Den skrikande trappan

Åh, vad bra ”Den skrikande trappan” är! Det är en sådan där bok man gärna skulle vilja bo i, om det vore möjligt! Jag hade inte haft några som helst problem med att hänga med Lucy, Lookwood och George hela dagarna och nätterna. Tänk vad spännande det hade varit att vara en ung, lovande spökagent i ett mörkt, dimmigt London!

När jag läste ”Den skrikande trappan”, kom jag att nostalgiskt tänka på min barndom, då jag och min bästis Elin lekte spioner och smög omkring med allehanda prylar (som kunde vara bra att ha om man råkade springa in i en tjuv eller någon annan efterlyst person) utomhus och hemma till syskons och föräldrars förtret (då vi ofta ockuperade badrummen, eftersom vi lekte att de i själva verket var hissar som skulle ta oss upp till andra våningen i huset). Jag minns att vi exempelvis hade osynlighetsringar som kunde göra oss osynliga, om vi mot förmodan stod öga mot öga med en av de efterlysta brottslingarna. Jag minns också att vi var så inne i leken att det kändes lika spännande som om man läst eller sett en ruskigt spännande film. Och nu när jag i vuxen ålder läser ”Den skrikande trappan”, vet jag, bombsäkert, att vi hade lekt spökagenter om vi hade varit unga i dag! Och då kan jag faktiskt längta tillbaka med ett litet styng i hjärtat. Det hade varit fint att få åka tillbaka i tiden för bara en dag och leka Lucy, Lookwood och George. Fast vem hade då varit vem? Ja, det kommer jag aldrig få veta…

Tillbaka till boken och vad jag tyckte om den! Jag älskade miljöerna och den där underbara mixen av spänning, humor och trivsamhet. Jag brukar inte tänka på mat när jag läser en riktigt bra bok, men ”Den skrikande trappan” får mig faktiskt att bli sugen på mumsigheter som scones, marmelad och te eller ett stort lilablomstrigt porslinsfat fullt av de ljuvligaste och godaste kakorna man kan tänka sig (kanske är det inte så konstigt, då en av agenterna i boken är väldigt glupsk och nästan ständigt tänker på mat och stup i kvarten rullar fram godsaker på en vagn). Och där skulle jag sitta, smuttande på mitt te och mumsande på kaka efter kaka, medan regnet smattrade trivsamt mot fönsterblecket och världen utanför var en grumlig, grå dimma av ett skönt tomrum att sjunka in i (i detta tomrum skulle jag vilja sitta så länge som boken varade, omedveten om den värld som pågick därutanför).

Serien ”Lookwood & Co” utspelar sig som sagt i London, under en tid då England i närmare femtio är har varit drabbat och hemsökt av alla möjliga typer av livsfarliga vålnader. Som svar på hemsökelsen, startas det agenturer med enda syfte att förgöra spökena. Agenturerna är ofta övervakade av vuxna, men själva agenterna är alltid barn och unga som har förmågan (till skillnad från vuxna) att söka upp och förinta spökena. Till sin hjälp har de olika former av vapen; värjor av järn, magnesiumbloss och järnkedjor.

I centrum av boken står flickan Lucy som mister sitt jobb som spökagent trots hennes unika talang som gör henne duktig på att lyssna och känna av vad besökarna/spökena har för intentioner och är i för sinnesstämningar. Hennes talang som lyssnare, tar henne dock hela vägen till London där hon får jobb på den minsta agenturen av de alla; Lookwood & Co – en liten firma det inte gått vidare bra för. Men Anthony Lookwood, som är stolt ägare av agenturen, verkar aldrig ge upp eller tillåta sig att bli missmodig. Det som gör hans agentur så unik är framförallt det faktum att de inte har någon vuxen övervakare alls, vilket är högst ovanligt och inte helt och hållet ses med oblida ögon. När ett av deras uppdrag slutar i katastrof, blir det riktigt tufft för ”Lookwood & Co” att klara av konkurrensen, då färre och färre personer anlitar dem för uppdrag. Och detta i sin tur, leder fram till att de måste tacka ja till ett av de farligaste uppdragen någonsin…

Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”Lookwood & Co”! Det är något av det härligaste jag läst på länge. Älskar stämningen i boken! Jag vet att det råder lite odelade meningar om denna boken – en del älskar den, medan andra inte alls har fastnat och snarare tycker att den är seg och förutsägbar (jag håller dock inte alls med om att den skulle vara det, inte det minsta!). Böckerna är klassade som Hcg-böcker, vilket gör att de lämpar sig fint för åldern 9-12 år.

Del 2 är redan ute på svenska och heter ”Den viskande dödskallen”!

Trevlig helg!

Annonser

2 reaktioner på ”Den skrikande trappan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s