Ett litet hål i mörkret

bild-2

Att läsa Ingrid Olssons ”Ett hål i mörkret” är som att krama om någonting tröstande, varmt och mjukt i hjärtat. Den lockar fram sorgliga minnen och svåra stunder, men där finns på samma gång ett kittlande varmt ljus som värmer hjärtat, som vill dansa och leka. Jag tror känslan jag söker är hopp. I huvudpersonen Calles fall tar hoppet skepnaden av en ung tjej med gitarrer och en röd, tjock halsduk. Hon dyker upp på oväntade platser och tidpunkter. När Calle ser henne är det som om världen fryser till och blir stilla en sekund för att sedan röra sig igen… Det är någonting speciellt med flickan med gitarrer och röd halsduk.

När jag läser boken, tänker jag mycket på varför den heter som den gör och var det där hålet finns någonstans, egentligen. Det måste ju syfta på en väg ut ur mörkret på något sätt – men i mörkret finns ju Calles farmor och pappa (som sedan en tid tillbaka inte längre lever) och dem vill han ju behålla hos sig… Man kan också se det som att det i mörkret alltid släpps in ljus, eftersom det aldrig kan bli helt mörkt, tack vare det där hålet. Jag tror jag väljer att tänka på hålet som det sistnämnda.

Ingrid Olsson har en förkärlek för kortprosa, där varje sida i boken är som små mininoveller som står starka för sig själva. De liksom lyses upp av allt det vita som omsluter trycksvärtan – kortare lyriska frekvenser som bildar en bok och en berättelse om kärleken och sorgen. Det är så skönt med kortprosa, för den lämnar så mycket luft och utrymme åt fantasin. Den ger tid till eftertanke när man vet att man bara får nio eller femton meningar på sig att känna in och känna efter… Det påminner förstås om andra författare som Gunnar Ardelius och hans ”Jag behöver dig mera än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”. Men Ingrid Olssons texter berör mig på ett annat sätt – de är så ärliga, vackra, lugna och enkla och avskalade utan för många vackra meningar eller estetiska effekter.

Det är för att Calles berättelse står där stark utan att falla. Den behöver inte förpackas eller poleras. När jag läser den, kommer jag på mig själv att längta till att få läsa den högt med ett gäng barn och ungdomar. Tänk, att låta den få vandra runt, hand till hand, hjärta till hjärta. Att höra orden få en djupare betydelse då olika människor uttalar dem högt. Det skulle vara vackert. Det är jag säker på.

bild

” – Vilken fin utsikt.

Mamma går fram till fönstret.

Hon drar upp persiennen och snurrar fast snörena på de små piggarna.

– Visst, säger farmor utan att ens titta dit.

Det är som om utsikten är delad i två. Ena halvan är himlen. Den andra är en betongvägg”.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s