Ibland blir skogen vred

bild-6

Rebecka Åhlunds andra bok (den fristående fortsättningen på ”Flickan på tavlan” kom ut nu i augusti och har charmat alla med sitt framförallt snygga omslag och extremt finurliga och fina titel. Tittar man närmare på omslaget och liksom vrider och vänder på det i ljuset av en lampa eller i solens strålar, blir det som en 3d-effekt – jättehäftigt! Skogen förvandlas framför dina ögon och blir djupare och mer främmande. Jag gillar verkligen att Rebecka har valt ett citat från Twin Peaks på försättsbladet – redan där faller man pladask. Och referenserna till Twin Peaks återkommer hon till…

Det finns ju många böcker som nu ges ut i samma genre för ”slukaråldern” och det är lätt att känna sig mindre sugen på att läsa dem, då man faktiskt numera förväntar sig att de alla ska likna varandra för mycket. Å andra sidan är det positivt att de faktiskt liknar varandra, eftersom vi ser att de är mycket populära och lånas ut i hög grad. Men jag vill ändå passa på att efterlysa framförallt fler killar i huvudrollerna (gärna med flicknamn, eftersom det nu är flest tjejer i huvudrollerna som har pojknamn (pojkflickor finns det gott om i böckerna, vilket jag gillar, men var är då alla flickpojkarna?!!) och böcker där platsen för spökeriet är något annat än en gammal, övergiven sommarstuga på landet dit huvudpersonen (ofta med sin ensamstående mamma) beger sig lite motvilligt. Eftersom ”Ibland blir skogen vred” utspelar sig på ett sommarkollo där skogen och inte huset i första hand står som centrum för det oförklarliga, oåtkomliga och mystiska, blev jag både lättad och mer fast i berättelsen! Jag fastnade även tidigt för karaktärerna i boken – ibland får jag dova Engelsforsvibbar (och det är ju ingen överraskning att jag älskar Engelsforstrilogin). Något annat som sticker ut med Rebecka Åhlunds böcker, är språket, beskrivningarna och framförallt liknelserna, som känns förvridna och aviga i sammanhangen – liksom oförutsägbara. Jag älskar att hon släpper fram en mer poetisk ådra och leker med orden, uttrycken och beskrivningarna. Som när hon beskriver månen som en fet, vit boll eller  när hon beskriver att himlen var så blå att den var vit, eller när hon beskriver hur träden böjdes bakåt av vinden och fick det att låta som ett vilt vattenfall…

bild-7

Det enda jag saknar med ”Ibland blir skogen vred” är att slutet bara upplöses och blir liksom aldrig någonting av. Jag skulle gärna sett att berättelsen istället fick utvecklas mera. Kanske skulle den hellre ha varit en ungdomsbok – något längre och med ett mer definitivt slut. Fast å andra sidan kan det vara lite skönt med slut som i likhet med detta är mer ”öppna” och diffusa. Det stämmer på ett sätt bättre överens med resten av berättelsen. Jag hoppas i alla fall att vi får se och läsa mer av Rebecka Åhlund!

bild-8

LÄS DEN OCH REBECKA ÅHLUNDS FÖRSTA BOK, ”FLICKAN PÅ TAVLAN”! Rekommenderas starkt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s