Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

”5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Vinnaren av Barnens romanpris 2014!

Årets vinnare!

Igår presenterades årets vinnare av ”Barnens Romanpris”! Förra året vann Kristina Ohlsson med sin spänningsrysare ”Glasbarnen”, som är mycket omtyckt och älskad av barnen på Våra skolor. I år fanns ”Kärlekspizzan”, ”Barnhemmet”, ”Augustinatt”, ”Dödsknäpp” och ”5768 visningar på Youtube” bland de nominerade, men det var den sistnämnda som tog hem priset! De glada och stolta författarna heter Ralf Novák-Rosengren och Anita Santesson. Årets jury bestod av fem sjätteklassare från två skolor i Karlstad; Frödingskolan och Herrhagsskolan. ”5768 visningar på Youtube” vann med motiveringen:

”I boken om resandetjejen Rosita finns allt: Musik och skinnskallar. Mod och spänning. Talangjakter och knivar. Det är en superviktig bok”.

Och gissa vad?! Boken finns just nu och väntar på en nyfiken själ som vill läsa den under höstlovet! Kom in och låna, säger vi på bibblan i Blomstermåla! (Öppet från kl. 16 idag).

Vill man lyssna på vinnarprogrammet (där den vinnande boken presenteras och författarna rings upp och gratuleras av barnen), hittar man det senaste programmet inklusive alla andra inspelade radioprogram med alla de nominerade böckerna, på Sveriges Radios hemsida, HÄR! Vill verkligen tipsa om att lyssna, barnen är så tvärsäkra med vad de tycker och tänker kring böckerna och det lästa, att det är en fröjd att höra!

Tyvärr har jag inte hunnit läsa boken, och därför tänkte jag istället tipsa om andra som har läst och tycker till om boken:

Bokugglan

Åsa Ramqvist på SvD

Prickiga Paula

Glasbarnen

GLASBARNEN!

”Bor familjen som bodde här innan kvar i Åhus eller har de flyttat längre bort? frågade Simona och tog ut en bok ur hyllan. – Ingen vet vart de tog vägen, sa Billie och sänkte rösten så att mamma inte skulle höra. Simona satte tillbaka boken i hyllan igen. – Men de kan ju inte bara ha försvunnit, sa hon. Billie svalde. – Det verkar så. Hon tvekade och sedan sa hon: Jag tror det är något fel på det här huset. Att det är därför de inte ville bo här”.

Glasbarnen är väldigt poppis på mina skolor. Väldigt poppis. Så poppis att den bara hinner mellanlanda mellan våra bibliotek, innan den hoppar rakt in i famnen på nästa hungriga elvaåring som väntat sig alldeles otålig. Man skulle kunna tro att det nu borde ha klingat av lite, med tanke på att det var förra året den gavs ut av Lilla Piratförlaget och dessutom blev vinnare av Barnens Romanpris, men icke… till min stora glädje! ❤

Kristina Ohlsson – en av våra största deckardrottningar, vann ”Barnens Romanpris” 2013 för sin bok ”Glasbarnen” som också är hennes allra första thriller för barn och unga.

Säkert är ni många som både känner till boken och har läst den och kanske även den fristående fortsättningen Silverpojken vid det här laget? Tyckte ni den var lika spännande och läskigt mysrysig som jag!?

Billie och hennes Mamma flyttar in i ett gammalt ljusblått trähus i Åhus. Det är efter att hennes Pappa nyligen gått bort och både hon och hennes Mamma är väldigt ledsna och behöver den där flytten för att få tankarna på annat.

Redan vid första anblicken tycker Billie inte om huset. Hon tycker det luktar illa och är äckligt med alla de gamla möblerna som de förra ägarna bara lämnat som om de rest sig och gått sin väg utan att blinka. Huset har alla möjliga ljud för sig, det knarrar och knakar och en taklampa på nedervåningen beter sig inte normalt. Utan förvarning kan den börja svaja fram och tillbaka som om vinden fått tag i den. Men när det händer är fönstren alltid stängda och det gör Billie vettskrämd.

Det värsta av allt är ändå att hennes Mamma inte tror henne och Billie håller till slut tyst om allt det som gör henne ifrån sig av skräck. Tillsammans med sin nya kompis Aladdin (med det fina sagonamnet) och sin andra kompis Sabina bestämmer de sig för att gå till botten med husets hemligheter. Under tiden måste Billie bo i huset där någon eller något gör allt för att göra sig av med dem. Det vill inte ha dem där och Billie känner av det i varje liten del av sin kropp. Kommer Aladdin, Billie och Sabina hinna ta reda på vad som är så fel innan det är för sent?

