Miriam om natten

”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig större än det som hänt alla andra. Världen skulle ha häpnat om den kunde höra mig. Blodet som pumpade så hårt att ådrorna blev svullna. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ingenting”.

Berättarjaget i boken heter Miriam och har precis flyttat från Kattarp i Skåne till Uppsala där hon ska börja plugga teologi. Miriam intalar sig att hon är betydelselös, grå och obefintlig. Att hon aldrig gör något intryck på någon och att hennes utseende är så anonymt, opersonligt och intetsägande att ingen skulle lyckas känna igen henne en andra gång. Och hon lyckas även intala läsaren att det är sådan hon är. Ändå går hon och bär på den där längtan att bli något mer om natten. Jag längtar också efter det. Att hon någon gång, snart, ska vakna ur den där slöa dvalan. Den där klibbiga, kvava mardrömmen som hon verkar vandra runt i mest hela tiden. Stämningen i boken känns tidigt smådeppig, trist och grå och det är svårt att vilja lära känna Miriam mera och att vilja läsa vidare eftersom boken just känns så mentalt sövande och nedbrytande (Missförstå mig rätt nu! Jag kan verkligen älska deppiga böcker, men de ska snarare vara melankoliska uppblandade med ett hoppfullt ljus. När det blir för grått och hopplöst har jag svårt att lyssna).  Ändå fastnar jag ibland för några fraser och meningar som jag tycker är rent av vackra och som känns bekanta (på så sätt att jag kan känna och förstå med Miriam). Som hennes längtan efter att få vara något mer och hennes känslor om natten, då det känns som att hon vaknar till liv för att sedan dö bort igen, alltför fort.

bild

Jag måste vara ärlig nu och säga att jag var nära att lägga boken ifrån mig i början. Jag testade tanken flera gånger, men gav boken som tur var gång på gång en ny chans. Och till slut fastnade jag. Jag tror det var någon gång efter att Miriam hade hoppat i det iskalla vattnet i Fyrisån för att rädda livet på Sofia de Ron – den mystiska och vackra tjejen som Miriam blivit så fascinerad och nästintill besatt av på en kårfest några dagar tidigare.

Miriam räddar livet på Sofia och får av misstag hennes väska i famnen. En vit väska med nycklar till en lyxig lägenhet i stan, en dagbok med Sofias djupt filosofiska och ganska tungsinta tankar om livet, en grön plånbok och en sminkväska med smink från Chanel. Sofia dör inte, men hamnar i koma och under tiden som hon ligger på sjukhus och ingen vet hur det kommer gå, vandrar Miriam runt och vecklar in sig i lika många lager av lögner som prinsessan på ärten hade madrasser. Hon får sin näring genom att läsa Sofias dagbok, provar hennes kläder och lånar hennes smink. Hon går till och med och klipper sig på hennes klipptid. Och när hon ser sig i spegeln, har hon svårt att känna igen sig själv. Det är som om hon lever av allt som är farligt och smakar beskt. När Sofias bror och Mamma frågar vem hon är, presenterar hon sig som en vän till Sofia och sedan åker hon liksom bara med av farten.

bild-1

Det är mycket svårt att sympatisera med Miriam. Hon är verkligen en ”tvärt-emot-människa” och tyvärr känns hennes karaktär och det som ibland händer i boken inte riktigt trovärdigt. Det är något med hela berättelsen och intrigen som känns konstlad och kanske är det just därför som man också som läsare fastnar ännu mera för den och vill läsa vidare. Jag ska försöka utveckla detta så att ni förstår hur jag menar. Den känns konstlad på ett sätt som på samma gång känns lockande, förledande, febrigt och sjukt. Och det är framförallt Miriams känslokalla sida som bidrar till denna stämning i boken. Det här är verkligen en identitetsthriller med besk och förledande eftersmak och jag var länge fantastiskt kluven till vad jag egentligen tyckte om den. Det enda jag kan säga är att när man väl har kommit in i boken, vill man veta mer och man läser tills den är slut. Spänningen tätnar i takt med lögnerna och Miriams själsliga kylskåp. Och slutet är ofattbart vackert och känsligt vibrerande av lika stora delar sorg och lycka. Den vann verkligen i längden den här boken!

”En mörkblå sidenklänning hängde längst ut på stången och jag visste att jag hade sett den förut. Det var klänningen Sofia de Ron burit första gången jag såg henne. Jag nöp i det tunna tyget och plötsligt var den inte längre på galgen. Mina egna kläder låg slängda på golvet och jag förde Sofias klänning över huvudet och lät det svala tyget falla över min kropp”.

Boken är skriven av författaren Maria Nygren, som också har skrivit ”Fjärde riket” och ”100 meter lycka”. Här kan ni läsa mer om författaren och hennes tidigare böcker som är utgivna på Bonnier Carlsen Förlag.

Vad andra tyckte om ”Miriam om natten”:

Lisa Bjärbo

Prickiga Paula

Alex bokhylla

Kult i Kumla

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s