Silvervinges hemlighet

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163887017.jpg

Som jag har gått och längtat och längtat efter Katarina Genars senaste bok! Redan när hon var och besökte fyrorna på mina skolor tidigt på höstterminen nämnde hon att hon höll på att skriva på en ny bok som skulle heta ”Silvervinges hemlighet”. Och sedan dess är vi många som har gått och längtat efter ögonblicket då vi skulle få läsa boken! Nästa vecka ska jag ta med mig boken in till fyrorna när jag har min bokattack för dem. Gissa om jag längtar efter att få se deras miner när de får se vilken bok jag har med mig!

I ”Silvervinges hemlighet” känner jag genast igen Katarina Genars språk och den mystiska, sagoskimrande och tidlösa stämningen som hon alltid lyckas förmedla i sina barnböcker. De är alla mycket lättlästa och ändå har de ett djup som tänjer och ger extra dimensioner till berättelsen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att vara där och uppleva och känna allt det som karaktärerna får uppleva och känna. ”Silvervinges hemlighet” är inte på långa vägar lika läskig som ”Röda Spår” var (som jag fortfarande håller fast vid är den mest spännande och läskiga boken som Katarina Genar har skrivit). Den är istället finstämd, vacker och vemodig och jag får tidigt en känsla av vad som komma skall. Men detta tycker jag inte alls ”förstör” läsningen. Tvärtom, sitter jag som på nålar och hoppas på slutet. Jag tänker tyst för mig själv: Hoppas, hoppas att jag har rätt! Jag älskar Katarina Genars sätt blåsa liv i allt hon skriver om, på ett så omsorgsfullt och kärleksfullt vis. Det känns så äkta.

”Silvervinges hemlighet” handlar om Erik och kompisen Alva. En regnig och gråmulen dag följer de med Eriks mamma på ett av hennes fotograf-uppdrag. Hon ska ut till ett gammalt slott på landet med sin journalistkollega för att göra en intervju till ett spännande reportage om slottet och den mystiske greven som levde där. Inne på slottet finns det ett rum som man absolut inte får gå in i. Kanske hade Erik och Alva inte hakat upp sig på detta, om det inte vore för att Alvas hund Lufsen börjar krafsa på dörren. Vad är det som har hänt där inne?

Erik och Alva upptäcker också något märkligt i skogsdungen som omgärdar slottsträdgården. Först hör de ett melankoliskt, vackert ljud som vibrerar i träden och upptäcker att någon måste ha hängt upp silverrör och pärlor i träden. När vinden tar tag i dem, rör de sig och skapar musik – som om någon spelar för dem. Under träden finns det ett gammalt lusthus med en övergiven kristallkrona och utslocknade ljus. Och under en träplanka hittar Erik och Alva en plåtburk med kärleksbrev som grevens son Didrik skrivit till Ellinor – en flicka som bott i ett konstnärskollektiv på slottet. Erik vet inte varför, men han dras till platsen, breven och människorna som levt på slottet. När Alva blir sjuk, bestämmer han sig för att i hemlighet själv ta bussen ut till slottet för att nysta i den där välbevarade hemligheten..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s