Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta SepetysTårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.

Annonser

3 reaktioner på ”Tårar i havet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s