Tre helt olika

bild

Mårten Melin. Hur kan jag ens föreställa mig ett liv utan denna fantastiska författare? Jag känner alltid en barnslig glädje när Mårten har gett ut en ny bok. Jag kan liksom inte komma på någon annan som är skickligare på att mixa kärlek, magi och verklighet på det sättet med pennan. Han är också helt grym på att skriva korta, enkla texter som känns så äkta och ärligt och fint med minsta möjliga ordflöde. De går alltid rakt in i hjärtat. Hans senaste novellsamling ”Typ helt övernaturligt” är precis en sådan där ljuvlig blandning av kärlek när den får ta plats, när kärleken, den naturliga, rena, vackra kärleken får fylla alla tomrum utan att det känns klistrigt eller plastigt. Tack Mårten, du skapar magi genom att lägga orden i en perfekt ordning <3.

bild

TIFO. Så heter en bok som Josefine Lindén har skrivit. En bok jag inte hade läst om jag inte varit skolbibliotekarie och haft ett stundande bokprat med en åtta där jag tänker att det finns många som skulle kunna tycka att den vore intressant att försjunka i. Jag blev faktiskt positivt överraskad, men måste samtidigt ändå erkänna att jag inte läser alla avsnitten där huvudpersonerna/tifo-gänget hänger på arenan så noggrant. När de hoppar upp och ner, skriker, svär, tänder eldar, hejar som om det vore på liv och död. Och det är det ju också, för dem. Men jag kan inte relatera till det alls. Ändå har författaren ett så passionerat språk och målar verkligen upp en bild av livet som fotbollssupporter att man som ”ointresserad-av-fotboll-läsare” kan förstå hur och varför. Och det är väl ändå ett tecken på att boken är bra? Detta är en milt sagt laddad roman om fotboll, kärlek, hängivenhet och supporterskap om ett tifogäng som ger allt och lite till för sitt lag. Det finns också en kärleksberättelse med på ett plan, men det är fotbollen som tar plats i ”TIFO”. Det märks var författaren har sitt hjärta.

bild

Den sista jag vill berätta om är Sara Ohlssons senaste ungdomsroman ”Ingen normal står i regnet och sjunger” som jag precis nu läste ut. Jag får gåshud bara jag tänker på hur bra den är. Hur bra Sara Ohlsson skriver. Hon har den där sällsynta gåvan att skriva med så många nyanser och lager att jag som läsare är helt bortdribblad. Jag känner att allt kan hända. Och jag känner så starkt den förvirring som huvudpersonen Ella känner någonstans i mitten av boken. HUR BRA SOM HELST om kärlek och vänskap och hur den kan krocka fullständigt. Och den blir ju inte direkt sämre av att den utspelar sig i mitt älskade Kalmar. Kommer på mig själv med att blunda hårt när någon gata eller plats i Kalmar refereras till. Ah, just det. Det är ju den och den gatan, den och den bron, det och det caféet… Älskar tanken på att leka Monopol live, med riktiga gator som Ella och Svante gör i boken. Den här boken är proppfull med en massa liknande, underfundiga, galna, härliga skämt, kommentarer och knäppa tankar och det och mycket annat gör den till en väldigt, väldigt bra bok som jag mer än gärna läser om, många gånger om.

Nu är det dags för mig att fortsätta min läshelg med böckerna ”Djupgraven” av Camilla och Viveca Sten och så småningom, efter att jag har läst ut den; ”Skarven” av Sara Lövestam – två böcker som jag ska bokattacka i två klasser på tisdag!

Trevlig söndag till er alla!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s