Alla inlägg av bibblabella

Kattvinden

”Det är högt i tak som i en kyrka. Skuggorna är mörka i hörnen och längs väggarna står möbler av olika slag: fåtöljer, ett bord, några byråer. Allt är övertäckt med vita lakan. Vem hänger lakan över sina möbler egentligen? Som förvridna kroppar, som spöken…”

Författaren Helena Öberg och bildberättaren Kristin Lidström har tidigare tillsammans skapat  bildberättelsen ”Din tur, Adrian”, som bland annat nominerades till Nils Holgersson-plaketten och Augustpriset. Oktober 2018 var det dags igen; ”Kattvinden” som är utgiven på Mirando bokförlag, beskrivs av många som en lysande och annorlunda spökhistoria. På förlagets hemsida finns utdrag från några olika recensioner samlade. Den roligaste är helt klart Ulla Rhedins på DN, som benämner ”Kattvinden” som ett ”djärvt, uppkäftigt, ”osvenskt” projekt”. 

I flera dagar har jag levt i Mandas Kattvindsvärld. Och när jag nu tar farväl av denna värld, är det med en mjuk, vemodig och vacker känsla som stannar kvar. Det är en väldigt speciell bok att läsa; ”Kattvinden” är som en varm, blåsande vind för mitt läsarhjärta. Liksom Manda måste känna sig i slutet av resan, känner jag en stärkt, hoppfull känsla av att ett pussel nu äntligen är lagt. Ett avslut.

Så, vad handlar denna mystiska bok om? Jag skulle säga att den handlar om tiden och hur den kan läka sår, om det fördolda som inte är synligt för alla, om sanningen som på något märkligt och underbart sätt alltid hittar en annan väg ut. Om kärlek, sorg, vänskap, om släktskap och att försonas med det som en gång har varit. Det som ger ”Kattvinden” och dess historia ett extra lager av gyllene glans, är de fantastiska illustrationerna av Kristin Lidström – målningar som skulle kunna pryda ett hem som Villa Bellevue i boken. Jag bläddrar gärna tillbaka under berättelsens gång, läser om och om igen och märker hur berättelsen djupnar då penseldragen får eget liv – blåser ytterligare liv åt allt.

”Det finns berättelser som inte har någon början och inte något slut. Berättelser som har pågått så länge att ingen minns varifrån de kommer. Och det finns berättelser som aldrig blivit berättade. Det finns gömda platser. Det finns glapp i tiden. Mellanrum dit någon sällan går”. 

När Manda följer med sin farfar på sitt sista uppdrag som mäklare, är det högst motvilligt. Hennes relation till farfadern är inte öppenhjärtig, den är trevande, lite reserverad och avvaktande. Ändå bor hon tillsammans med sin mamma i farfaderns hem, som samtidigt är kontor för hans mäklarfirma. De har bott där ända sedan Mandas pappa försvann på havet, spårlöst. Manda hoppas i hemlighet på att hennes pappa en dag ska dyka upp igen, men minnena av honom bleknar fort. Hon kan inte längre frammana hans ansikte på ett levande sätt, hon kan inte längre höra hans skratt inom sig. Ändå försöker hon, hon tvingar fram honom när hon talar till honom, rakt ut i tomma intet.

Farfar Martin tar med sig Manda till ett egendomligt hus som snarare ser ut som ett gammalt slott; Villa Bellevue. Och egendomligt är också ordet på den atmosfär som råder både utanför och i huset. Tyst lägger hon märke till det märkliga faktum att hennes farfar känner till var nyckeln till huset ligger gömd och hur farfadern blir som förbytt när han kliver in i huset; någonting finns där i de dunkla vrårna. Något som lockar, som betraktar, som väntar. Farfadern ropar vid ett tillfälle på någon som heter ”Adéle”, men Manda får inget svar när hon frågar sin farfar Martin vem denna Adéle är. Istället hjälps de åt att gå igenom allt av värde i huset. Deras uppgift är att värdera och sortera ut, slänga eller behålla det som kan bli något av värda att sälja. Manda går igenom besticken, räknar dem och knyter prydligt ihop dem i högar. Hon lyssnar efter ljud och blir osäker på vad hon egentligen hör. Känslan av att något inte står rätt till i huset, växer snart till en klump i halsen. Hon vill därifrån. Men farfar Martin tycks varken höra det Manda hör eller förstå hennes känsla.

