Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s