Sista riket

Mistborn: Sista riket

Ända sedan semesterns sista dagar har jag en liten del av dygnets timmar tagit min tillflykt till Brandon Sandersons magiska värld. Denna 700-sidiga kluns av ren och skär och underbar fantasy har varit min ständiga följeslagare. Det har känts att bära runt på den, men konstigt nog är hjärtat tyngre nu när jag måste lämna tillbaka den. Tur då att del två kommer ut på svenska inom en mycket snar framtid.

Det har varit helt underbart att få försjunka i en värld som är så olik vår egen och ändå så ofattbart lik i många avseenden; de mänskliga känslorna, det mörka och fruktansvärt grymma likväl som de sköra, hoppfulla och goda. En liten startsträcka hade jag förstås, men det kändes aldrig motigt, utan jag kände mig lugn i vetskapen om att böcker i den här tjockleken kräver längre tid för att blomma ut, veckla ut sig i sin fulla kapacitet. De blir bara ännu bättre, eftersom man får lära känna karaktärerna och världen mer på sin egna villkor.

Jag kommer på mig själv med att ideligen göra jämförelser mellan serien ”Mistborn” och ”Korpringarna”, vilket kanske är dumt, men ändå oundvikligt. De hade ju många likheter. ”Korpringarna” kändes mer som en oslipad diamant för mig. Den berörde mig inte riktigt som jag hade förväntat mig eller velat, men ändå såg jag dess potential. Den glimmade i min hand, den var vacker att betrakta, men berörde inte riktigt på djupet. ”Korpringarna” och jag hade någon slags relationskris som gick i vågor. Med ”Mistborn” känns det aldrig som en ansträngning, jag bara läser och njuter. Världen får också plats i min hand, författaren låter den inte ta alltför stor plats på bekostnad av karaktärerna. Karaktärerna i ”Mistborn” är nog det jag kommer sakna mest. De var så fulla av liv.

”Ser det någonsin fel ut i dina ögon, Vin?”
”Fel?” frågade hon.
Kelsier nickade. ”De torra växterna, den ilskna solen, den disiga svarta himlen.”
Vin ryckte på axlarna. ”Hur skulle sådant kunna vara rätt eller fel? Det är bara som det är.” 
”Jovisst” sa Kelsier. ”Men jag tror att din inställning är en del av felet. Världen borde inte se ut såhär.”

I ”Sista riket” tar författaren Brandon Sanderson oss med till en mörk värld där askan faller tung från himlen och där ingenting längre kan växa eller blomma. Men eftersom detta har pågått så länge som i tusen år, är det inte längre någon som reflekterar över det. Istället är det en värld där skaana, människorna som befinner sig allra längst ner på kast-stegen, är kuvade gentemot den odödlige Överstehärskaren som enligt legenderna framställs som en frälsare och härskar med en järnhand genom adelsmännens familjer.

I denna värld där alla tycks sova med öppna ögon, bedövade av antingen girighet, rikedom och makt eller av att ständigt vara kuvade och utnyttjade till det yttersta – dyker Kelsier upp. Kelsier har gjort det omöjliga; han har överlevt de underjordiska hålorna dit Överstehärskaren sänder de dödsdömda. Kelsier har inte bara magiska förmågor som ger honom ett övertag. Han är även stark i sig själv – en överlevare som är beredd att offra sitt eget liv för en bättre värld, utan Överstehärskaren. Parallellt med kapitlen om Kelsier och hur han i hemlighet planerar sin kupp, möter vi flickan Vin. En av alla de utnyttjade skaa som försöker överleva en dag i taget. Vin tillhör ett tjuvgäng som stryker omkring i huvudstadens gränder, helt omedveten om sina magiska förmågor. Ända tills den dag då hon träffar på Kelsier som får henne att inse hur unik hon är.

Fängslande läsning! Rekommenderas varmt! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s