står på King’s Cross i London och väntar på Hogwartsexpressen. Albus ska börja sitt första år på skolan som han vet har betytt allt för sin pappa. Men Albus känner ingen glädje, bara en stor ängslan och en ond föraning om att han kommer misslyckas. Det är en känslosam scen som spelas upp på perrongen då Albus anförtror sin rädsla att hamna i Slytherin för Harry.

Till sin stora fasa hamnar Albus faktiskt i just Slytherin och därmed kapar han också på eget bevåg bandet med Rose Granger-Weasley – som har varit hans förbundna vän sedan många år tillbaka. Istället finner han en ny vänskap på tåget till Hogwarts; Draco Malfoys son Scorpius.

Det dröjer inte många minuter förrän Scorpius avslöjar ett hårresande rykte som får dem båda att veckla in sig i ett förrädiskt mörker som hotar att förgöra allt det som Harry Potter en gång offrade sitt liv för att aldrig mera återse…

En oförglömlig läsupplevelse som jag alltid kommer bära med mig! Det enda negativa jag har att säga är att min längtan efter att läsa fler Harry Potter böcker har väckts till liv…

Jag kan säga så här: det kommer bli nästan omöjligt att fastna i andra böcker en tid framöver…

Lola och pojken i huset bredvid

”Det finns ingenting med det här ögonblicket som stämmer. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha något glammigt och helt fantastiskt på mig, att vi skulle vara på ett ställe där det var fullt med folk och han nästan skulle tappa andan när han fick syn på mig. Jag skulle skratta och han dras till mig som en magnet. När min blick föll på honom skulle jag se förvånad men samtidigt ointresserad ut, och ögonblicket därpå skulle Max dyka upp och lägga armen om mig. Slutligen hade jag tänkt gå därifrån med återupprättad värdighet, medan Cricket stod kvar och grämde sig över att han inte satsade på mig när han hade chansen”.

Nu lägger jag ”Lola och pojken i huset bredvid” av Stephanie Perkins till den växande högen av oförglömliga, romantiska och upplyftande böcker som jag vill minnas och gärna läsa om någon gång i framtiden. Efter att ha läst debuten ”Anna och den franska kyssen” av samma författare har jag längtat som bara den efter att få läsa mer av Perkins. Det är verkligen något speciellt med hennes böcker!

”Lola och pojken i huset bredvid” handlar om färgstarka, underbara Lola Nolan, som egentligen heter Dolores – döpt efter sin fabulösa gammelfarmor vars mintgröna, viktorianska hus hon och hennes pappor Andy och Nathan (och hunden ”Heavens to Betsy”) fått ärva och som de nu bor i, i San Francisco. Lola drömmer om att gå på balen som Marie Antoinette (med höga platåkängor) och om ett liv som kostymtecknare i Hollywood… Jag älskar verkligen hennes personlighet och hur hon aldrig är rädd för att vara för ”mycket”. Hon bara är och klär sig efter hur hon mår och vad hon tycker om för stunden och hon lämnar sällan huset utan någon av alla sina färgglada peruker på huvudet.

”På en hylla högt upp på väggen har jag radat upp en massa turkosa provdockehuvuden. På dem sitter alla mina peruker och solglasögon. Själva väggarna har jag täckt med planscher från kostymfilmer och glansiga svartvita bilder på klassiska skådespelerskor. Mitt skrivbord är rosa med guldigt glitter som jag kastade på innan färgen helt hade torkat, och större delen av bordsytan är täckt av burkar med smink, flaskor med halvtorkat nagellack, roliga hårklämmor och långa lösögonfransar”.

Hennes liv verkar på ytan vara praktiskt taget perfekt. Hon älskar sina föräldrar trots att de samtidigt retar gallfeber på henne med sitt överbeskyddande, hon har en bästa vän som matchar henne perfekt och en pojkvän som får hennes liv att kännas lite coolare och lite farligare. Och det kanske viktigaste av allt: hon har äntligen kommit över pojken i huset bredvid. Eller, njaaa, det är i varje fall vad hon smått panikartat försöker intala sig den dagen då Cricket Bell plötsligt och oväntat dyker upp igen och yr om i hennes liv som en upp och nedvänd snöglob. Den dagen då han återigen sitter i fönstret mittemot hennes och får alla minnena att vakna till liv och hon tvingas konfrontera sina motstridiga känslor inför honom…

Jag älskar verkligen Stephanie Perkins ungdomsromaner och är helt fängslad av ”Lola och pojken i huset bredvid”. Stämningen, miljöbeskrivningen och porträttet av Lola och uppväxten i stadsdelen Castro i San Francisco är det jag kommer sakna mest. Likaså kommer jag sakna den delen av berättelsen som skildrar Lola och Crickets tvetydiga och komplicerade vänskapsrelation. Jag hade gjort vad som helst för att få ha en alldeles egen Cricket Bell i huset bredvid. Tänk vad gulligt att kunna sitta i varsitt fönster, mittemot varandra, under stjärnorna och bara prata om allt mellan himmel och jord.❤

Läs även min recension av ”Anna och den franska kyssen”!

