En bortglömd saga om en hund som ville vara en häst…

HEXADONTEN

bild(1)

Det finns en bedårande söt bilderbok i Blomstermåla som heter ”Hexadonten” som jag tänkte ägna ett helt inlägg åt!Jag vill göra det av två anledningar. Den första för att jag helt enkelt tycker den är bra och den andra anledningen är att ingen annan verkar ha gjort det innan! Gör man en enkel google-sökning på ”Hexadonten” på svenska sidor, får man bara träffar från bokbörsen eller google books och liknande och ingenstans finns information som ger bokens illustrationer och text någon rättvisa. Jag tycker den är värd mer än så och därför blev detta inlägget av!

bild(2)

”Hexadonten” är en sådan där bok som kanske inte tycks vara mycket för världen utåt sätt: sidorna är sedan länge gulnade, omslaget och sidorna är nötta i kanten av ålder och framsidan liksom lyser och skaver i ögonen av en ganska hemsk gul nyans… Men ingen som kan undgå att se in i ögonen på den ledsna och otroligt söta Hexadonten på framsidan, har inte något hjärta att slänga bort den.

Jag lånade hem den och läste den ute i solen igår kväll och blev så fäst vid berättelsen om hunden Laban som drömmer om att få vara en stor och ståtlig häst som kan visa upp sin skönhet inför beundrande blickar från djur och människor. En dag när Laban i smyg låtsas springa som en häst med högt buret och stolt huvud, kommer hans ägare, den lille pojken Orvie på honom och skrattar åt honom. Laban blir självklart ledsen, men tolkar Orvie på fel sätt (Orvie menade egentligen inte något illa). Han blir ledsen och tänker att han inte duger åt någonting som han är och han bestämmer sig på fläcken för att rymma hemifrån.

Så kommer det sig att han träffar på den onda häxan Zildy som lovar att förtrolla honom till en häst. Det är bara det att hon tycker det är mycket roligare att göra en Hexadont av honom – ett djur som ingen sätt maken till, eftersom han är i sitt enda slag i världen. Han förvandlas från en enkel, liten oansenlig grå jycke till ”Världens största väsen” (som människorna kallar honom) – med klumpiga elefant- och giraffötter, en kamelrygg, tryne som en noshörning, elefantöron och renhorn. När han märker att alla blir vettskrämda av honom och han inte ens lyckas återvända hem igen, försöker han leta upp häxan Zildy. Olyckligt nog verkar häxan vara bortrest och Hexadonten beger sig ensam ut i världen…

Det blir en lång resa för Laban och han får verkligen känna på hur det känns att stå i rampljuset och vara just det han drömt om: beundrad, fast kanske inte på det sätt som han först tänkte och innerst inne ville…

bild(4)

Boken är skriven och illustrerad av den amerikanske illustratören och författaren Bill Peet – som varit med och skapat många av de tidigare Disneyfilmerna, bland andra Snövit, Djungelboken och Pinnochio. Jag älskar illustrationerna och hur ledsen Laban ser ut på varenda sida. Man kan inte annat än känna med honom och tycka synd om honom, när allt tycks gå så snett för honom. Oavsett vad som händer honom bär han det där bekymrade uttrycket i ansiktet och man blir rörd i hjärtat. Det här är en jättefin bok som jag absolut tycker man ska läsa tillsammans! Den tar upp många olika ämnen och känslor och knyter ihop alla trådar på ett fint sätt i slutet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s