Men Manda är redan indragen i minnenas fördolda förflutna – det är redan för sent att backa. Och gränserna mellan de levande och de döda löses upp när Manda går genom husets rum. Vart det leder henne? Det får ni se om ni läser denna fantastiska bok!

Om den passar ett lässurrsarbete i sjuan? Ja! Detta är en tjock bok som skulle kunna avskräcka många elever från att ens öppna den, tyvärr. Men går man igenom sidorna, inser man att väldigt mycket faller bort, då boken är proppfull av vackra illustrationer med minimal text. Jag skulle inte säga att textmassan är utmaningen, utan i så fall förmågan att ta till sig historien, att gå in den och se det vackra i den. Ett plus med denna bok är att det redan finns en gedigen lärarhandledning till boken; den finns att hitta i Mary Ingemanssons ”Lärande genom skönlitteratur”, kap 10 (Textsamtal 7-9, Kattvinden)! Och med en sådan ambitiös handledning som mall för ett fördjupat textsamtal, borde möjligheterna för eleverna att ta till sig historien absolut förbättras avsevärt.

”Det kommer stunder när vi måste ta farväl. För så är det när en har förmånen att vara människa. Men alla människor vi förlorar finns inom oss. Det blir en del av vårt DNA. En del av vårt blod”.

Citat av Patti Smith, hämtat från sista sidan i Kattvinden

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Dömda kvinnor

Dömda kvinnor

”Naken och förnedrad gick hon med stadens stenar runt halsen inför allas blickar. När hon gått igenom hela staden tvingades hon lämna sina barn och sin man för att aldrig mer återvända till Stockholm. Om hon gjorde det skulle hon begravas levande. Så vitt vi vet kom Ärmgard aldrig tillbaka”. 

Etnologen, författaren och illustratören Elin Hägg har skrivit nästa bok jag prickar av på min läslista; nämligen facklitterära ”Dömda kvinnor: förbryterskor i Sveriges historia”. I boken möter vi 17 olika verkliga livsöden; alla är de kvinnor och alla har de gemensamt att de vid något tillfälle mellan 1400-talet och fram till 1960-talet har dömts för ett brott enligt lagen. Brotten berör allt från mord, häxeri, äktenskapsbrott, hor, barnamord, fosterfördrivning, homosexualitet, spioneri med mera.

Att läsa ”Dömda kvinnor” är upplysande, allmänbildande, men det är också ganska skrämmande, samtidigt som det såklart är upplyftande mot bakgrund att vi i dagens moderna samhälle har så mycket bättre livsvillkor. Framförallt när det kommer till kvinnor, mödrar och barn. Mycket av det jag läser i boken, kände jag tidigare inte alls till och det får mig att återigen häpna inför historiens vingslag.

Som till exempel det faktum att äktenskapsförbryterskan Ärmgard på 1400-talet fick lämna sin familj för att aldrig mera komma tillbaks efter att ha blivit offentligt förnedrad på Stockholms gator. Hade hon varit rik, hade hon lätt kunnat köpa sig fri från detta straff. Även om det ju är så att många av dessa kvinnoöden som skildras i boken, inte är föremål för beundran, är de flesta (med några undantag) ändå vanliga människor och det som gör det skrämmande är hur lättvindigt de ofta fick sina straff, hur lättvindigt andra människor dömde ut dem och hur de resten av sina liv blev märkta kvinnor – hur de fick leva i fullständig skam och skuld över det de gjort.

Då är det skönt att räkna upp allt det som faktiskt har förbättrats när det kommer till villkor för medborgare av idag; vi har numera en abortlagstiftning som effektivt motverkar skuld och skam hos ensamstående, ogifta mödrar, vi har barnavårdslagar, fosterbarnvård, stöd för ensamstående, sexualkunskap, allmän sjukvård, rösträtt för kvinnor, rättigheter för hbtq-personer, en allmän sjukvård, ett samhälle som vilar på vetenskap och framförallt ett rättsväsende som inte direkt går på löst grundade spekulationer när det kommer till vem som fälls för olika brott. Jag är tacksam att jag lever i dag! Det är en känsla som blir påtaglig efter att ha läst ut denna boken!

