Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

KVINNAN I SVART. Nu sällar även jag mig till skaran som menar att den är en av vår tids bästa skräckromaner. En riktig klassiker som först för mig bakom ljuset genom att invagga mig i den falska trygghet jag känner under de första kapitlen, då jag bara tycker den är ”mysig” att läsa, men inte på långa vägar skrämmer upp mig… Jag vänder på boken för att läsa baksidestexten så många gånger så att det kan te sig löjligt – bara för att försäkra mig om att det jag läser verkligen är en skräckroman. Det finns ett citat av Daily Express med stora vita bokstäver på baksidan: ”Så otäck att hjärtat stannar upp”.

Jag känner efter lite extra mycket i hjärtgropen, men jag känner ingenting av den ilning utmed ryggraden som jag vid detta laget förväntar mig… Förrän vår huvudperson Arthur Kipps står ensam utanför det övergivna huset Eel March House – redo att som advokat ta itu med allt det praktiska arbetet med att ordna upp mrs Alice Drablows dödsbo. Han är till en början så förtjust i platsen och naturen med de vilda, dimhöljda sankmarkerna och den vida, öde öppenheten att hans hjärta börjar bulta och han känner sig alltmer förtrollad. Han tänker att han aldrig skulle ha kunnat fantisera ihop en sådan här plats.

”Sedan tog häckarna slut och vi tycktes färdas mot världens själva ände. Framför oss blänkte vattnet som metall och jag började skymta en väg, ungefär som linjen i svallet efter en båt som löpte tvärs över ytan. Då vi kom närmare såg jag att bara ett tunt vattenlager täckte den krusade sanden på ömse sidor om oss, och att linjen i själva verket var en smal väg som gick rätt fram som om den löpte rakt ut i vattnet”.

Jag njuter av Susan Hills beskrivningar av omgivningarna och miljöerna och sugs verkligen in i denna värld av mörker och mystik. Det som fångar mig och får mig att inte kunna slita mig från boken är förmodligen den speciella atmosfären som liksom innesluter boken och mig själv i täta dimmor. Och det är nu det långsamt börjar gå upp för mig hur medvetet och genialiskt författaren på detta sätt vaggar in mig i känslan av att allt tycks vara helt lugnt, för att i nästa sekund ta en helt annan och förskräcklig vändning. Det är ännu soligt när Arthur går runt huset för att först ta sig en titt på trädgården och ruinerna efter det, som det verkar vara, ett gammalt kapell med några nedslitna gravstenar. Och det är då, precis innan solen ska gå ner igen, som han får syn på ”kvinnan i svart” – kvinnan med det tärda och sjukliga ansiktet som han sett en gång innan på Alice Drablows begravning, då han bara trodde hon var en släkting eller vän av kött och blod. Långsamt går det upp för honom att det han har hört i vaga antydningar om platsen innan, inte bara är en gammal skrockfull spökhistoria, utan så verkligt som hans eget bultande hjärta… Och ja, jag blir ju skrämd till slut. Och jag tänker att det här verkligen ÄR helt och hållet briljant och nästan så nervslitande läskigt det bara kan bli…

Och tänk så bra den passar att läsa en sommardag som denna, då det är lite regnigt, blåsigt och kyligt och dimmorna nästan går att känna… Och den passar nog utmärkt att läsas om flera gånger. Jag får liksom en känsla av att den nästa gång kommer skrämma upp mig ännu mer, nu när man vet mer om ”kvinnan i svart” och vad hon är ute efter…

Annonser

En reaktion på ”Kvinnan i svart

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s