Om ni inte har läst böckerna om Aladdin, Billie och Sabina, hoppas jag verkligen att ni gör det! Ni får för allt i världen inte missa Kristina Ohlssons debut för barn och unga, för den är verkligen en goding! Ibland känns den så klassisk i sin berättelse och intrig att det känns som man läser en gammal hederlig mysteriebok. Det finns ju en hel uppsjö av böcker med liknande tema;

Deckare som handlar om en flicka som tillsammans med sin ensamstående Mamma bestämmer sig för att bryta upp från det som varit och därför flyttar ut på landet och in i ett gammalt knaggligt spökhus med tillhörande spökande spöke…

Jag tänker framförallt på Ingelin Angerborns böcker som många av dem tangerar dessa ämnen. Antingen får det läsaren att slänga sig över boken eller undvika den, beroende på vad man gillar för story. Jag kan känna att jag gärna undviker böcker med så snarlika ämnen om känslan i dem också är väldigt lika. Men Glasbarnen är verkligen sin egen och jag tycker väldigt, väldigt mycket om den! Kristina Ohlsson balanserar så känsligt mellan stämningarna i boken; känslan som får det att kännas både pirrigt och lite mysigt, men på samma gång pirrigt och obehagligt. Och det är just den balansen och mycket annat som gör Glasbarnen till en thriller som har allt det där stora nödvändiga OCH det där lilla extra. Ett stort plus är att bibblosarna i boken är så trevliga och snälla mot sina besökare i bibblan :).

En perfekt sommarlovsbok redo att fixera dig vid hängmattan!

Titel: Glasbarnen

Författare: Kristina Ohlsson

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsdatum: 2013-01-09

Antal sidor: 239 (relativt stor text och små sidor)

Läsålder: 9-12 år

Ämnen: 1920-talet, 2000-talet, Barnhem, Spänning, Döda föräldrar, Flytta.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla, Ålem, Timmernabben, Fliseryd och Mönsterås (huvudbibliotek). Boken finns också tillgänglig som e-bok.

Den första flickan skogen möter – lagom rysmysig sensommar/höstläsning…

DEN FÖRSTA FLICKAN SKOGEN MÖTER

När jag först hörde namnet på boken ”Den första flickan skogen möter”, var det genom en av våra goa elever som ofta besöker vårt skolbibliotek i Fliseryd. Hon hade fått syn på boken i en av våra inköpskataloger och ville gärna att vi skulle köpa in den till skolbiblioteket! Nu äntligen har boken fått ett nytt hem och finns i vårt skolbibliotek för alla som är nyfikna! Jag tänkte skriva några rader om vad jag tyckte om boken och tipsa om var man kan höra mer om boken!

FÖR DET FÖRSTA: Visst är omslaget snyggt?! Färgerna är nedtonade och går i en nyans som påminner om vissa filter i bilddelningstjänsten Instagram – kallas det kanske Sephia? Färgerna på omslaget stämmer också så fint överens med skiftningen mellan sommar och höst, värme och kyla, sol och mörker, som man som läsare kan känna av när man läser boken.

Det första en läsare brukar börja med, innan man läser boken, är att smygbekanta sig lite med boken, genom att skanna av baksidestexten. Så jag föreslår att vi börjar med den (citatet är hämtat direkt från Adlibris hemsida, klicka på citatet för att komma till ursprungskällan):

”Sommaren innan sexan. Hanna fyller tolv och är på väg in i en ny värld. Kroppen förändras och hon funderar mer på killar och sex än hon någonsin skulle våga erkänna. Hon slits mellan trygga Jonna och nya kompisen Sabina, som redan har fått mens och solar topless vid sjön. Linda Palm, bygdens egen poppisdrottning, är försvunnen. Det viskas om att hon är mördad, kanske till och med våldtagen. Hon har haft en massa killar och vissa menar att hon får skylla sig själv”.

Vi får möta Hanna, som står i centrum för denna berättelse. Hanna ska precis fylla tolv och befinner sig i något slags gränsland mellan att vara barn och att börja bli vuxen. Det är sommar och Hanna går ofta ner till skogen för att bada och sola i en glänta med sina närmaste vänner Jonna och Sabina. Jonna är hennes allra närmaste vän och de har varit vänner så länge hon kan minnas. Däremot Sabina, är en relativt ny vän, som också skiljer sig mycket från det Hanna förknippar med det trygga och kanske lite barnsliga… Sabina är mera vågad. Ibland dyker hon inte upp när de har bestämt att ses. Hon umgås med killar på ett sätt som känns främmande, men lockande och hemligt för Hanna. Hanna känner en stark längtan efter att närma sig det som fortfarande känns hemligt och lite farligt…

Det händer, som ni förstår, väldigt mycket i Hannas liv när vi först möter henne. Sommaren går sakta mot sitt slut och skolan ska börja. Hon har också en stark pappalängtan inuti sig och blir besviken gång på gång, då hon aldrig får tag i honom. Han jobbar mycket och är nästan aldrig hemma. Kommer han hem någon enstaka gång, slutar det ändå med att hennes Mamma Isabella och hennes Pappa börjar gräla. Och Hanna lägger skulden på sin Mamma – hon är ju så grälsjuk och tänker bara på sig själv.