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Djupgraven

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Tre helt olika

bild

Mårten Melin. Hur kan jag ens föreställa mig ett liv utan denna fantastiska författare? Jag känner alltid en barnslig glädje när Mårten har gett ut en ny bok. Jag kan liksom inte komma på någon annan som är skickligare på att mixa kärlek, magi och verklighet på det sättet med pennan. Han är också helt grym på att skriva korta, enkla texter som känns så äkta och ärligt och fint med minsta möjliga ordflöde. De går alltid rakt in i hjärtat. Hans senaste novellsamling ”Typ helt övernaturligt” är precis en sådan där ljuvlig blandning av kärlek när den får ta plats, när kärleken, den naturliga, rena, vackra kärleken får fylla alla tomrum utan att det känns klistrigt eller plastigt. Tack Mårten, du skapar magi genom att lägga orden i en perfekt ordning❤.

bild

TIFO. Så heter en bok som Josefine Lindén har skrivit. En bok jag inte hade läst om jag inte varit skolbibliotekarie och haft ett stundande bokprat med en åtta där jag tänker att det finns många som skulle kunna tycka att den vore intressant att försjunka i. Jag blev faktiskt positivt överraskad, men måste samtidigt ändå erkänna att jag inte läser alla avsnitten där huvudpersonerna/tifo-gänget hänger på arenan så noggrant. När de hoppar upp och ner, skriker, svär, tänder eldar, hejar som om det vore på liv och död. Och det är det ju också, för dem. Men jag kan inte relatera till det alls. Ändå har författaren ett så passionerat språk och målar verkligen upp en bild av livet som fotbollssupporter att man som ”ointresserad-av-fotboll-läsare” kan förstå hur och varför. Och det är väl ändå ett tecken på att boken är bra? Detta är en milt sagt laddad roman om fotboll, kärlek, hängivenhet och supporterskap om ett tifogäng som ger allt och lite till för sitt lag. Det finns också en kärleksberättelse med på ett plan, men det är fotbollen som tar plats i ”TIFO”. Det märks var författaren har sitt hjärta.

bild

Den sista jag vill berätta om är Sara Ohlssons senaste ungdomsroman ”Ingen normal står i regnet och sjunger” som jag precis nu läste ut. Jag får gåshud bara jag tänker på hur bra den är. Hur bra Sara Ohlsson skriver. Hon har den där sällsynta gåvan att skriva med så många nyanser och lager att jag som läsare är helt bortdribblad. Jag känner att allt kan hända. Och jag känner så starkt den förvirring som huvudpersonen Ella känner någonstans i mitten av boken. HUR BRA SOM HELST om kärlek och vänskap och hur den kan krocka fullständigt. Och den blir ju inte direkt sämre av att den utspelar sig i mitt älskade Kalmar. Kommer på mig själv med att blunda hårt när någon gata eller plats i Kalmar refereras till. Ah, just det. Det är ju den och den gatan, den och den bron, det och det caféet… Älskar tanken på att leka Monopol live, med riktiga gator som Ella och Svante gör i boken. Den här boken är proppfull med en massa liknande, underfundiga, galna, härliga skämt, kommentarer och knäppa tankar och det och mycket annat gör den till en väldigt, väldigt bra bok som jag mer än gärna läser om, många gånger om.

Nu är det dags för mig att fortsätta min läshelg med böckerna ”Djupgraven” av Camilla och Viveca Sten och så småningom, efter att jag har läst ut den; ”Skarven” av Sara Lövestam – två böcker som jag ska bokattacka i två klasser på tisdag!

Trevlig söndag till er alla!

Estrids bokklubb!

Ett tips till er som vill ha mer boktips för och av barn i rutan!

Ni måste bara se ”Estrids bokklubb” – en bokklubb som leds av elvaåriga, tjejen Estrid och sänds på webben (producerat av finska Fantaskop Films och Hufudstadsbladet i samarbete med Den Finlandssvenska Läsambassadören, Förlaget och Richardgatans bibliotek). I avsnitten diskuterar Estrid (på mysig finlandssvenska) om böcker som hon har läst och gillar med sina kompisar. Sedan tar hon med sig deras frågor och möter författarna och illustratörerna för en intervju i sin alldeles egna bokshow.

Ni kan hitta Estrids youtubekanal där de hittills utkomna delarna ligger uppe HÄR. Gillar mycket! Gå också gärna in på hemsidan, där det bland annat finns mer boktips, lärarhandledningar och annat. Estrids bokklubb är enligt min personliga mening, mycket, mycket bättre än ”Bokslukarna” som sänds på SVT och framförallt; i Estrids bokklubb pratas det böcker! Varför får jag inte den känslan i ”Bokslukarna”? Det känns liksom så komprimerat och genomstressat och jag får hela tiden känslan av att något saknas.

Gå genast in på Estrids finfina youtubekanal och djupdyk i böckernas oändliga värld!