”Mercy Falls vargar”…

”Det hade varit den längsta och kallaste vintern i mitt liv. Dag efter dag under en blek, meningslös sol. Och hunger – hungern som brände och gnagde, en omättlig härskare. Den där månaden rörde sig ingenting, landskapet låg fruset i ett färglöst diorama utan liv. En av oss hade blivit skjuten vid ett försök att stjäla sopor från någons bakgård, så resten av flocken stannade i skogen och svalt i väntan på värme och våra gamla kroppar.

Tills de hittade flickan. Tills de gick till anfall”.

Sam är varulven – till hälften människa, till hälften varg. När ”Frost” börjar, betraktar han flickan; Grace och hur hans flock drar ner henne från en gunga för att släpa henne in i skogen. Det är kallt ute, närmare minus 10 grader. Sam ser på när vargarna river och sliter i henne, men han är som fastfrusen. Hans ögon betraktar flickan och han förundras över hennes mänsklighet, över hennes dofter som är värme och liv.

Grace är människoflickan – Hon ser på vargen Sam och kan inte slita sina ögon ifrån honom. Hans ögon är alldeles gula och på nära håll bär de nyanser som påminner om guld och hasselnötsbrunt. När hon ligger i den kalla snön och känner hur den lilla värmen som finns kvar i hennes kropp sakta försvinner, känner hon en stark längtan efter att få sträcka ut handen och röra hans päls. Men vargen med de gula ögonen försvinner och hon tror aldrig hon kommer få se honom igen. Men ödet vill något annat och gång på gång kan hon betrakta honom, i skogsbrynet intill hennes hus…

”Jag var aldrig rädd för honom. Han var stor nog att kunna slita mig från gungan, stark nog att kunna slå omkull mig och släpa in mig i skogen. Men vildsintheten i hans kropp fanns inte i hans ögon. Jag mindes varje gul nyans i hans blick, och jag kunde inte vara rädd. Jag visste att han inte skulle göra mig illa”.

Det är en vacker och mild kärlek – den mellan Sam och Grace – kyla som möter värme, värme som möter kyla. De dras till varandra, Sam och Grace och det känns på något vis förutbestämt att det måste vara dem mot världen. Till en början är det bara ögon som möts och aldrig på nära håll… Hon betraktar honom som varg, om kvällarna och alltid när det är kallt ute. Kapitlen i boken börjar alltid med ett namn; Sams kapitel eller Grace kapitel och därefter får vi veta hur kallt eller varmt det är. Ibland är det minusgrader och ibland plusgrader.Till en början förstod jag inte varför det skulle vara viktigt för läsaren att känna till temperaturen. Men mycket snart inser man varför. När det blir varmare ute, skiftar vargarna form och de flesta av de yngre varulvarna återfår sin människokropp, den kropp de hade från början. För Grace upprepar sig ett ständigt mönster i nästan sex år; när det blir sommar försvinner vargen med de gula ögonen och hela vargflocken, när det blir kallare kommer de tillbaka. Grace ifrågasätter det aldrig, hon tror ju att de bara är vanliga vargar… Men…

”En dag träffar Grace en pojke med gula ögon som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa. Annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid”.

Min tankar om boken:

Jag tyckte ”Frost” var en mysig bok att läsa! På något märkligt sätt, känns det som att det inte händer så mycket i boken och på samma gång gör det ju det! Känslan genom boken är att man hela tiden förutser lite vad som komma skall, vilket gör att det inte blir en så frenetisk sträckläsning – inte för mig i alla fall.

Den påminner ju självklart lite om ”Twilight” och om andra kärleksromaner mellan människa + valfri övernaturlig varelse (det kan vara varulv, vampyr, ängel, zombie etc.), men jag upplever den ändå inte lika intensiv. Sam är så mänsklig för mig, till skillnad från Edward i Twilight, där kampen mot naturen och det monster han egentligen är blir så påtaglig. Jag kan fortfarande minnas hur starkt kärlekshistorien mellan Bella och Edward i Twilight påverkade mig när jag först läste första boken i serien. Det var som om man kunde känna laddningen dem emellan, som om sidorna i boken reflekterade ett starkt ljus man inte kunde värja sig mot. Riktigt så känns det inte i mig när jag läser Frost. Den är mild, den är enkel och förutseende, men ändå mycket läsvärd. En annan sak som skiljer den från Twilight-serien, är att jag inte får den där beroendeframkallande känslan av att vilja läsa mera. Twilight slukade jag del efter del och köpte hem mina egna böcker för att ställa fint i en hylla. Med Frost känner jag mig mer än nöjd med att bara ha läst del ett. Visserligen lånade jag hem del två, ”Feber” med en gång efter att ha läst ut ettan, men jag känner mig liksom nöjd med det hur ettan slutade, om ni förstår vad jag menar… Är nyfiken på vad ni tyckte om den, berätta gärna!

Här kan ni läsa vad andra som läste ”Frost” tyckte:

Bokhora har läst Frost och tycker nog lite som jag; att den är lagom spännande, men kanske inte riktigt någon sträckläsningsbok. Samtidigt frågar hon sig, om detta kanske beror på att hon inte tillhör rätt generation…

Boktoka tycker Frost är perfekt – vilsam och spännande med en självklar romantik, men kanske lite för självklar?

Och Booksessed tycker den känns otroligt äkta, vacker och poetisk och är glad över att hon gav den en chans!

Visst är omslagen fina?!

DEL 1 – FROST

DEL 2 – FEBER

DEL 3 – FÖR EVIGT

En annan bok du kanske vill läsa av samma författare? 

Jag har ännu inte läst den, men HÄR kan du läsa vad ”Bokhora” tyckte om den!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s