Kategoriarkiv: 1940-TALET

Kattvinden

”Det är högt i tak som i en kyrka. Skuggorna är mörka i hörnen och längs väggarna står möbler av olika slag: fåtöljer, ett bord, några byråer. Allt är övertäckt med vita lakan. Vem hänger lakan över sina möbler egentligen? Som förvridna kroppar, som spöken…”

Författaren Helena Öberg och bildberättaren Kristin Lidström har tidigare tillsammans skapat  bildberättelsen ”Din tur, Adrian”, som bland annat nominerades till Nils Holgersson-plaketten och Augustpriset. Oktober 2018 var det dags igen; ”Kattvinden” som är utgiven på Mirando bokförlag, beskrivs av många som en lysande och annorlunda spökhistoria. På förlagets hemsida finns utdrag från några olika recensioner samlade. Den roligaste är helt klart Ulla Rhedins på DN, som benämner ”Kattvinden” som ett ”djärvt, uppkäftigt, ”osvenskt” projekt”. 

I flera dagar har jag levt i Mandas Kattvindsvärld. Och när jag nu tar farväl av denna värld, är det med en mjuk, vemodig och vacker känsla som stannar kvar. Det är en väldigt speciell bok att läsa; ”Kattvinden” är som en varm, blåsande vind för mitt läsarhjärta. Liksom Manda måste känna sig i slutet av resan, känner jag en stärkt, hoppfull känsla av att ett pussel nu äntligen är lagt. Ett avslut.

Så, vad handlar denna mystiska bok om? Jag skulle säga att den handlar om tiden och hur den kan läka sår, om det fördolda som inte är synligt för alla, om sanningen som på något märkligt och underbart sätt alltid hittar en annan väg ut. Om kärlek, sorg, vänskap, om släktskap och att försonas med det som en gång har varit. Det som ger ”Kattvinden” och dess historia ett extra lager av gyllene glans, är de fantastiska illustrationerna av Kristin Lidström – målningar som skulle kunna pryda ett hem som Villa Bellevue i boken. Jag bläddrar gärna tillbaka under berättelsens gång, läser om och om igen och märker hur berättelsen djupnar då penseldragen får eget liv – blåser ytterligare liv åt allt.

”Det finns berättelser som inte har någon början och inte något slut. Berättelser som har pågått så länge att ingen minns varifrån de kommer. Och det finns berättelser som aldrig blivit berättade. Det finns gömda platser. Det finns glapp i tiden. Mellanrum dit någon sällan går”. 

När Manda följer med sin farfar på sitt sista uppdrag som mäklare, är det högst motvilligt. Hennes relation till farfadern är inte öppenhjärtig, den är trevande, lite reserverad och avvaktande. Ändå bor hon tillsammans med sin mamma i farfaderns hem, som samtidigt är kontor för hans mäklarfirma. De har bott där ända sedan Mandas pappa försvann på havet, spårlöst. Manda hoppas i hemlighet på att hennes pappa en dag ska dyka upp igen, men minnena av honom bleknar fort. Hon kan inte längre frammana hans ansikte på ett levande sätt, hon kan inte längre höra hans skratt inom sig. Ändå försöker hon, hon tvingar fram honom när hon talar till honom, rakt ut i tomma intet.

Farfar Martin tar med sig Manda till ett egendomligt hus som snarare ser ut som ett gammalt slott; Villa Bellevue. Och egendomligt är också ordet på den atmosfär som råder både utanför och i huset. Tyst lägger hon märke till det märkliga faktum att hennes farfar känner till var nyckeln till huset ligger gömd och hur farfadern blir som förbytt när han kliver in i huset; någonting finns där i de dunkla vrårna. Något som lockar, som betraktar, som väntar. Farfadern ropar vid ett tillfälle på någon som heter ”Adéle”, men Manda får inget svar när hon frågar sin farfar Martin vem denna Adéle är. Istället hjälps de åt att gå igenom allt av värde i huset. Deras uppgift är att värdera och sortera ut, slänga eller behålla det som kan bli något av värda att sälja. Manda går igenom besticken, räknar dem och knyter prydligt ihop dem i högar. Hon lyssnar efter ljud och blir osäker på vad hon egentligen hör. Känslan av att något inte står rätt till i huset, växer snart till en klump i halsen. Hon vill därifrån. Men farfar Martin tycks varken höra det Manda hör eller förstå hennes känsla.

Men Manda är redan indragen i minnenas fördolda förflutna – det är redan för sent att backa. Och gränserna mellan de levande och de döda löses upp när Manda går genom husets rum. Vart det leder henne? Det får ni se om ni läser denna fantastiska bok!