”Framförallt tycker jag om att utmana vår syn på historien: hur vi ser på kvinnor och män, barn och vuxna, fattiga och rika och synen på vi och dom. Min stora förhoppning är att mina böcker skall öka förståelsen för vår gemensamma historia, både det svåra och det roliga, och mitt mål är alltid att med en stor dos empati försöka visa att människor förr i tiden många gånger var precis som oss”. 

Källa citat: Elin Hägg, Opal.se

Citatet ovan är hämtat från Opals hemsida (se länk ovan). Elin Hägg berättar vad det är hon brinner för. Jag tycker hon lyckas strålande med denna ambition, hennes bok ”Dömda kvinnor” är ett levande exempel på att jag precis nu har fått erfara en ökad förståelse för vår historia – LÄSVÄRT!

Elin Hägg

Fotokälla: Linnea Ranström

Om den passar sjuorna och ett eventuellt kommande lässurrsarbete? ABSOLUT. En lättöverskådlig, fascinerande, skrämmande, upplyftande och upplysande bok som jag tänker kan vara föremål för ett ämnesöverskridande samarbete inom svenskämnet och SO-ämnena på högstadiet. Här finns många möjliga ingångar, exempelvis häxprocessen på 1600-talet, abortfrågan, barns villkor genom historien, rösträtt för kvinnor, rättsväsendet och hur det har utvecklats fram till idag med mera.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Familjen

”Han är kort, har mörkt hår och blå tröja och tittar rakt på mig. Jag stannar mitt i steget, står blickstilla med ben som förlorat all kraft. Stängslet skiljer oss åt, ändå vågar jag inte röra mig. Pojken tvekar. ”Hej”, säger han sedan”. 

”Familjen” är den första roman jag läser av Cecilia Lidbeck, en roman jag hört mycket gott om och som dessutom nu är nominerad till Barnradions bokpris 2020!

I romanen möter vi flickan Ella som bor på Gården i Familjen där Far styr. Alla i Familjen har sin speciella uppgift och alla behövs och behöver göra rätt om de ska kunna överleva den stundande Kollapsen, som Far och de övriga tre vuxna talar om. Det är bara utvalda familjer i likhet med Ellas Familjen, som har en chans att överleva Kollapsen. Ella har aldrig varit utanför Gården, hon har inga minnen från tiden innan och vet inte om sitt ursprung. Någonstans förstår hon att Far inte är hennes biologiske far, men det är oviktigt eftersom alla sådana band klipps av i den stora Familjen. Utanför Gårdens stängsel finns städerna med de förlorade själarna. Människor som lever i försakelse, människor som bara tänker egoistiska tankar, som är förgiftade och har gått vilse. Ella är tacksam över att hon har klarat sig undan detta och känner aldrig någonsin någon längtan ut. Hon tänker på Far som gör sina ärenden till staden, när han kommer hem med varorna från staden tillsammans med Ben, känner hon en stor lättnad. Han är äntligen hemma igen.

Att göra rätt i Familjen handlar om att aldrig någonsin tänka på sig själv. Ett själviskt sinne är ett ensamt sinne. Försakelsen är den största glädjen. Det bästa är allas bästa. Ella och barnen i Familjen drillas i detta tankesätt. Gör någon fel, ska alla vara med och mässa och granska. Far är den som slutligen bestämmer vilken påföljd det ska bli. Ella ser upp till honom med vördnad. Hon beundrar honom som ingen annan. Han lyser liksom, tycker hon, när han de få tillfällen hon ser honom om dagarna kommer emot barnen med öppna armar. Tills han stänger sin dörr om sig. När dörren är stängd, får ingen störa. Deras liv vilar på hans axlar och de känner den största tillit och respekt.

