Lillasyster och storebror kanin
Man blir allt lite nostalgisk när man gör sådana här fynd i biblioteket då och då! Igår när vi gick igenom bilderboksavdelningen, hittade vi en ganska sliten och tummad ”Lilla Syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” av Ulf Nilsson och Eva Eriksson från tidigt 80-tal. Terese och jag ”åååhade” oss över hur otroligt söta illustrationerna är i denna lilla bok för de allra minsta. Kaninernas ögon är liksom halvt slutna nästan hela tiden och de ser sådär oskyldigt snälla och kramgoa ut med tjocka, runda magar och hängande öron.
Länge gick böckerna om Lilla Syster Kanin av Nilsson & Eriksson inte att köpa i handeln och det enda sättet att komma över ett exemplar var att låna på bibblan – vilket ju visar på hur viktiga våra bibliotek är! Men det är ändå synd att böckerna tycks ha glömts bort i vimlet av alla nya, fräscha och ”snygga” bilderböcker. Tills för en tid sedan, då förlaget ”En bok för alla” beslutade att ge ut böckerna igen och vips så finns de att köpa igen! Härligt!
Vi på bibblan vill verkligen lyfta fram även de lite äldre böckerna. Man kan ju självklart inte spara på allt, men glömma bort de allra finaste guldkornen ska man verkligen inte göra. Och denna lilla serie är sannerligen ett riktigt guldkorn. ❤
I ”Lilla Syster Kanin” får vi träffa Storebror Kanin när han ska vara barnvakt åt sin busiga lillasyster Den feta Näktergalen för en dag. Men det är inte helt lätt att ta hand om sin busiga Lillasyster. Man behöver vara utrustat med kilovis och tonvis av tålamod, energi och uppmärksamhet – för världen utanför det lilla kaninhålet är stor och full av farliga morgonrävar med gnistrande vassa tänder och djupa, lömska hålor i marken.
”Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker därute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast”.
Det är en rörande söt berättelse om hur det är att vara äldre och ta hand om någon som är mindre och skörare, men det är också en fin berättelse om kärlek, livet och döden och om konsten att gräva hålor och att koka morötter på rätt sätt…
Det kanske gulligaste i hela boken är när kaninerna snörar på sig sina gympaskor (!) för att skutta ut i gräset. Eller när Storebror tänker på den söta kanintjejen Kokoskorven, som han är pirrande kär i och han gräver ett hål för att imponera på henne. Och namnen sen! Kaninnamnen är hur fina som helst: ”Surkål, ”Kokoskorven” och ”Röde Vips”… Så fina.
Men mest av allt tycker jag nog om känslan igenom hela boken. Det är stämningsfullt och roligt och värmer på det rätta stället i hjärtat!
❤
Bibblabella 