Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slutBoken med det übersnygga omslaget är tack och lov också lika überbra på insidan. Men jag skulle vilja börja med att utfärda en varning till alla som tänker läsa Neil Gaimans senaste. Läs den bara om alla yttre omständigheter är i sina perfekta tillstånd. Det vill säga: du får bara ha ögon för denna boken och ingen annan. Jag gjorde tyvärr misstaget att läsa flera böcker parallellt med denna, men insåg ganska snart att denna boken kräver mer av sin läsare. Det går inte att läsa den bara halvhjärtat eftersom den lämnar en dörr på glänt mot en ny värld för dig. Du måste gå in i boken fullständigt och helhjärtat om du ska kunna ha en chans att föreställa dig denna vackra men ack så kusliga och klaustrofobiska sagovärld. Lova mig det och du ska finna det mest utsökta i bokväg!

 ”Nedanför uppfarten stod Lettie Hempstock under kastanjeträden. Hon såg ut som om hon stått där och väntat i hundra år och var beredd att vänta hundra till. Hon hade en vit klänning, men den blev grönfläckig i ljuset som silades genom kastanjernas nyutspruckna lövverk”.

Det är ett synnerligen vackert språk och en njutning att läsa ”Oceanen vid vägens slut”. Den får mig att känna olika känslor och stämningar som förändras och övergår i varandra. Här finns en stämning som om en blåsande ljummen, nästan varm och oskyldig vind böljar som ett lakan mellan två träd. Men det är som om den känslan förvränger och skadar och jag vet med ens att något är fel, så fel som det bara kan bli. Som läsare känner man en växande oro och en klaustrofobisk och instängd, nästan klibbig känsla av feberyra. Vid en punkt i boken får jag nästan panik – så starkt kan jag leva mig in i pojkens sinnesstämning och det han måste känna. Det är väldigt svårt att förklara hur och varför man känner som man gör och det är just det som gör denna bok så fullkomlig. Den är full av liv.

Genom boken får vi följa en liten pojke och hans berättelse om sin egen uppväxt. I början av boken tar han oss med tillbaka till sitt barndomshem. Vi får inte veta vad han heter eller varför han är tillbaka, istället uppdagar sig detaljer och händelser, minnen som ännu en gång kommer upp till ytan igen och som får honom att kastas tillbaka till när han var sju år igen – då allt förändrades när en barnflicka vid namn Ursula Monkton flyttar in hos pojkens familj.

”Hennes klänning var inte i trasor. Det var bara så den var tillskuren, antar jag, det var själva modellen. Men när jag tittade på henne så föreställde jag mig hur klänningen flaxade i det vindstilla köket, slog i vinden som storseglet på ett skepp på en öde ocean under en brandgul himmel”.

Alla tycks avguda henne och faller för hennes ”charm”. Men pojken tycker inte om henne och han förstår snart varför. De enda som verkligen skulle kunna rädda pojken från den ondskefulla Ursula är hans vän och granne Lettie och de äldre kvinnorna i Hempstockgården. (De har magiska förmågor som man bara anar vidden av och de kan sy och laga tiden). Det obehagliga är att Ursula verkar se och höra allt han tänker och gör, och hon förbjuder honom att lämna gården…

Det känns så ensamt när boken är utläst. Som att jag aldrig någonsin kan återgå till att läsa ”vanliga” böcker igen… Detta var min första Gaiman-bok och det är samma känsla som att för första gången plocka jordgubbar på landet och äta upp dem direkt på stället. Och sedan är det kört. Sedan har det flyttat in en evig jordgubbslängtan. ❤ Den aura av magi som ”Oceanen vid vägens slut” utstrålar, kommer mycket från kvinnorna Hempstock och deras sätt att vara, som är så fullkomligt rörande och fint. De bara är. Och när jag läser Neil Gaimans ”tack” i slutet av boken, kan jag inte låta bli att le stort när jag kommer till raden:

”Slutligen går mitt tack till familjen Hempstock som alltid funnits där när jag behövt den, i en form eller annan”.

Och det är då jag känner den största trösten i att inte förstå riktigt allt som har hänt i boken. För mycket av det gick inte att reda ut och nu förstår jag att det nog heller inte var meningen att göra det. Jag måste helt enkelt inbilla mig att familjen Hempstock finns kvar, även efter sagans slut. För då säger vi inte adjö riktigt än.

 

Så här skriver andra om boken:

Bokfrossa

Fiktiviteter

Beroende av böcker

Booksessed

Löpande läsning

Annonser

3 reaktioner på ”Oceanen vid vägens slut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s