Kanske är det allt du behöver veta

bild-4

Cadence är vacker men mystisk, precis som hennes familj med släktnamnet Sinclair. Hennes morfar och mormor bor i en överflödig villa med tinnar och torn på sin privatägda ö, utanför kusten i Massachusetts. Tillhör man släkten Sinclair är man till naturen ofördärvad. Man är vacker och blond, man har inga fel – här finns inga kriminella och inga misslyckade. Du är en Sinclair rakt igenom, får Cadence ofta höra från hennes morfar och hon kommer att fundera mer och mer på vad det egentligen innebär.

Det är den femtonde sommaren som Cady och hennes mamma, hennes två mostrar och kusinerna kommer till ön för att spendera ännu ett lov på Beachwood som stället heter. Hon ser fram emot ännu en sommar med kusinerna Mirren och Johnny och Gat som är hennes moster Carries nye makes son. För Cady är han tankfullhet och entusiasm, ambition och starkt kaffe. Han är så exotisk att hon bränner sig när han är i hennes närhet och ändå vill hon bara ha mer av honom. Det som Cady och Gat har är en spirande, men skör förälskelse – en vänskap som är djupare än en vänskap och ändå inte. De trevar sig fram, de är både osäkra och orubbliga, de är kära och inte kära, de är unga och gamla på samma gång. Det är allt och ingenting. Cady älskar ord som har dubbla innebörder och hon fångar in dem med en fjärilshåv i sommarvinden. Sidorna i ”Kanske är det allt du behöver veta” är nämligen fulla av dem – motsägelserna, lögnerna och tids nog också sanningen. Något annat som är unikt för Cady är hennes sätt att beskriva de mest intensiva känslorna som ibland drabbar henne. Hon beskriver dem med mättande bildmetaforer i slow-motion som är oerhört effektfulla:

”Jag rörde vid mormors tygsamling, vid de blanka knapparna, de färgglada trådrullarna. Huvudet och axlarna smälte först, sedan höfterna och knäna. Snart var jag en pöl som rann ut över de vackra bomullstygerna. Jag dränkte lapptäcket hon aldrig avslutade, fick metalldelarna i symaskinen att rosta. Under någon timme eller två bestod jag enbart av flytande förlust. Min mormor, min mormor (s. 39)

I slutet av den femtonde sommaren hittas Cadence av mostrarna och morfadern liggandes till hälften täckt av havet intill strandkanten. Hennes handleder och fötter är öppna brännsår och hennes medvetande tillfälligt släckt. Hon klarar sig, men får leva resten av sitt liv med en kronisk huvudvärk som då och då slår ut henne flera dagar i sträck. Smärtan är så intensiv att hon ibland önskar att hon slapp leva. Hon har allvarliga minnesrubbningar och minns ingenting av vad som hände före, under eller efter olyckan. Hon minns heller inget av den där femtonde sommaren, mera än vissa fragment – som tunna trådar i en större väv. Hon försöker kontakta Mirren, Johnny och Gat. Hon saknar ju dem. Men ingen av dem svarar henne och hon försöker förgäves få ihop bitarna i det där pusslet. Vad var det som hände den där sommaren? Hon klistrar upp minnen på väggen över sin säng, när hon får veta något eller rent av minns något för en stund. Orden blir fler och fler och minnena kommer långsamt tillbaka… Men sanningen är inte god, den är någonting helt annat och ska väcka allt till liv.

I början hade jag svårt för den där förvrängda, sjukliga och okänsliga sidan hos Cadence och hennes familj. Egentligen hos alla utom Gat, som gick sin egen väg och var någon annan än Sinclairs. Jag tänkte mycket på att denna boken skulle göras rättvisa på filmduken. Jag tror att den hade blivit väldigt intressant och passat fint att visualiseras på det sättet. Det är en fascinerande miljö där berättelsen och tragedierna äger rum. Personerna är också fascinerande, men på ett slags omvänt sätt. De fascinerar samtidigt som de skrämmer, skaver och provocerar. De talar liksom aldrig ut och det skapar en känsla i mig som läsare, av att jag inte kan tillåta mig att lita på någon av dem och detta gör ju samtidigt att spänningen och obehaget växer sig starkare. Det sitter i kläderna de bär och i väggarna som bär upp familjens överflödiga lyxvillor. Cady, Gat, Johhny och Mirren kallar sig ju till och med själva för ”Lögnarna” och verkar stolta över sitt smeknamn och sin nyfunna känsla av makt. Gat både passar in och passar inte in på samma gång och det är något som Cady och han ofta pratar om. Han är fortfarande en främling efter alla dessa somrar på ön. Och ändå finns det ingen som Cady älskar så djupt. Ironiskt nog tror jag att de alla i familjen Sinclair älskar honom på sitt eget sätt och vis.

Mot slutet växer boken och förvandlas till en ruskigt sugande psykologisk thriller. Jag minns att jag läste en mening som markerade början på spänningssuget. Innan dess var den till och från som ett sömnpiller och det var svårt att få en känsla för karaktärerna och storyn. Men har man läst hela boken, förstår man ju varför det är svårt att skapa sig en bild och en röd tråd. All den där förvirringen man känner, är det meningen att man ska känna! Så uthärda, det kommer bli bättre och du kommer till slut känna att i den här boken kan allt hända! Och det är en skön känsla när man känner så i en bok. Det var effektfullt av författaren att lägga is på alla känslor, det skapar laddningar som växer i små pulser…

Nu ska jag sluta innan jag säger för mycket. Kanske är det allt du behöver veta. 😉

”En vacker och välbärgad familj,

där ingen är kriminell,

och ingen är missbrukare.

En privatägd ö,

en spirande kärlekshistoria

och det starka bandet mellan fyra vänner –

en vänskap som snart blir destruktiv.

En revolution.

En olycka.

En hemlighet.

Sanningen”.

 

Annonser

En reaktion på ”Kanske är det allt du behöver veta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s