Men så en dag när Ella är ute på promenad och kommer fram till stängslet som omgärdar Gården, står där en pojke. Livs levande, frisk med pigga ögon och rosiga kinder. Han heter Jack och berättar för henne om världen utanför. Ella blir fast besluten om att rädda denna förlorade pojke från Kollapsen. I Familjen skulle han ha ett hem och där på Gården skulle han vara trygg. Han skulle ha en plats precis som hon själv och de övriga barnen. Hon bestämmer sig för att göra allt hon kan för att det ska bli så, men till dess att han flyttar in, ska hon inte säga något till någon om sin hemlighet…

”Familjen” är en roman man sugs in i direkt, språket är lätt att ta till sig, i korta kapitel skildras livet innanför stängslet och hur det är att leva i en sluten familj. Jag gör kopplingar till både Tara Westovers ”Allt jag fått lära mig” och SVT:s serie ”Vår tid är nu” under den tredje säsongen som utspelar sig under 60-talet i Stockholm, där indoktrinering av detta slag skildras på ett fascinerande sätt.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Det andra inte ser

Omslagsbild: Det andra inte ser

Det ser mysigt ut därinne. Hemtrevligt. Tove känner sig glad över det. Det var hennes mammas krav. Ett bra kök. Då gör det inte så mycket att resten av huset är lite… vad ska man säga, shabby? Inte shabby chic, utan bara shabby. I annonsen som Tove fått läsa hade mäklaren kallat huset för en lantdröm med stora möjligheter, vilket förstås betydde ett ruckel med viss charm. 

Tove har precis hoppat av gymnasiet, när hon tillsammans med sin mamma, syster Vivi och deras mormor Tekla flyttar in i ett gammalt, knarrigt trevåningshus i sömniga staden Rättvik invid sjön Siljan – en sjö som känns allt annat än välkomnande när familjen Blixt kör in i samhället under den mörka tiden på året. När de kommer fram till huset där de ska bo, blir Tove inte direkt förtjust. Det enda huset har, som är någorlunda trivsamt, är köket. Allt annat känns sunkigt, ogästvänligt. Tove vill inte bo där, men hennes mamma som arbetar som testkock och provlagar en massa måltider till reportage i en av Sveriges mest välkända matmagasin, hade egentligen bara ett krav: att huset hade ett fräscht kök, så så fick det bli.

Det är mycket i huset som inte står rätt till, det är något man snabbt blir varse som läsare. Kort efter att de har flyttat in, ser och hör Tove saker som ingen annan verkar lägga märke till. Hon är synsk; klärvoajant, och har varit det länge. Och nu känner Tove av en stark närvaro, något som befinner sig i och omkring badrummet. Hon upptäcker allt oftare att vattnet till badkaret står på, att det forsar och är nära att rinna över kanten. Samtidigt beter sig hennes mormor märkligt, eller har egentligen gjort alltsedan hon var med om den där branden, som förändrade hennes ansikte för gott. Branden som gjorde att hennes mormor nu varken kan gå eller prata längre – de har alla i familjen blivit vana vid att deras mormor aldrig är med dem när de äter, hon finns någonstans en trappa upp, tyst och oigenkännlig.

Samtidigt finns det ljuspunkter i det mörka, dystra. När de en dag kliver in på caféet i staden som är känt för sin fantastiskt goda prinsessbakelse, träffar de på Edvin som arbetar där. En man som jämt tycks stråla som en sol, som klär sig i lila, luktar mango, gillar Game of Thrones och går omkring och sjunger på Chers ”If i could turn back time”.  Edvin blir en av de där ljuspunkterna för familjen Blixt.

Men när Edvin blir hembjuden på middag hemma hos familjen Blixt, berättar han något som de helst av allt inte hade velat höra. Huset har en historia, en mörk sådan som har fått familj efter familj att flytta från huset gång på gång. Även om det är svårt att höra historien som Edvin berättar, kan de inte värja sig när de sitter där och Edvin berättar om den tragiska historien om kvinnan som spårlöst försvann från huset för trettio år sedan. Efter det är det som om Toves syner bara blir starkare och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände… Till sin hjälp har hon Chang – en kille som jobbar på samma Coop som hennes syster Vivi precis har börjat på. Tove förstår inte hur Chang som är så overkligt snygg faktiskt vill umgås med henne, men det gör han.

