Anne Franks dagbok som grafisk roman!

Norstedts Förlagsgrupp: Norstedts, Rabén & Sjögren och B Wahlströms

”Jag kan inte alls föreställa mig att världen någonsin igen blir normal för vår del. Jag brukar ju tala om ”efter kriget”, men det är som om jag talade om ett luftslott, något som aldrig kan bli verklighet”. 

Jag har läst den grafiska romanen ”Anne Franks dagbok” – så som den är tolkad i text av Ari Folman och i bild av David Polonsky, utgiven på svenska av Norstedts 2020, 73 år sedan Anne Franks Dagbok för första gången publicerades, i Holland.

Bildberättelsens skapare Ari Folman skriver i sitt efterord, att han tillsammans med Polonsky i sitt arbete att tolka dagbokens ursprungliga form, tagit fasta på att i varje liten textruta bevara Anne Franks anda. Det märks så väl, tycker jag som läsare, att skaparna till den grafiska romanen haft en mycket levande bild av Anne Frank – de har verkligen lyckats fånga in Anne Franks väsen, utan att veta allt om henne, skapar de en så levande känsla i sin roman; man nästan håller andan inför livskraften i Anne Frank, humorn, svärtan, sorgen, ilskan, stoltheten och styrkan och modet. Alla de där känslorna förmedlas och går rakt in i hjärtat. En av bilderna; den när Anne om nätterna sugs in i ett ofantligt mörker och söker tröst hos sin pappa, den enda hon säger sig hålla om i världen, etsar sig fast i mig. Polansky har tecknat en bild av Anne liggande i sin säng om natten, hon klamrar sig fast vid sängen som blir till en bår, hennes ansikte är slutet och tyngt av den största sorg, omkring henne tyska soldater med röda ögon och svarta skuggor i sina hatiska ansikten, tåg som dundrar förbi, bromsar gnisslande in gissar jag, för att ta Anne med sig mot det som ska bli slutet… Nu vet jag ju att hennes oro var befogad, Anne Frank fick inte leva så länge till efter att hon hade skrivit raderna om hur hon mådde om nätterna. Ändå kan jag känna en tacksamhet inför att hon inte kunde veta detta när hon skrev sin dagbok. För liksom smärtan i sorgen finns där hela tiden, en osviklig kraft, ett form av ljus i hennes betraktelser kring vardagliga ting, hon tycks nästan vara smått uttråkad när hon skriver om de individer som hon tvingas hålla sig instängd tillsammans med dag ut och dag in.

Det här är en sådan där roman som man inte kan sluta läsa förrän den är just slut. Illustrationerna är vackra som tavlor och de skickar pilar av sorg in i mitt hjärta. Det är tungt att läsa när man känner att det som står däri, mellan pärmarna fortfarande är aktuellt, fortfarande kan hända, fortfarande händer. Märkligt är det också att läsa romanen nu i en tid då många människor faktiskt också sitter just instängda, av andra skäl. Då väcks frågor av existentiell natur som gör att man känner att bandet till Anne Frank blir ännu starkare. Man blir verkligen den där påhittade väninnan Kitty som Anne Frank behövde för att överleva, tills hon inte kunde det längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s