Kategoriarkiv: AUGUSTPRISET

Sörja för de sina

bild

Jag kan inte låta bli att läsa även del två i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik! Majs värld är liksom magnetisk och jag håller verkligen av de här böckerna kärt. Att inte ha hennes tankar nära längre kommer kännas tomt, men jag har bestämt mig för att vänta med att läsa del tre: Liv till varje pris. Nu vill jag ha vår! Och att läsa böckerna om Maj är lite som om en fin och vacker vinter har varat lite för länge… Jag behöver en andningspaus, pusta ut ett tag och låta allt sjunka in lite. Ändå vet jag att jag kommer snegla trånsjukt på ”Liv till varje pris” varje gång jag ser den i bibblan… ❤

I Sörja för de sina som utspelar sig under 40- och 50-talet, möter vi en något mindre osäker och ältande Maj. Det är skönt att känna att hon nu med ett större lugn tar för sig av livet. Och ändå finns där rädslorna och oron för att något ska hända de nära och kära och henne själv. Rädslorna liksom kryper henne inpå livet, de övermannar henne och får henne att ibland gå sönder, själsligt. Hon blir gravid igen och får en pojke, Lasse – och de två tar hand om varandra medan Anita och Thomas istället blir tajtare. Och Thomas, han som haft så stora problem med alkoholen, får genomgå en hypnosbehandling och lyckas hålla sig nykter. Så allt borde och kunde ha varit bra, om inte den där tröttheten, rädslan och oron smyger sig inpå…

Detta är en oerhört fin bok – stilla och skön att läsa. Och liksom del ett är det inte så mycket för själva handlingen som man tycker om den, utan mer för hur nära Maj man kommer. Läs dem om ni inte har gjort det! De är helt underbara.

bild-1

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Ungdomsbok: Pojkarna av Jessica Schiefauer

POJKARNA av Jessica Schiefauer är verkligen en bok som skiljer sig från mängden. Redan från första början känns det som en saga, allt från symboliken med växthuset som fungerar som en frizon, maskeraderna där de får utforska olika roller, de surrande insekterna, de levande blommorna, alla dofter och ljud som vibrerar och vaknar till liv på natten. Den är sorglig och många gånger känner man sig svag när man läser den, eftersom huvudpersonen Kim (en av de tre flickorna som berättelsen handlar om) är så hjälplös i sitt sökande efter att finna sig själv, sin ”rätta” kropp.

Från början är de tre unga flickor: Kim, Momo och Bella. De står ensamma – starka och svaga – och möter tillsammans pojkarnas dömande blickar och kränkande kommentarer i skolan, i korridorerna, på gymnastiken, på gatorna. Ingenstans kan de gömma sig och de hanterar det på olika sätt. Ibland känner de sig lite starkare och ibland lite svagare. Men aldrig vägrar de duka undan den struktur som pojkarna har byggt upp och som alla andra flickor tycks acceptera. Ändå märks det hur mycket det påverkar dem. De ägnar många timmar på kvällarna åt att försöka glömma dagarna. Oftast är de i Bellas trädgård, i hennes vackra växthus som är fullt av blommor och frön från alla jordens hörn.

En dag hittar de ett frö utan namn, som växer upp till den vackraste och mest häpnadsväckande blomman av dem alla. En natt smakar de lite av hennes nektar och förvandlas till pojkar. Och därifrån river något tag i berättelsen. Innan dess har det känts som om allt har hänt i slow motion. För Kim är det annorlunda än för Bella och Momo. Varje natt tar Kim av blommans nektar och smyger ut i natten och till slut finns det ingen väg tillbaka för henne. När hon har sin flickkropp känner hon sig alldeles genomskinlig och kraftlös, det är inte i den kroppen hon vill vara. Men Bella och Momo slutar följa med och till slut är Kim ensam och hon fortsätter tills blomman nästan är döende och nektarn tar slut.

”Pojkarna” handlar om hur flickorna blir pojkar genom de roller de spelar och inte genom vad de är. Detta sökande efter var man hör hemma är i romanen trevande och obeständigt och löper inte som en röd tråd, utan växer och dör på samma gång. Precis som blomman som först växer och blommar ut och sedan ruttnar och dör, går sökandet hos flickorna fram och tillbaka – de genomgår en omskakande resa där de får uppleva mycket som gör ont, men de lär sig att de alltid har varandra. Miljöskildringarna i boken är väldigt suddiga och man får över huvudtaget mycket lite känsla för tid och rum. Detta förstärker också känslan av otrygghet – att det inte finns någon beständig form, vad beträffar det rumsliga och det kroppsliga. Men kanske är det också just denna otrygghet som förstärker författarens budskap.

En vacker och sorglig ungdomsroman med ett sagolikt skimmer omkring sig. Jessica Schiefauer berättar med ett språk som är mjukt och hårt på samma gång – skoningslöst och poetiskt. Ensam och orörd står den ofta i bokhyllan – men som författaren skriver på första sidan, är det inte en roman för vem som helst, utan för den som vill se och öppna ögonen.

Jessica Schiefauer vann Augustpriset för ”Pojkarna” 2011 med motiveringen:

Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Är ni nyfikna på romanen, måste ni se detta videoklipp som Riksteaterns och Uppsala stadsteater ligger bakom. Hösten 13 & våren 14 är de aktuella med en föreställning som bygger på romanen som riktar sig till elever i åk 7-9 och och gymnasiet.

FLER SOM HAR LÄST ”POJKARNA”:

Sanna Näsling / DN: ”Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse”

Bella Stenberg / Göteborgsposten

Kajsa Bergström / Expressen

Sofie Nordquist / LitteraturMagazinet

Marcus Stenberg / Marcusbiblioteket

Therese Dahl / Pocketlover

Linda Odén / Enligt O: ”Om identitet utifrån och in”

Karin Holm / Hallandsposten: ”Magisk realism med viktigt budskap”