Kattvinden

”Det är högt i tak som i en kyrka. Skuggorna är mörka i hörnen och längs väggarna står möbler av olika slag: fåtöljer, ett bord, några byråer. Allt är övertäckt med vita lakan. Vem hänger lakan över sina möbler egentligen? Som förvridna kroppar, som spöken…”

Författaren Helena Öberg och bildberättaren Kristin Lidström har tidigare tillsammans skapat  bildberättelsen ”Din tur, Adrian”, som bland annat nominerades till Nils Holgersson-plaketten och Augustpriset. Oktober 2018 var det dags igen; ”Kattvinden” som är utgiven på Mirando bokförlag, beskrivs av många som en lysande och annorlunda spökhistoria. På förlagets hemsida finns utdrag från några olika recensioner samlade. Den roligaste är helt klart Ulla Rhedins på DN, som benämner ”Kattvinden” som ett ”djärvt, uppkäftigt, ”osvenskt” projekt”. 

I flera dagar har jag levt i Mandas Kattvindsvärld. Och när jag nu tar farväl av denna värld, är det med en mjuk, vemodig och vacker känsla som stannar kvar. Det är en väldigt speciell bok att läsa; ”Kattvinden” är som en varm, blåsande vind för mitt läsarhjärta. Liksom Manda måste känna sig i slutet av resan, känner jag en stärkt, hoppfull känsla av att ett pussel nu äntligen är lagt. Ett avslut.

Så, vad handlar denna mystiska bok om? Jag skulle säga att den handlar om tiden och hur den kan läka sår, om det fördolda som inte är synligt för alla, om sanningen som på något märkligt och underbart sätt alltid hittar en annan väg ut. Om kärlek, sorg, vänskap, om släktskap och att försonas med det som en gång har varit. Det som ger ”Kattvinden” och dess historia ett extra lager av gyllene glans, är de fantastiska illustrationerna av Kristin Lidström – målningar som skulle kunna pryda ett hem som Villa Bellevue i boken. Jag bläddrar gärna tillbaka under berättelsens gång, läser om och om igen och märker hur berättelsen djupnar då penseldragen får eget liv – blåser ytterligare liv åt allt.

”Det finns berättelser som inte har någon början och inte något slut. Berättelser som har pågått så länge att ingen minns varifrån de kommer. Och det finns berättelser som aldrig blivit berättade. Det finns gömda platser. Det finns glapp i tiden. Mellanrum dit någon sällan går”. 

När Manda följer med sin farfar på sitt sista uppdrag som mäklare, är det högst motvilligt. Hennes relation till farfadern är inte öppenhjärtig, den är trevande, lite reserverad och avvaktande. Ändå bor hon tillsammans med sin mamma i farfaderns hem, som samtidigt är kontor för hans mäklarfirma. De har bott där ända sedan Mandas pappa försvann på havet, spårlöst. Manda hoppas i hemlighet på att hennes pappa en dag ska dyka upp igen, men minnena av honom bleknar fort. Hon kan inte längre frammana hans ansikte på ett levande sätt, hon kan inte längre höra hans skratt inom sig. Ändå försöker hon, hon tvingar fram honom när hon talar till honom, rakt ut i tomma intet.

Farfar Martin tar med sig Manda till ett egendomligt hus som snarare ser ut som ett gammalt slott; Villa Bellevue. Och egendomligt är också ordet på den atmosfär som råder både utanför och i huset. Tyst lägger hon märke till det märkliga faktum att hennes farfar känner till var nyckeln till huset ligger gömd och hur farfadern blir som förbytt när han kliver in i huset; någonting finns där i de dunkla vrårna. Något som lockar, som betraktar, som väntar. Farfadern ropar vid ett tillfälle på någon som heter ”Adéle”, men Manda får inget svar när hon frågar sin farfar Martin vem denna Adéle är. Istället hjälps de åt att gå igenom allt av värde i huset. Deras uppgift är att värdera och sortera ut, slänga eller behålla det som kan bli något av värda att sälja. Manda går igenom besticken, räknar dem och knyter prydligt ihop dem i högar. Hon lyssnar efter ljud och blir osäker på vad hon egentligen hör. Känslan av att något inte står rätt till i huset, växer snart till en klump i halsen. Hon vill därifrån. Men farfar Martin tycks varken höra det Manda hör eller förstå hennes känsla.

Men Manda är redan indragen i minnenas fördolda förflutna – det är redan för sent att backa. Och gränserna mellan de levande och de döda löses upp när Manda går genom husets rum. Vart det leder henne? Det får ni se om ni läser denna fantastiska bok!

Om den passar ett lässurrsarbete i sjuan? Ja! Detta är en tjock bok som skulle kunna avskräcka många elever från att ens öppna den, tyvärr. Men går man igenom sidorna, inser man att väldigt mycket faller bort, då boken är proppfull av vackra illustrationer med minimal text. Jag skulle inte säga att textmassan är utmaningen, utan i så fall förmågan att ta till sig historien, att gå in den och se det vackra i den. Ett plus med denna bok är att det redan finns en gedigen lärarhandledning till boken; den finns att hitta i Mary Ingemanssons ”Lärande genom skönlitteratur”, kap 10 (Textsamtal 7-9, Kattvinden)! Och med en sådan ambitiös handledning som mall för ett fördjupat textsamtal, borde möjligheterna för eleverna att ta till sig historien absolut förbättras avsevärt.

”Det kommer stunder när vi måste ta farväl. För så är det när en har förmånen att vara människa. Men alla människor vi förlorar finns inom oss. Det blir en del av vårt DNA. En del av vårt blod”.

Citat av Patti Smith, hämtat från sista sidan i Kattvinden

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s