När Linda Palm – tjejen som är omåttligt populär i skolan, försvinner, förvandlas skogen som ditintills varit en trygg plats i bygden, till att bli skrämmande och obehaglig. Hanna förstår först inte allvaret med försvinnandet av poppisdrottningen Linda, men snart börjar ryktena att cirkulera och man viskar om ”mord” och ”våldtäkt”…

Boken behandlar många tunga ämnen som det inte går att komma ifrån. Ändå kan jag trösta alla oroliga vuxna med att boken slutar bra och att känslan genomgående inte är så tung och mörk som den låter. Ser man tillbaka och minns den tiden då man själv var i Hannas ålder, så var det ju faktiskt en tid som kunde upplevas som ganska mörk bitvis. Det är en ålder då man kanske inser mer än man alltid kan ta till sig eller vill ta till sig – en brytpunkt som inte inträffar samtidigt för alla, vilket vi ser med Jonna som fortfarande vill leka detektiv och Hanna som börjar bli intresserad av killar och också blir störtförälskad. I denna brytpunkt kan man också känna sig väldigt sårbar och utelämnad, ensam och missförstådd; Hanna känner av detta så starkt i sitt förhållande till omvärlden och kanske framförallt sin Mamma. Ett exempel på detta är att hon innerst inne beundrar sin Mamma jättemycket – hon är stolt och jämför hennes skönhet och fräschör med andra mammor. Men på samma gång är det som om hon aldrig slutar att leta efter fel och det slutar självklart med att hon alltid hittar fel hos sin Mamma, hur älskvärd hennes Mamma än är. Den här känslan av att känna sig missförstådd och att kanske skämmas för sina föräldrar, måste vara kopplad till att man har påbörjat resan mot att själv bli vuxen.

Boken börjar väldigt bra, jag gillar beskrivningarna av personerna, känslorna och miljön lite extra mycket. Författaren lyckas verkligen med att bygga upp den där känslan av obehag och ovisshet som ligger gömd i skogen – trots allt det bekymmerslösa livet när tjejerna solar och pratar om killar och vardagliga saker. Men tyvärr blir jag lite besviken på slutet och upplösningen av boken. Den där känslan av spänning som byggs upp i början och nästan ända fram till slutet, försvinner ganska snabbt och man får inte veta så mycket som man skulle vilja veta. Det känns precis som att ha läst ut del 1 i en planerad serie eller trilogi – för boken slutar på ett sätt som möjliggör en fortsättning. Ändå tycker jag att ”Den första flickan skogen möter” absolut är läsvärd! Rekommendationen från förlaget som ger ut boken är att den läses av barn och ungdomar från 9 år ungefär. Boken klassas som en ungdombok, men rent textmässigt är den relativt lättläst med luftiga stycken och lite större typsnitt.

NU TILL MITT TIPS!!

Notera 30 oktober i din almanacka och skriv upp ”Barnens romanpris”, för den dagen presenteras vinnaren av priset som går till den ”bästa svenska barnboken för 9-12 åringar” – ett pris som utses av en barnjury med barn som går i sexan på Lilla Sätraskolan och Ulvsäterskolan i Gävle.

Från och med den 25 september kan man gå in på Sveriges Radio och lyssna på barnjuryn när de diskuterar böckerna – en åt gången. Jag följde programmen förra året och rekommenderar verkligen er att gå in och lyssna! Och som ni ser, är ”Den första flickan som skogen möter” nominerad i år! HÄR kan ni höra vad barnjuryn själva tyckte om boken! 

Förra årets glada vinnare av ”Barnens Romanpris” gick till Katarina von Bredow och hennes ungdomsbok ”Flyga högt”. Så här ser den boken ut om någon skulle undra;

NÅGOT JAG VILL SE MER AV (!):

Extra härligt och positivt tycker jag det är att barnen själva väljer böckerna, diskuterar dem innan och utan och sedan själva väljer den värdiga vinnaren! Det borde finnas mer liknande satsningar tycker jag (med tanke på att barn och ungdomsböcker redan från början i så hög utsträckning har genomgått ett T J O C K T vuxenfilter innan de hamnar i händerna på barnen.