Kategoriarkiv: ALKOHOLMISSBRUK

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Två böcker att upptäcka, läsa och minnas, under vintergråa dagar…

Bok nummer ett:

FLYT SOM EN FJÄRIL, STICK SOM ETT BI

Elin Nilsson | Flyt som en fjäril, stick som ett bi.

Denna boken alltså. Jag har inte läst den, vilket man skulle kunna tro, men efter att ha läst alla positiva kommentarer och recensioner om denna bok, vet jag att jag inte kommer undan! Här kommer några fina exempel på andra som läst Elin Nilssons senaste bok och blivit lyckliga:

Johanna Lindbäck, som är läsambassadör, avslutade exempelvis sin recension så här:

”I väntan på den tycker jag att högstadielärare ska läsa den här och överväga som gemensam bok i sina klasser. Det handlar mycket om sport och styrka, om relationsproblem som alla går igenom, och så finns ju den där WoW-amöbabrorsan som är det mest avskräckande exemplet jag läst på länge”…

Och Stina Nylén skriver så här för Göteborgsposten:

”Elin Nilsson vänder sig smidigt mellan vasst och mjukt, mellan dråpligt och innerligt, mellan djupandning och klaustrofobi – och det finns faktiskt ingenting i den här romanen som inte sitter på exakt rätt plats”.

Visst går det inte att värja sig, när man läser så fina recensioner?! Man kan inte annat än bli väldigt nyfiken… På måndag ska jag ha bokprat för särskolan igen och denna gång har jag bestämt mig för att presentera ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” av Elin Nilsson.

Ni som blir nyfikna, kanske även vill läsa hennes första ungdomsroman, ”Istället för att bara skrika”? Så här ser den ut:

http://flaskposten.files.wordpress.com/2012/01/istallet_for_att_bara_skrika1.jpg

Gå gärna in och läs en fin intervju med författaren på Flaskposten! HÄR hittar ni den!

Bok nummer två:

BALLADEN OM EN BRUTEN NÄSA

Just nu håller jag på att läsa en mycket speciell, fin och lite sorglig bok som heter ”Balladen om en bruten näsa”. Också denna fina, fina bok blev jag först nyfiken på efter att ha läst om på Bokhora redaktion, HÄR.

Och så här skriver Carolina på sin blogg ”Carolina läser”, där hon ringar in vad hela boken handlar om med några få meningar:

”Boxning, opera, social misär och en kärleksfull mamma med alkoholproblem och grav övervikt – det är en nästan omöjlig kombination. Men lägg nu till en Ada, som egentligen är en sån som inte borde hänga med Bart enligt alla ”regler” eftersom hon tillhör en inne-krets i skolan. En Ada, som för sitt liv inte kan vara tyst om en hemlighet. Och en Ada som inte bryr sig om att Bart är en sån man inte bör beblanda sig med, och som får höra honom sjunga, och som tar sig in i hans liv vare sig han är beredd på det eller inte. Ja, då har du den här boken om Bart”.

En rörande beskrivning av en rörande bok som jag precis har börjat lära känna och precis börjat läsa. Jag får berätta mer om vad jag själv tyckte om den sen.

Nu får jag önska er alla en trevlig helg med en hel del läsning hoppas jag!

/Bibblabella

Så mycket mera än en ”vanlig” hästbok: Känslig skildring av en ung flickas tuffa kamp och drömmar

Sommarläsningen är i full gång och listan är lång! Sommarens första bok är precis utläst och jag vill dela med mig av den trevliga läsupplevelsen i form av ett litet boktips!

Boken jag har läst heter ”Sveket” och utgör del två i den nya hästserien som Pia Hagmar är aktuell med. Pia Hagmar har tidigare skrivit många populära serier. Ni känner säkert till: Dalslandsdeckarna, böckerna om Flisan och den ännu lite längre serien om Klara och hennes hästdrömmar. Jag minns att jag framförallt var särskilt fäst vid hästböckerna om Klara. De var något mindre i formatet och kunde tacksamt avverkas på skolloven. Tidigare har målgruppen varit något yngre, men böckerna om Millan vänder sig till äldre barn och ungdomar, den räknas som ungdomsroman.

 

Mina tankar om boken ”Sveket”:

”Sveket” är en bok som långsamt, långsamt smyger sig inpå läsaren och den är i allt detta allt annat än inställsam. Jag lockas av den där motsägelsefulla bilden man får av karaktärerna i boken: Millans familj, i synnerhet hennes Mamma och Pappa som skildras med en fin komplexitet.

Det är lätt att sätta sig in i hur Millan har det och med vilka kval och känslor som hon tar sig igenom dagarna. Hon är stark och tvingas bli vuxen och ta ansvar för sig själv och sin lillebror Josef i mycket unga år. Hon finns där för Josef varje dag och försöker fylla den funktion som hennes föräldrar har misslyckats att göra. Hennes Mamma känner aldrig att hon kan räcka till och hon har redan slutat kämpa. Hon tar lugnande mediciner som får henne att bli glömsk och försvinna i en dimma, liksom den cigarettrök som ligger tät, efter timmar inomhus och rökandes under köksfläkten. Och hennes Pappa som slåss med sina egna samvetskval om att aldrig vara en pappa som Millan kan vara stolt över… Hans känslostämningar går upp och ned i plötsliga utbrott av ilska, försakelse och påfluget översvallande försök till att bli förlåten av dottern.

I ett av dessa försök ger han bort en liten ponny som han vunnit på lotto till Millan, men Millan bara skäms och tycker att det är en börda. Hon kan ju inte rida på den lilla hästen som heter Zorro och hennes lillebror är uppenbarligen för rädd för att börja rida. Millan vet varken ut eller in när hon plötsligt får en möjlighet att byta bort Zorro mot en ”riktig” häst som hon faktiskt skulle kunna rida och träna på – men hur ska hon kunna se sin Pappa i ögonen, när Zorro är det första riktigt stora försöket som hennes Pappa har tagit för att på något sätt återgälda allt det han har förstört?

I allt detta flyr Millan till stallet, en värld där hon kan glömma allt det hon inte har och få drömma om ett annat liv – ett liv som återkommande beskrivs som åtskilt från det liv där hennes Mamma och Pappa existerar. Hon tror aldrig på att det skulle kunna finnas en plats där både hennes drömmar och hennes familj kan samexistera. Det är som om hon slits mellan sina drömmar och hoppet om att de ska kunna bli en ”vanlig” familj”. I sina kval, slår hon bort alla försök som andra gör för att vilja närma sig henne och den enda som hon egentligen visar all kärlek och värme mot är hennes egna lillebror. Samtidigt finns det åtminstone tre personer som är fästa vid henne och som långsamt närmar sig henne. Kanske närmar hon sig också dem, även om det verkar vara motvilligt och lite klumpigt.

Bokens spänning byggs långsamt upp, men den ligger på en vilsam nivå och på något sätt förstår man ändå ganska tidigt hur upplösningen måste bli. Ändå är den mycket läsvärd och jag uppskattar framförallt hur Pia Hagmar så känsligt skildrar Millan som människa och hennes närmaste omgivning. Skiftningarna mellan svart och vitt, sorg och lycka finns ständigt med och det är en levande beskrivning.

Man behöver inte alls vara hästtokig för att kunna ta till sig ”Sveket”! Det finns många parallella berättelser som flätas samman. Kanske råkar det här vara en häst på omslaget, men här finns också en flicka, en helt vanlig flicka och hennes drömmar och kamp om att få kontroll över vardagen – som på många sätt är långt mera trasig än för många andra flickor och pojkar i hennes egen ålder.