Fristaden

bild-13

”Om ni vill överleva. Om ni vill återse era familjer. Då måste ni vara beredda att försvara Fristaden. Om Fristaden faller, då faller ön. Morgonen tillhör er ungdomar. Vårt öde ligger i era händer”.

När en ny del av serien ”Varelserna” (som är skrivna av Magnus Nordin) släpps är det som om någonting är för bra för att vara sant. Jag minns när jag fick första delen, ”Elias bok” i handen första gången och började läsa. Det är ofta man skriver att man har sträckläst en bok, men när jag skriver att jag sträckläser ”Varelserna” är det så långt i från en överdrift man kan komma. Jag vet att när jag väl har börjat läsa, måste jag få ha tid och rum helt och hållet för mig själv, för den här serien går bara inte att läsa på något annat sätt än att fullständigt uppslukas av den där speciella atmosfären som finns i de här böckerna.  Med andra ord, att låta sig få bli uppskrämd ifred och sedan få lägga boken åt sidan igen och andas, passar mig utmärkt.

Jag trodde aldrig jag skulle fastna för en zombie-serie. Aldrig någonsin. Men det är någonting med miljön –  den där klaustrofobiska känslan av att vara instängd på en ö (Gotland i det här fallet) och vetskapen om att kanske vara den enda levande människan kvar, som inte blivit zombiesmittad ännu… Och illustrationerna av varelserna/zombierna som har munnar och ögon som av tjocka, feta svart-röda bläckfläckar som flyter ihop till ett dött, förtvivlat skrik… De börjar liksom långsamt att röra på sig innanför ögonlocken på mig, de hasar sig fram långsamt med händerna utsträckta och de räds ingenting och därför är det som en ständig ilning går genom ryggraden när man läser. Som läsare upplever man sig också som ständigt jagad och kanske är det också därför som man måste få fixera blicken i boken ända tills det är över, innan man får ta det där djupa andetaget.

bild-14

Jag kommer inte skriva mer än så här. Jag vill ju inte avslöja någonting för er som vill läsa ”Varelserna”. Eftersom böckerna är relativt lättlästa (alla tre är ungdomsböcker) med luftig text av Magnus Nordin och GRYMMA illustrationer av Lars Gabel, så känner jag att det inte behöver sägas så mycket mer än så här:

Varelserna är BÄST. Ingen tvekan om saken.

Så, ni som inte har mycket till övers för zombies och för mycket blod, läs ändå. Ni kommer (förhoppningsvis) märka att berättelsen är så mycket djupare än så och handlar om så mycket mer som verkligen går rakt in i hjärtat – som den där känslan av ensamhet, förtvivlan, förruttnelse, ödeläggelse, isolering, paranoia, skräck och panik som Magnus Nordin fångar in. Men där finns också kärleken – djupt röd, intensivt och envist bankande av längtan tar den sig in i alla skrymslen och vrår där ingen döing (som zombierna i boken kallas) kan komma åt den.

Jag fastnar också för porträtten av människorna. De få som har överlevt och är kvar. De som klamrar sig fast vid varandra och knyter så starka band till varandra för att de bara har varandra – det är så rörande och fungerar ungefär som ett plåster på ett sår genom att det står som motvikt mot allt det där tunga, svarta och hopplöst deppiga. Och så tänker jag på den där stämningen som bara finns där i böckerna, som inte går så bra att beskriva här, utan som mer måste upplevas.

De tre delarna i serien ”Varelserna” finns på våra bibliotek:

Del 1. Elias bok

Del 2. Emmas bok

Del 3. Fristaden

bild-11

bild-8

bild-10

bild-12

Andra som skrivit om ”Varelserna”:

Carolina läser…

Bokträdet

Ge mig boken!

Spektakulärt

Annonser

2 reaktioner på ”Fristaden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s