Jag gillade denna mycket! Christoffer Holst kan verkligen konsten att balansera upp berättelsen så att alla viktiga ingredienser finns med; humor, värme, nervkittlande spänning, sorg, vänskap, kärlek… han skildrar det där dolda, det vi inte ser, på ett så bra sätt. Och det blir väldigt otäckt!

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Sommarens läsning

Omslagsbild: Det andra inte ser

Idag är sista dagen för lärarna, men själv fortsätter jag jobba fram till vecka 29 då jag också får ett litet sommarlov för att slutligen börja jobba igen vecka 33. Under dessa sommarveckor på jobbet kommer mycket av min tid gå till inläsning av skönlitteratur inför val av bok & författare till författarbesök som vi planerar in för åk 4 och 7 nästa läsår, inläsning inför en bokcirkel för blivande fyror i Fliseryd, boktips för bokstunden i Fliseryd som jag och Caisa ska återuppta under hösten, samt inläsning av skönlitteratur inför val av titel att köpa in till ny klassuppsättning för mellanstadiet. Aldrig har jag nog haft så många stundande läsprojekt under sommaren! Det ska bli otroligt spännande och kul att se vilka val vi landar i efter sommarlovet.

Första boken att pricka av på listan, blir Christoffer Holst ”Det andra inte ser” – en spökrysare som utspelar sig i ett knarrigt, gammalt hus i Rättvik i Dalarna – invid idylliska Siljan. Återkommer mer om vad jag tyckte när jag har läst ut boken! Men än så länge gillar jag den verkligen jättemycket!

Önskar er en härlig onsdag!

Den falska rosen

Den falska rosen

Jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få hålla ännu en bok om Sally Jones i min hand: den fristående fortsättningen ”Den falska rosen”. Allt sedan jag upptäckte ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”, har Jacob Wegelius som författare haft en alldeles speciellt plats i mitt läsarhjärta. Jag kan inte jämföra böckerna om Sally Jones med något annat, de är så fulländade och genuina och för mig kommer de alltid att förbli oförglömliga. Illustrationerna och berättelserna, äventyren, karaktärerna, språket och den värld Wegelius vecklar ut framför ens ögon, den världen är full av djup, medmänsklighet, värme, men också av ett oroväckande sorgligt, trasigt och djupt mörker. Wegelius blåser liv i allt, den värme och råhet som existerar sida vid sida, den är förtrollande, liksom hans fantastiska illustrationer. Och sedan har vi just det där faktum att både ”Mördarens apa” och ”Den falska rosen” räcker så länge. Ändå är det som om de aldrig kan vara nog tjocka! Jag skulle kunna läsa hur många sidor som helst om Sally Jones och hennes närmaste vänner.

”Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades Shetland Jack. Det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och ni skall få reda på den hemska sanningen om hans mystiska försvinnande. Men historien om Shetland Jack tog inte slut när hans fartyg hittades övergivet i Glasgows hamn. Och nu har Jacks öde blivit en del av mitt eget. Om detta måste jag också skriva, trots att det känns svårt. Ibland vill jag bara glömma den långa vintern i huset på Oswald Street och allt det onda som hände där”.

Det är en mörkare berättelse vi möter denna gång. En ytterligare skillnad mot förra boken ”Mördarens apa” är att berättelsen uppehåller sig vid betydligt färre platser. Om ”Mördarens apa” var en jorden-runt resa i regnbågens alla färger, är ”Den falska rosen” mer en serie i svart-vitt där berättelsen sker inom Sally Jones – och kanske ställs också Sally Jones inför de svåraste kvalen någonsin.

