Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

❤

 

 

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Sal 305

”Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Sjörövarhjärta

Idag läste jag ut ”Sjörövarhjärta”, som är skriven av syskonen Emma och Simon Leijnse. Extra fint att läsa en barnbok som utspelar sig i Kalmar, när man själv bor och har växt upp i samma stad och känner igen varenda millimeter av det som beskrivs i boken. Jag har starka minnen av att ha promenerat ut till Laboratorieholmen och suttit på den rostiga gamla rälsen med dinglande ben en varm sommarkväll, blickat ut över Öland och ner i det klara stilla vattnet. Det är verkligen coolt att sedan få läsa om just, precis, exakt den platsen. När jag läste boken fick jag en helt annan känsla än om jag hade läst om en främmande plats.

Boken utspelar sig på Varvholmen och den lilla, obebodda ön Laboratorieholmen, där fem barn en sommar kommer på en till synes oskyldig lek som snart förändras till en lek på blodigt allvar, liv och död… Rysligt spännande och en stark debut! Härligt att författarna planerar för en uppföljare!

I bokens centrum står Nora. En tjej på 13 år som när boken börjar går och tjurar över att hennes bästa vänner Susse och Dilba har förändrats så mycket och numera bara har tankarna fulla på smink, killar och att shoppa kläder. Hon saknar tiden då de lekte hela dagarna. Nora är en tjej som gillar att stå i centrum, att styra och ställa och hon njuter av att se andra beundra och imponeras av hennes starka, vilda fantasi och påhittiga lekar.

En dag flyttar det in en ny tjej på Varvsholmen, där Nora och hennes bror Rick bor. Hon heter Lin och blir deras nya vän. (Varvsholmen är en liten halvö i Kalmar – ett gammalt industriområde där man tidigare byggde båtar, men som numera är ett bostadsområde där det ploppar upp nya hus med stora, fina panoramafönster med vy mot Ölandsbron och havet).

Tillsammans med Lin och Ricks vänner Joakim och Franceska går de över till Laboratorieholmen, en ö som ligger alldeles intill Varvsholmen. Där hittar de av en slump en gammal plåtlåda utan nyckel. Nora tar som alltid över och bestämmer enväldigt att de inte ska bry sig om vad som egentligen finns i lådan. Istället fantiserar hon ihop att lådan innehåller hjärtat från en blodtörstig och fasansfull sjörövarhövding vid namn Blodsöga som levt på ön för länge sedan. Leken hon bestämmer att de ska leka, går ut på att de i lag ska strida om lådan. Det vinnande laget är det lag som har lådan när Blodsöga kommer för att hämta tillbaka sitt hjärta. De andra går in i leken med en glimt i ögat, men tycker snart att det är ganska tråkigt. För Nora är det däremot på blodigt allvar från början till slut. Hon är som besatt av att försöka optimera sitt lags chanser att ta över lådan, gång på gång. Men i sin besatthet av leken och de egna fantasierna, går hon miste om det verkligt mystiska som sker på ön…

Rick är den förste som upptäcker flickan. De står och räknar och blundar, för att låta det andra laget få försprång till att gömma lådan, när hon helt plötsligt bara står där, omgiven av en blåaktig dimma och ett hus som inte fanns där tidigare. Flickan har gammaldags kläder och hon bär på en metallspann med vatten. Men när han märker att flickan precis har upptäckt honom, förändras scenen och han är tillbaka igen. Huset och flickan är borta – lika fort som de dök upp. Och kvar står Rick och vet inte vad han ska tro…

Silvervinges hemlighet

Som jag har gått och längtat och längtat efter Katarina Genars senaste bok! Redan när hon var och besökte fyrorna på mina skolor tidigt på höstterminen nämnde hon att hon höll på att skriva på en ny bok som skulle heta ”Silvervinges hemlighet”. Och sedan dess är vi många som har gått och längtat efter ögonblicket då vi skulle få läsa boken! Nästa vecka ska jag ta med mig boken in till fyrorna när jag har min bokattack för dem. Gissa om jag längtar efter att få se deras miner när de får se vilken bok jag har med mig!

I ”Silvervinges hemlighet” känner jag genast igen Katarina Genars språk och den mystiska, sagoskimrande och tidlösa stämningen som hon alltid lyckas förmedla i sina barnböcker. De är alla mycket lättlästa och ändå har de ett djup som tänjer och ger extra dimensioner till berättelsen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att vara där och uppleva och känna allt det som karaktärerna får uppleva och känna. ”Silvervinges hemlighet” är inte på långa vägar lika läskig som ”Röda Spår” var (som jag fortfarande håller fast vid är den mest spännande och läskiga boken som Katarina Genar har skrivit). Den är istället finstämd, vacker och vemodig och jag får tidigt en känsla av vad som komma skall. Men detta tycker jag inte alls ”förstör” läsningen. Tvärtom, sitter jag som på nålar och hoppas på slutet. Jag tänker tyst för mig själv: Hoppas, hoppas att jag har rätt! Jag älskar Katarina Genars sätt blåsa liv i allt hon skriver om, på ett så omsorgsfullt och kärleksfullt vis. Det känns så äkta.

”Silvervinges hemlighet” handlar om Erik och kompisen Alva. En regnig och gråmulen dag följer de med Eriks mamma på ett av hennes fotograf-uppdrag. Hon ska ut till ett gammalt slott på landet med sin journalistkollega för att göra en intervju till ett spännande reportage om slottet och den mystiske greven som levde där. Inne på slottet finns det ett rum som man absolut inte får gå in i. Kanske hade Erik och Alva inte hakat upp sig på detta, om det inte vore för att Alvas hund Lufsen börjar krafsa på dörren. Vad är det som har hänt där inne?

