Kategoriarkiv: 1800-TALET

Dit ljuset inte når

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163884405.jpg

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

Gamla godingar, alltså!

I sommar läste jag även ”Unga kvinnor” av Louisa May Alcott som kom ut första gången för så länge sedan som år 1868. Jag tycker det är helt fantastiskt att få läsa sådana här gamla godingar och klassiker som har hundra år eller mer på nacken. De har som ett magiskt skimmer om sig – att bara få hålla böckerna i sin hand och veta att den är ett av de finaste tidsdokumenten som finns, räcker långt… så tycker i alla fall jag!

Och att få läsa en riktigt bra (jag säger inte att alla äldre böcker är bra) bok som är skriven i en annan tidsanda är i sig magi i sin renaste form och jag älskar det. Det brukar dessutom alltid dyka upp ”nya” ord (läs: gamla) som man aldrig hört tidigare i sitt liv och att samla på sig de där gamla orden i en liten bok, eller bara smaka på dem i munnen (och sedan glömma bort dem igen) är rörande fint. Hade jag haft en bok för sådana ord, hade jag fyllt på med dessa från läsningen av ”Unga kvinnor”:

Apollyon, paroxysm, skötesynd, mondän, ackvisition, lornjett, läspygatten, recidiv, kodiciller, översiggiven, skrattparoxysmer, skärmytslingar, jävades…

Unga kvinnor

Jag vet att många som har läst just ”Unga kvinnor” har tyckt att den är alltför moralisk kring hur unga kvinnor ska uppföra sig, klä sig, ha sig och så vidare.. och att detta gör att den inte skulle passa för dagens ungdomar. Jag förstår kanske hur man tänker, men jag kan inte hålla med om detta, eftersom jag tycker den är ett otroligt värdefullt tidsdokument och måste läsas i det sammanhang som den en gång skrevs. Vi måste ju förstå att den tidens kvinnor levde på helt andra villkor än idag. Därmed inte sagt att man kan bli upprörd när man läser ett och annat, men det är ju inte samma sak som att säga att vi inte kan läsa den alls!

Listan över när man hajar till kan göras lång. För att ta ett exempel så är det väldigt upprörande att återkommande läsa om flickornas ”skötesynd”, men samtidigt som det upprör ger det en förståelse för varför flickorna och deras mamma resonerar, agerar och pratar som de gör.

Läser man boken i sitt sammanhang, är den en helt fantastisk bok – charmig och inte minst underhållande och humoristisk (och då menar jag inte att den får mig att skratta högt, den är humoristisk på ett mer lågmält sätt i sina beskrivningar av karaktärerna i boken). Och faktiskt, så har de mest humoristiska böckerna jag läst haft gemensamt att de varit lite äldre ”klassiker”. Jag tänker bland annat på:

”Candide” av Voltaire

”Markurells i Wadköping” av Hjalmar Bergman

”Flickan i frack” av Hjalmar Bergman

”Slottet” av Kafka

”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas

”Giftas 1 & 2” av August Strindberg

Den sistnämnda var egentligen allt annat än humoristisk. Jag minns att jag blev så upprörd över August Strindbergs kvinnosyn i hans äktenskapshistorier ”Giftas 1 & 2” att jag tillslut inte kunde ta hans ord på allvar. Det var helt enkelt så uppåt väggarna att man bara kunde skaka på huvudet. Och så fort jag började sluta ta det han skrev på allvar, blev det istället humoristiskt – eller snarare: August Strindberg i sin person blev humoristisk i sin enfald. Så missförstå mig rätt!

Jag tänker inte skriva så mycket längre än så här om ”Unga kvinnor”, så detta blir inte någon recension utan snarare ett kortare boktips, för jag vill verkligen tipsa om denna bok och hoppas ni är många som läser den, för den är härlig! Det händer kanske inte så mycket i den och det är egentligen inte så spännande – jag läser den mer för dess underhållningsvärde och framförallt för att få suga in all 1800-talsromantik som är så smittande! Läs bara det här, är det inte underbart?!

”Ja, du förstår, de andra flickorna köper alltid syltade plommon, och för skams skull måste man köpa också. Nuförtiden är det bara plommon, alla har plommon i pulpeterna under lektionerna och byter dem mot pennor, pärlband, pappersdockor och sådant. Om en flicka tycker om en annan, så ger hon henne ett syltat plommon, om hon är arg på någon, så sätter hon i sig ett mittför näsan på henne och låter henne inte bita en gång. De bjuder var sin gång, och jag har blivit bjuden så många gånger och har aldrig bjudit igen, och det måste jag göra, det är en hedersskuld, förstår du”.

Tänk bara. Hur ett plommon mer eller mindre kunde göra så stor skillnad <3.