Allt börjar med en hemlighet. En hemlighet som fartyget ”Hudson Queen” bär på. ”Hudson Queen” är fartyget som skepparen Henry Koskela, kallad Chiefen och maskinisten Sally Jones äger. Fartyget är i dåligt skick när berättelsen tar sin början. För att kunna få pengar till att rusta upp Hudson Queen, tar Chiefen och Sally Jones extraknäck på olika håll. Sally Jones hamnar som av en slump på ett tivoli där den mystiske mannen Harvey Jenkins arbetar – en man som aldrig syns utan sin trogne följeslagare, en enögd gammal tupp som alltid sitter på hans axel och blänger med sitt blinda öga – ett öga som verkar se sådant ingen annan kan se. Från den dagen då hon erbjuds jobb av Jenkins på Tivoli Brockdorff – vänder vinden och ett olycksbådande mörker börjar sakta sippra in och fylla allt det ljusa i Sally Jones liv med mörker.

En dag märker Sally Jones att någon måste ha varit ombord på deras älskade Hudson Queen och det är uppenbart att denne någon har sökt efter någonting som denne med säkerhet verkar veta finns där. Sally Jones kan varken begripa vem eller varför. Livet går sin stilla gång, men så en dag när hon kliver ombord på fartyget efter en lång arbetsdag, upptäcker hon ett tydligt spår.

”Då fick jag plötsligt känslan av att inte vara ensam i mörkret. Det var en lukt. En mycket svag lukt. Och den passade inte in. Fast helt främmande var de inte heller. Jag stod alldeles stilla och på helspänn. Ingenting hördes förutom båtens egna, knarrande ljud. Till slut öppnade jag fotogendunken, fyllde på lampan och tände”.

Det blir då tydligt för Sally Jones vem som har varit ombord på skeppet. Senare, tillsammans med Chiefen lyckas de också lista ut varför. Och vetskapen om varför, tar dem ut på en lång resa som tar sin början i Glasgows undre värld – där de söker efter sanningen bakom skeppet Hudson Queens gåta. Chiefen och Sally Jones kommer än en gång att skiljas från varandra och denna gång är det för Sally Jones förenat med fara för livet…

LÄS DEN, LÄS HELA SERIEN – OFÖRGLÖMLIGA!

Här kan du förresten läsa mina tankar om ”Mördarens apa”! 

Och här kan ni lyssna till ”Mördarens apa” – en dramatiserad radioserie som sänds på Sveriges Radio.

Önskar er en härlig sommarvecka! 

Läser just nu!

Omslagsbild: Månen, varelsen och jag

”Jag är Månne”! skrek jag så högt jag kunde. Ja, jag skrek så det ekade och dånade över hela mitt rike. ”Jag är ingen pojke och jag är ingen flicka! JAG ÄR MÅNNE”!

Onsdag sista veckan inför sommarlovet, kommer jag bjuda eleverna i trean på Tillingeskolan på en massa fina sommarboktips – det blir böcker som jag tänker räcker lite längre och som passar att läsa som högläsningsbok eller själv, fast under en lite längre period. En av böckerna jag ska presentera då och som jag läser just nu, är Ylva KarlssonsMånen, varelsen & jag – med magiska illustrationer av Sofia Falkenhem, som vi kanske bäst känner igen från Mats Strandbergs trilogi om pojken Frank Steen som efter sin nionde födelsedag blir förvandlad till ett fluffigt, vitt och snällt monster – vilket förändrar allt i hans liv.

”Månen, varelsen & jag” är en bok som vänder sig till 6-9 åringar, som skildrar hur det känns att vara barn och veta att man är trans. Och det är en unik skildring som fyller ett tomrum i bokhyllorna. Många har läst och blivit berörda av Månnes historia – Månne, det är huvudpersonen som vill starta en egen youtubekanal så att hen kan få berätta vem hen är, men Månne får inte för sina föräldrar. Däremot får Månne börja ta syntlektioner hos Lily – som är cool, klädd i rosa och är en livs levande youtuber. Månne ser detta som sin chans att också bli en youtuber – kanske kan Lily visa hur man gör och fixa så att Månne också får en massa följare?