Om den passar ett lässurrsarbete i sjuan? Ja! Detta är en tjock bok som skulle kunna avskräcka många elever från att ens öppna den, tyvärr. Men går man igenom sidorna, inser man att väldigt mycket faller bort, då boken är proppfull av vackra illustrationer med minimal text. Jag skulle inte säga att textmassan är utmaningen, utan i så fall förmågan att ta till sig historien, att gå in den och se det vackra i den. Ett plus med denna bok är att det redan finns en gedigen lärarhandledning till boken; den finns att hitta i Mary Ingemanssons ”Lärande genom skönlitteratur”, kap 10 (Textsamtal 7-9, Kattvinden)! Och med en sådan ambitiös handledning som mall för ett fördjupat textsamtal, borde möjligheterna för eleverna att ta till sig historien absolut förbättras avsevärt.

”Det kommer stunder när vi måste ta farväl. För så är det när en har förmånen att vara människa. Men alla människor vi förlorar finns inom oss. Det blir en del av vårt DNA. En del av vårt blod”.

Citat av Patti Smith, hämtat från sista sidan i Kattvinden

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta SepetysTårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.

Svarta rosorna: Förrädarna

bild-1

”Handbojorna grävde sig in i skinnet och gjorde fula, blåröda märken runt min handled. Mina ben kunde inte sluta skaka”.

Äntligen har jag hunnit med att läsa del tre ur en av mina favoritserier för barn och ungdomar, nämligen ”Svarta Rosorna”! Serien utspelar sig i Värmland, nära gränsen till Norge under Andra världskriget och handlar om tre barn som har bildat en egen motståndsgrupp som kallas ”Svarta rosorna”.

Med tanke på att det är en serie som absolut ska läsas i rätt ordning, vill jag inte avslöja för mycket. Men detta kan jag ändå säga: I del tre fortsätter äventyren för vännerna när både Ben och hans pappa utan förvarning försvinner. Maja och Hilde blir genast mycket oroliga, eftersom de vet att Bens familj ständigt är jagade av nazisterna, då de är judar.

De hittar ett kuvert som är adresserat till Ben. På kuvertet finns en avsändare; en viss Sven som bor i Furudals bruk i Dalarna. Hilde och Maja bestämmer sig för att åka till Furudal för att leta efter Ben. Det är den enda ledtråden de har att gå på och de hoppas kunna hitta Ben och hans pappa där innan det är för sent…

Missa inte denna serie!! Den är så bra och spännande! Camilla Lagerqvist har verkligen hittat hem som författare till historiska romaner för barn och ungdomar! Namnen på alla delarna i serien:

Del 1 – Uppdraget

Del 2 – Svarta rosorna

Del 3 – Förrädarna

Del 4 – Dödsdömda (kommer ut i augusti i år)

Sörja för de sina

bild

Jag kan inte låta bli att läsa även del två i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik! Majs värld är liksom magnetisk och jag håller verkligen av de här böckerna kärt. Att inte ha hennes tankar nära längre kommer kännas tomt, men jag har bestämt mig för att vänta med att läsa del tre: Liv till varje pris. Nu vill jag ha vår! Och att läsa böckerna om Maj är lite som om en fin och vacker vinter har varat lite för länge… Jag behöver en andningspaus, pusta ut ett tag och låta allt sjunka in lite. Ändå vet jag att jag kommer snegla trånsjukt på ”Liv till varje pris” varje gång jag ser den i bibblan… ❤

I Sörja för de sina som utspelar sig under 40- och 50-talet, möter vi en något mindre osäker och ältande Maj. Det är skönt att känna att hon nu med ett större lugn tar för sig av livet. Och ändå finns där rädslorna och oron för att något ska hända de nära och kära och henne själv. Rädslorna liksom kryper henne inpå livet, de övermannar henne och får henne att ibland gå sönder, själsligt. Hon blir gravid igen och får en pojke, Lasse – och de två tar hand om varandra medan Anita och Thomas istället blir tajtare. Och Thomas, han som haft så stora problem med alkoholen, får genomgå en hypnosbehandling och lyckas hålla sig nykter. Så allt borde och kunde ha varit bra, om inte den där tröttheten, rädslan och oron smyger sig inpå…

Detta är en oerhört fin bok – stilla och skön att läsa. Och liksom del ett är det inte så mycket för själva handlingen som man tycker om den, utan mer för hur nära Maj man kommer. Läs dem om ni inte har gjort det! De är helt underbara.

bild-1