Kategoriarkiv: 1930-TALET

Ny stark serie av Camilla Lagerqvist: Blodsvänner!

Försvunnen

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag väntat med stor spänning och entusiasm på; nämligen Camilla Lagerqvists senaste ”Försvunnen” – första delen i en ny serie som heter Blodsvänner. Efter att ha läst och älskat hennes serie ”Svarta rosorna” som kom ut i totalt fyra delar (den senaste ”Dödsdömda”, kom ut i augusti förra året), har hennes författarskap väckt så mycket nyfikenhet och beundran hos mig. Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som enligt mig skriver högkvalitativa böcker för barn och ungdomar med en glödande, vass penna (det märks att hon har en bakgrund som journalist). För mig är hon just nu det mest självklara valet om man som barn, ungdom eller vuxen är sugen på en grymt spännande och samtidigt djupbottnad historisk roman som känns både tidlös och tidstypisk på samma gång. Jag fastnar i regel väldigt lätt för karaktärerna i hennes böcker som känns äkta och unika. För mig är det centrala i hennes böcker den äventyrliga spänningen (i ”Svarta rosorna” även inslag av något som är ännu mörkare) som ständigt finns där i form av ett pirr i magen, liksom hur fint och trovärdigt hon skildrar huvudkaraktärernas relationer till varandra; här tycker jag mig se att vänskapen framförallt är den centrala.

Serien ”Blodsvänner” utspelar sig i 30-talets Sverige. I första delen möter vi trettonåriga flickan Disa. Disa som numera bor på barnhem trots att hon egentligen inte står utan levande släktingar. Hennes morfar, som tillhör resandefolket är en varm och trygg person för henne. Om somrarna brukade hon tills alldeles nyligen följa med honom ut för att gå på luffen. Tills barnavårdsmyndigheten beslutade att Disa skulle hämtas för att bo på barnhem.

Egentligen har hon det bra på barnhemmet. Föreståndarinnan kan visserligen vara lite sträng ibland, men låter ändå barnen få vara barn.Bakom det åtstramande draget finns ett stort hjärta som bryr sig om barnen. Och bland barnen finns det många som Disa tycker om och kan prata med. Närmast henne står pojken Albin, en vän hon hänger med i ur och skur; en person man både kan retas ganska tufft med och skratta hejvilt. Men så bryts plötsligt vardagen av att Disa får besked om att hennes morfar saknas. Ungefär samtidigt får barnen även nys om att den otäcka mannen Mickel Falsum på Rasbiologiska institutet i Uppsala håller på med något skumt. Han besöker flera gånger barnhemmet och frågar efter vissa barn som det står klart att han vill använda i sin forskning. Disa, Albin och deras vän Ville bestämmer sig för att ta reda på mer om de försvunna personerna och de upptäcker snart att alla spåren leder direkt till Mickel Falsum…

En bok jag varmt kan rekommendera! Grymt spännande berättelse som jag läser med oro och gnag i magen och på samma gång finns där en stor portion medmänsklig värme som smittar av sig och ger en bestående och fin känsla av hopp.

Nästa del i serien heter ”Vittnet”. Planerad utgivning redan i år – håll utkik efter den när den ska komma ut någon gång i oktober månad! Visst är omslagen snygga!?

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Huset vid sjön

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild

Sjörövarhjärta

bild(19)

Idag läste jag ut ”Sjörövarhjärta”, som är skriven av syskonen Emma och Simon Leijnse. Extra fint att läsa en barnbok som utspelar sig i Kalmar, när man själv bor och har växt upp i samma stad och känner igen varenda millimeter av det som beskrivs i boken. Jag har starka minnen av att ha promenerat ut till Laboratorieholmen och suttit på den rostiga gamla rälsen med dinglande ben en varm sommarkväll, blickat ut över Öland och ner i det klara stilla vattnet. Det är verkligen coolt att sedan få läsa om just, precis, exakt den platsen. När jag läste boken fick jag en helt annan känsla än om jag hade läst om en främmande plats.

Boken utspelar sig på Varvholmen och den lilla, obebodda ön Laboratorieholmen, där fem barn en sommar kommer på en till synes oskyldig lek som snart förändras till en lek på blodigt allvar, liv och död… Rysligt spännande och en stark debut! Härligt att författarna planerar för en uppföljare!

I bokens centrum står Nora. En tjej på 13 år som när boken börjar går och tjurar över att hennes bästa vänner Susse och Dilba har förändrats så mycket och numera bara har tankarna fulla på smink, killar och att shoppa kläder. Hon saknar tiden då de lekte hela dagarna. Nora är en tjej som gillar att stå i centrum, att styra och ställa och hon njuter av att se andra beundra och imponeras av hennes starka, vilda fantasi och påhittiga lekar.

En dag flyttar det in en ny tjej på Varvsholmen, där Nora och hennes bror Rick bor. Hon heter Lin och blir deras nya vän. (Varvsholmen är en liten halvö i Kalmar – ett gammalt industriområde där man tidigare byggde båtar, men som numera är ett bostadsområde där det ploppar upp nya hus med stora, fina panoramafönster med vy mot Ölandsbron och havet).

Tillsammans med Lin och Ricks vänner Joakim och Franceska går de över till Laboratorieholmen, en ö som ligger alldeles intill Varvsholmen. Där hittar de av en slump en gammal plåtlåda utan nyckel. Nora tar som alltid över och bestämmer enväldigt att de inte ska bry sig om vad som egentligen finns i lådan. Istället fantiserar hon ihop att lådan innehåller hjärtat från en blodtörstig och fasansfull sjörövarhövding vid namn Blodsöga som levt på ön för länge sedan. Leken hon bestämmer att de ska leka, går ut på att de i lag ska strida om lådan. Det vinnande laget är det lag som har lådan när Blodsöga kommer för att hämta tillbaka sitt hjärta. De andra går in i leken med en glimt i ögat, men tycker snart att det är ganska tråkigt. För Nora är det däremot på blodigt allvar från början till slut. Hon är som besatt av att försöka optimera sitt lags chanser att ta över lådan, gång på gång. Men i sin besatthet av leken och de egna fantasierna, går hon miste om det verkligt mystiska som sker på ön…

Rick är den förste som upptäcker flickan. De står och räknar och blundar, för att låta det andra laget få försprång till att gömma lådan, när hon helt plötsligt bara står där, omgiven av en blåaktig dimma och ett hus som inte fanns där tidigare. Flickan har gammaldags kläder och hon bär på en metallspann med vatten. Men när han märker att flickan precis har upptäckt honom, förändras scenen och han är tillbaka igen. Huset och flickan är borta – lika fort som de dök upp. Och kvar står Rick och vet inte vad han ska tro…

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!