Parallellt med berättelsen om hur Månne möter samhället och hur det i massa olika situationer skaver och gör ont i hen – när människor kallar hen för omväxlande tjej eller kille, men aldrig ser den hen verkligen är, finns Månnes alldeles eget (magiska) rike. När hen kliver in genom dörren till sitt rike bestämmer bara hen och där existerar inga människor – där finns bara naturen och djuren och Månne. Och Månne behöver inte förklara eller hävda sig, där kan hen bara vara. Men en dag när hen befinner sig i sitt magiska rike, möts hen av en oväntad syn; i en del av riket där det växer ormbunkar, har växterna ruttnat och blivit vissna och bruna. Tidigare har Månne kunnat omvandla allt hen ser, förändra och peka och önska och så uppstår precis det hen vill ska uppstå. Men i den här delen kan hen inte ändra på det faktum att växterna är ruttna… varför?

Här kan ni läsa mer om samarbetet mellan Ylva Karlsson & Sofia Falkenhem, som resulterade i Månne-boken, en unik bok om hur det är att vara en hen. 

Nu vill jag önska er alla en underbar maj-helg! 

 

En duktig hund äter kakan

En duktig hund äter kakan « Lilla Piratförlaget

Bildkälla: Lilla Piratförlaget 

”I parken där vi bor, träffade jag nyligen en hund, som hade ett stort huvud, korta ben och ett skotskrutigt täcke på sig, och som var kaxigare än någon människa jag någonsin träffat. Han hette Mc Tavish och det var tydligt att han behövde få en bok skriven om sig”. 

Nästa vecka är det dags för terminens näst sista bokattack i trean på Tillingeskolan. Tiden har verkligen flugit förbi på sistone! En av böckerna jag tänkte tipsa om är Meg Rosoffs tredje del i serien om hunden Mc Tavish och familjen Peachey. En helt underbar bekantskap! Citatet ovan var jag bara tvungen att ta med; Meg Rosoff berättar hur det kom sig att böckerna i serien handlar om denna hund; Mc Tavish.

Det var tydligen ett vinnande koncept för familjen Peachey att mamma Peachey en dag sa upp sig från den dagliga sysslan att laga mat. För aldrig någonsin har familjen ätit så gott som när barnen tog över köket. De är inte jättebra på att städa efter sig (men det gör ju inte så mycket om man har en hund som snarare kan liknas vid en dammsugare som snabbt eliminerar allt i matväg som hamnar på golvet – desto bättre på att läsa recept, mäta upp ingredienser och följa instruktioner. Barnen Ollie, Ava och Betty gör allt för att överglänsa varandras menyer. Man skulle kunna säga att alla är involverade i matlagningen förutom pappa Peachey, som fram tills nyligen mycket hellre äter maten, än lagar den.

Tills en dag då han testar på att baka bröd. Och där och då är det kört. Ingen får komma i närheten av köket – Pappa Peacheys ansträngningar är stora, inte förrän sent på kvällen får familjen komma in och se det färdiga bakverket. En brödlimpa som både doftar gott och ser fin ut. Men det hjälper inte så mycket om brödet är stenhårt. Och svårtuggat. Inte ens Mc Tavish som annars äter allt, förmår sig att äta upp limpan. Man skulle kunna tro att deras pappa har tappat lusten till att baka mer bröd i framtiden, men han deklarerar istället entusiastiskt att han har funnit sitt kall i livet: ”att baka är både stimulerande för sinnet och avkopplande för själen. Från och med nu får ni barn laga maten, men det blir jag som står för all bakning”.

Mc Tavish är nog inte ensam om att känna att det ligger något mycket oroväckande i denna deklaration.

”Sorgligt nog var pappa Peachey inte särskilt bra på att baka. Det mesta han åstadkom blev fel. Inte bara lite fel, utan praktfullt, enastående fel. Hans surdegsbröd var så tungt att det kunde ha används som fartygsankare. Han försökte baka mjuka kakor i stället. Istället för att vara lätta och luftiga var hans kakor lika tunga och platta som brunnslock”. 

En dag bestämmer sig Pappa Peachey för att ställa upp i en baktävling – detta trots att han bränner vid plåt efter plåt och inte tycks lära sig det minsta av sina misstag. Den stora dagen närmar sig och alla förutom pappa Peachey förbereder sig för en katastrof. Vilken tur för familjen Peachey att de har världens bästa hund som kan komma till undsättning; Mc Tavish!!!