Erik och Alva upptäcker också något märkligt i skogsdungen som omgärdar slottsträdgården. Först hör de ett melankoliskt, vackert ljud som vibrerar i träden och upptäcker att någon måste ha hängt upp silverrör och pärlor i träden. När vinden tar tag i dem, rör de sig och skapar musik – som om någon spelar för dem. Under träden finns det ett gammalt lusthus med en övergiven kristallkrona och utslocknade ljus. Och under en träplanka hittar Erik och Alva en plåtburk med kärleksbrev som grevens son Didrik skrivit till Ellinor – en flicka som bott i ett konstnärskollektiv på slottet. Erik vet inte varför, men han dras till platsen, breven och människorna som levt på slottet. När Alva blir sjuk, bestämmer han sig för att i hemlighet själv ta bussen ut till slottet för att nysta i den där välbevarade hemligheten..

Höstlov – eller ska vi säga läslov istället?! <3

Hej!

Höstlovet står för dörren och träden brinner i sin gyllene skrud och allt är bara så vackert. Jag tänkte jag skulle berätta lite om mina senaste läsupplevelser. Några av dem ser ni på fotot ovan. Jag har inte hunnit beta av hela min växande läsbokshög som bor bredvid sängen hemma, men en del har jag hunnit med:

Mycket mer än en puss

Jag älskar Mårten Melins böcker och det har jag skrivit om många gånger här på Bibblabella. Det spelar ingen roll om det är en ungdomsbok, en lättläst Hcg eller en börja läsa bok han skriver; jag faller lika handlöst varje gång. Hans ord går rakt in i mitt hjärta som en brinnande pil. Han skriver så rakt, ärligt och naket om ung kärlek och han mixar dessutom kärlek med magi i vardagen på ett galet fint och bra sätt.

”Mycket mer än en puss” är bok två om 13 åriga Isa & Manne. I första boken var det Manne som var huvudpersonen och man fick kliva in i hans febriga vardag som var pirrig av längtan och kärlekspirr. I denna fristående fortsättning träffar vi istället Isa. Isa som varit vän med Manne länge, men inte vågat erkänna sina kärlekskänslor för honom. Och när hennes hund blir påkörd och får epilepsi, blir allt bara så komplicerat mellan dem. Av någon anledning kan de inte längre umgås lika okomplicerat. Känslorna bara svämmar över åt alla håll och kanter och det är svårt att som läsare inte bli berörd av de unga tonåringarnas tankar, funderingar och drömmar <3.

Djupa Ro

Jag tycker väldigt mycket om Lisa Bjärbo och hur hon bygger finurliga, kluriga, roliga och fantastiskt pricksäkra meningar. Hennes böcker är härliga och brukar ha en komisk ansats som får mig att dra på munnen och bli lite varm om hjärtat. De är helt enkelt hjärtevärmande och hennes karaktärer känns både sårbara, starka och väldigt trovärdiga. Hon är skicklig på att blåsa liv i dem.

Hennes senaste bok ”Djupa Ro” är dock en helt annan typ av bok. Den är väldigt vemodig och handlar om ett tungt ämne. I boken är de fyra vänner som mist en vän i en tragisk drunkningsolycka och de kommer aldrig bli alla igen. En bok som är svår att hoppa rakt in i – i alla fall för mig, men som växer sig starkare mot slutet och har några riktigt fina och starka partier som berör mig oerhört starkt. Det är framförallt en bok som väldigt träffande beskriver den där fasen i livet efter gymnasiet när vuxenlivet öppnar sig som ett stort, stormande öppet hav och skapar kaos i tillvaron. Ni vet, det där med att flytta ifrån sitt trygga sammanhang och sina invanda roller och slitas bort från allt det, för att sedan en dag återvända igen…

Just nu läser jag förresten de ruskigt bra och rysliga böckerna: ”Färjan” av Mats Strandberg och ”Brännmärkta” av Lena Ollmark! Ni kommer få höra mer om dem så fort jag är klar!

Nu vill jag önska er ett underbart höstlov med härliga lässtunder!

❤

Dit ljuset inte når

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

Charmiga och roliga Juni är tillbaka!

Ibland behöver man bara vara ensam med en mysig och charmig bok en söndag som denna! Jag traskade iväg ut i solen på charmiga kullerstensgator, förbi grindar med korgar där någon snäll själ lagt äpplen och plommon för förbipasserande att ta av. När jag kommit fram till parken med de gamla träden från 1800talet och de simmande änderna, stannade jag till, slog mig ned på en grön, solvarm bänk precis intill de plaskande, busiga änderna för att läsa klart boken ”Ärligt talat, Juni”. En bok man blir glad av bara blotta tanken, då huvudpersonen Juni är så charmig och rolig och alltid får mig att känna mig mindre ensam! Juni, som i denna andra bok i serien, nu både har kärleksbekymmer, hästbekymmer och bästisbekymmer. Och så är det ju också den där gnagande oron över att trassla in sig, när det är så lätt att ljuga för att skydda sig själv eller göra sanningen mera intressant i andras ögon. Jag älskar illustrationerna. De är så tokiga och humoristiska och fångar verkligen på pricken kärnan i Junis stora dilemman i vardagen. Böckerna om Juni av Lin Hallberg fångar livet i en elva/tolvårings medvetande på ett ärligt och fint sätt. Och det är så mycket igenkänning! Juni är verkligen ett perfekt sällskap en solig septemberhelg som denna!

Här kan ni läsa vad jag tyckte om den första Juniboken (som jag tyckte var en annorlunda hästbok med sting och humor)!

Kurragömma

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I ”Kurragömma” möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

#läserjustnu

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!