Saving Francesca

”Vi ser på Stolthet och fördom. Mr Darcy är så älskvärd att jag blir deprimerad eftersom hans polisonger påminner om Will Trombals”.

Francesca

Saving Francesca

I helgen har jag umgåtts med Francesca Spinelli. Och det är med allvarlig separationsångest jag nu lägger ifrån mig denna helgröna och helsköna ungdomsbok som skrevs av australienska författaren Melina Marchetta och gavs ut på originalspråket redan 2003. På svenska dröjde det tio år innan den gavs ut, vilket egentligen är ofattbart. Francesca-boken är en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst och jag vill bara hoppa in i boken och bli en del av Francescas liv och hennes udda, ocoola och hjärtevärmande gäng. Jag är säkert inte ensam om att panik-googla för att få svar på om fler av hennes böcker kommer ges ut på svenska inom kort. Men med tanke på de recensioner och den positiva kritik som hennes böcker har fått över hela världen (och som nu äntligen har nått Sverige) behöver man nog inte gå och drömma allt för länge. Jag tillhör ju också den lyckliga skara som ännu inte läst ”Jellicoe Road”- som blivit prisad till skyarna som en bok som har allt och lite till… En bok jag längtar efter att få kasta mig över!

Nu har det ju inte gått så många dagar ännu, sedan jag läste ut Francesca, så jag kan egentligen inte svara på vad jag kommer minnas bäst av denna bok. Men om jag skulle gissa, så kommer nog det starkaste minnet vara upplevelsen av den värld och miljö som Francesca och hennes familj och vänner lever i – en värld som känns väldigt udda på ett exotiskt sätt och som har ett romantiskt skimmer om sig…

Francesca Spinelli är 16 år och har precis börjat på en katolsk före detta pojkskola. Hon saknar sina vänner från tiden då hon gick på ”Stella” – hennes före detta skola, där hon var en i gänget. Den skola hon nu går på har bara 30 tjejer totalt och hon lär sig snabbt hur det känns att känna sig mycket ensam och ojämställd gentemot pojkarna och deras intressen och prioriteringar. Parallellt med den tuffa skolstarten, får hennes Mamma ett, som de vuxna väljer att kalla det, sammanbrott. Och Francescas värld faller ännu lite till… Hennes Mamma, som alltid var hennes klippa, förebild och den i familjen som styrde och ställde, gjorde sig både sedd och hörd, ligger nu orörlig och tyst i ett mörkt rum utan att vare sig äta eller vilja prata. En dag vandrar Francesca in i stadens galleria och hamnar i parfymavdelningen, där hon av misstag hittar sin mammas favoritdoft som hon sprejar i luften. Doften får henne att minnas saker från förr, men hur hon än letar i sitt minne, kan hon inte förstå varför hennes mamma har drabbats av en sådan förtvivlan inför livet, som hon har nu…

Det här är en underbar, rörig, humoristisk och sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om hur det känns att växa upp, förlora gamla vänner, hitta nya vänner och tvingas hitta tillbaka till sig själv – rädda sig själv. Det är en bok som får mig som läsare att känna mig styrkt. Den är helt underbar och Melinas persongalleri, miljöbeskrivning och dialoger är kanske det jag mest av allt faller för!

På Sebastian träffar Francesca många nya människor och det är svårt att få en klar bild av alla till en början. Det är som Johanna Lindbäck så fiffigt skrivit om ”Francesca-boken”, som om:

”Personregistret hoppar ut från papperet. Det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna”.

På skolan träffar hon också en kille som heter William Trombal. Och hennes känslor för honom är så härligt tvetydiga. Hon är så himla klar över hur irriterad hon är på honom, samtidigt som hon ju håller på att bli upp över öronen förälskad och detta förstår nog läsaren lite snabbare än hon själv. Jag älskar verkligen Melina Marchettas humor i Francesca! Hör bara här (citat från sidan 84):

”Det är något med William Trombal som gör att det lyser Star Trek-fan om honom. Själv kan jag inte göra Vulcan-hälsningen och har känt mig underlägsen på grund av det, så det känns himla passande att ogilla William Trombal mer än någonsin. Han skrattar åt något en av dem säger och det förvandlar honom totalt. Det är första gången jag ser honom le och det är rätt förkrossande. De går förbi mig utan att lägga märke till mig. Förrän i sista stund, när våra blickar möts under ett ögonblick eller två. Och jag känner att det pirrar till i magen”.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s