Den här lilla boken gör mig så himla glad att läsa. Bakning är ju aldrig fel tema i en bok; även om det är av den vidbrända sorten. Hundar i böcker är inte heller fel: speciellt inte om de så personligt utmejslade som Meg Rosoffs ”Mc Tavish”. Man kan riktigt se honom framför sig. Och det är ju supergulligt att Meg Rosoff faktiskt har träffat honom i verkligheten och tillägnat honom en hel serie. Lättläst är den också! Med fina illustrationer och korta kapitel.

Detta blir mitt boktips för denna veckan! Önskar er alla en underbar helg! 

 

Brevet från mig

Under hela våren och fram till sommaren har det bubblat poesi på skolorna i Ålem! I mars hade vi en workshopdag för samtliga elever med tre spännande stationer. I slutet av terminen kommer vi ha ännu en festlig dag i poesins tecken; en dag då eleverna på Ålems-skolorna kommer få skapa poesi med hjälp av olika uttrycksformer. Denna vår i Ålem har varit en fantastisk stund på jorden för mig – att få vara delaktig i detta projekt tillsammans med alla fantastiska elever och lärare. Och här kommer ett boktips – en sprillans ny, helt underbaaaaaar diktsamling av en av mina favvoförfattare & poeter; Lena Sjöberg!

Det hade ju varit så coolt att låna in Lena Sjöberg i framtiden om vi kör detta projekt igen, det är något jag hoppas så innerligt ska bli verklighet. Till dess kan man ju alltid läsa, läsa, läsa, drömma, drömma, drömma och bläddrar, bläddra, bläddra i alla hennes finfina samlingar för barn och unga, denna senaste är mer inriktad för unga…

26 dikter får du i denna bok! Dikter om längtan, hopp om att bli sedd för den man är, om kärlek som plötsligt bara finns, om att ta farväl av någon som varit en kär, om känslor som skrämmer, fräser, bubblar, skaver, river, ryter, puttar, famnar, ramlar, innan eftertanken hinner ikapp, om längtan tillbaka, om att säga förlåt, om ånger och ensamhet av all sort, om avundsjuka och vilsenhet och glädje. En av de första jag läser och fastnar för, är dikten ”Under månen” på sidan 42 (till bilden ovan). Den ringar så fint in den där känslan av att få höra till någon, att vilja, försöka stanna tiden för en stund, att få njuta av känslan av att vara liten en stund på jorden under månens silverstråk i natten. Den slår an en varm, vibrerande ton i hjärtat när jag läser.

Dikten ”Alltings varma sol” på sidan 28 är så varm och lysande, av tacksamhet över att veta var man kommer ifrån, var man har sin trygga famn. Om modershjärtat, så stort och så tryggt. Och om längtan tillbaka, att få vara liten för en liten stund.

Men den jag gillar allra, allra bäst är faktiskt ändå ”Brevet från mig” – den går rakt in i hjärtat! Om minnen som aldrig lämnar en, från förr, från barndomen, om hur man går vidare och samtidigt ändå inte, att det finns ett stängt rum någonstans i hjärtat, där minnena finns kvar, där det känns precis som igår. Och samtidigt som ljusår ifrån. Dikten är skriven som ett brev till en person – hon som skriver, skriver om en förälskelse som inte var besvarad, om hur det var att vara den där osynliga, den som aldrig syntes, om hur det är att sedan växa upp och hitta hem i hjärtat hos någon annan, som faktiskt ser och uppskattar en för den man är. Till skillnad från hur det var då, då när man inte vågade tro på sig själv. Ja, hur häftigt är inte det?! Att få växa upp. Ett liv, tänk så mycket som händer, förändras. Och samtidigt alla de där minnena och känslorna som stannar kvar. Tack och lov för det, tänker jag. De behövs! För att man ska kunna känna med andra som går igenom samma perioder idag. Men också för att allt det där, det är ju fortfarande ens innersta kärna. Man växer upp och är samtidigt lite densamma hela tiden.

Det är fantastiskt att få bläddra i denna lilla pärla, att känna igen sig i dessa olika känslor som Lena Sjöberg broderar ut med penna och penseldrag i härliga, färgglada nyanser!

Trevlig helg!