Och det bästa julbokstipset sparar jag till sist…

”Jag stannade till vid ett. Det var jättestort, som ett helt ritpapper och föreställde ett snötäckt landskap med en stjärnhimmel över. Genom snön susade en släde fram, dragen av två stora vita hästar. Människorna i släden satt nerbäddade under stora skinnfällar. Släden var på väg mot en gammal gård där det sken varmt i alla fönstren. Där skulle jag ha varit, tänkte jag. Det borde ha varit jag som satt där under skinnfällarna och skulle på julkalas i den gamla gården”. 

Här kommer mitt sista och bästa julbokstips – sparat till sist! Lite senare än jag hade tänkt, känner ni att det blir för övermäktigt att läsa en julbok efter nyår, förstår jag er, då har ni istället en oförglömlig julberättelse till nästa jul ❤

Snösystern” är en av de vackraste böckerna jag har läst inom genren. Med sina magnifika illustrationer som vecklar ut sig som rosor som slår ut om vintern, fyllde den upp mig som läsare med en hel rymd av värme och ljus samtidigt som den var vemodig och sorglig. När jag läste de sista raderna i denna bok, satt jag med tårar i ögonen, men på ett bra sätt om ni förstår vad jag menar!

”Snösystern” handlar om pojken Julian som ända tills för bara några månader sedan ser fram emot julen med dubbel förtjusning. Han fyller nämligen år på julafton. Men denna julen är ingenting som det brukar.

När vi möter Julian i boken simmar han fram och tillbaka i simbassängen. Man förstår tidigt att någonting inte är som det ska med Julian. När han ska gå hem möter han en flicka som heter Hedvig som lyser upp allt det gråa med sitt leende. Julian kan inte låta bli att bli glad när han tänker på Hedvig och de träffas flera gånger. För varje gång känner han att hon är den ända som han kan vara sig själv med efter det hemska som hände för bara några månader sedan…

Julians familj bär på en stor sorg. Juni, Julians äldsta syster finns inte längre. Juni som var den som alltid skrattade, alltid förde glädje med sig i allt hon gjorde. Nu när hon inte finns mer, hur kan julen någonsin bli som den en gång var? Julian blir bara mer och mer nedstämd ju närmare det är till julafton. Han går och letar efter tecken på att julen närmare sig där hemma, men hans föräldrar är lika grå och allvarliga som om de vore suddiga kopior av sina svurna jag. Den enda som för med sig julstämning är Hedvig. Hedvig bjuder hem Julian till sitt hem; ett gammalt fint hus där det är adventsfint i vartenda fönster, där mysiga brasor sprakar i vartenda rum och där det är julpyntat precis överallt, till och med i städskrubben!

Men det är något märkligt med Hedvig och huset där hon bor… Varför är det aldrig någon annan hemma i huset? En dag smyger det runt en gammal mystisk gubbe med en nyckel i handen i trädgården. Vem är han? Och varför verkar det vara helt omöjligt att lära Hedvig att simma?

Gnistrande vacker på alla sätt! Illustrationerna är som tavlor man kan drunkna i, de fångar så fint in julstämningen, Julians känslostämningar, Hedvigs glädje och det där dunkla, det man inte riktigt ännu kan begripa eller förstå… Superfin julberättelse ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s