Högläsning under bar himmel

I sommar har jag läst ”Spelkortsmysteriet” av Jostein Gaarder tillsammans med en vän och det är en väldigt speciell känsla jag kommer bära med mig.

Omslagsbild för Spelkortsmysteriet

Mysfaktorn är hög när man lägger ner boken i en korg och cyklar iväg till havet, där man först väljer en plats att sitta på och sedan öppnar boken och börjar läsa där man slutade föregående kväll. Vi har haft en liten överenskommelse med varandra om att aldrig läsa på samma plats – en gång läste vi under ett paraply i ösregn och blinkande, rosa åskblixtar som sällskap och en annan gång på sandstranden till ljudet av brusande vågor, badande sommarmänniskor och sandskulpturer som mest liknade jättelika hägringar… Bara en enda gång har vi suttit inomhus, när det blev lite för kallt och regnigt ute.

Vi har haft sällskap av ett gäng nyfikna fiskmåsar, en badande golden retriever, en familj med fiskespön, hoppande små kaninungar och tre olikfärgade och busiga mårdungar som tumlade runt bland båtarna i kanalen. Eftersom vi har läst varannan sida, har vi verkligen kunnat njuta av omgivningen och berättelsen har fått andra dimensioner under den bara himlen – en enorm katedral av rymd och ljus och en explosion av färger, ljud och dofter. Ofta har eftermiddagen blivit kväll innan vi har lämnat vår plats och vi har läst till det allra sista solljuset har försvunnit i mörkret. Många gånger har vi också behövt bylsa på oss tjocka tröjor och halsdukar för att inte sitta och huttra i sommarkvällen.

sandskulptur

Men inte bara omgivningen har gett läsningen en extra dimension, utan också det faktum att vi båda läst boken innan – fast då för länge sedan och på skilda håll. När vi tänkte på ”Spelkortsmysteriet” gjorde vi det med ett leende, eftersom den första läsupplevelsen för oss båda var väldigt positiv.

Personligen hade jag ganska få, men mycket tydliga minnesfragment från min första läsning av den – jag minns speciellt avsnittet i boken som utspelar sig på en exotisk ö, där det flög enorma fjärilar och simmade fiskar i regnbågens alla färger och det fanns frukter som var helt unika just där och som inte fanns någon annanstans på hela jordklotet. Men av handlingen minns jag egentligen inte mycket och därför fanns det en nyfikenhet hos mig att läsa för att uppleva den igen. Vad var det egentligen som hände i boken? Vem var det som kom till ön och vad hände med ön och alla dvärgarna/korten i kortleken?

Men nu, efter att ha läst om den ännu en gång, är det andra frågor den väcker hos mig. Den där känslan av att ha läst samma bok två gånger och känna hur den berör en på olika sätt är ganska fantastisk, eller hur?

Kanske handlar det också om att vi var två som läste den och att vi delade upplevelsen tillsammans – vi stannade ofta upp och tittade frågande på varandra när det var något vi inte förstod. ”Spelkortsmysteriet” är en sådan där bok som passar att läsa om flera gånger för att få ett nytt perspektiv på saker och ting, på världen och sin egen plats i detta oändliga livspussel. Den får dig att börja ställa frågor och bli nyfiken – men ibland blir den lite väl skruvad och man får nästan svindel inför livets alla gåtor och mysterier.

Så ett av mina bästa tips är att ta med en vän ni håller kär, en korg, en bok och kanske något gott att äta och vandra ut i naturen och läsa tillsammans under bar himmel! Testa! Det är en häftig upplevelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s