Kategoriarkiv: BÄSTA VÄNNER

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Dit ljuset inte når

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163884405.jpg

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

bild-6

Den första boken som jag läste ut heter Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

bild-5

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

bild-8

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

bild-7 bild-4

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

bild-1

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Mysiga ljudböcker för barn!

Hej!

Jag brukar mestadels lyssna på vuxenromaner i bilen, men under de senaste veckorna har jag plöjt en massa barn- och ungdomsböcker istället!  Här kommer två fina ljudbokstips att lyssna på – trevlig helg på er!

Besökarens skugga

OmslagBesokaren-liten

Serien ”Krabbsjögrund” är nog den mest mysrysiga serie jag vet för barn och unga! Böckerna är skrivna av författarna Lena Ollmark och Mats Wähnblad och det har hittills givits ut sex delar. Och jag är deras största fan! 🙂 En biofilm planeras att spelas in hösten 2015! Så håll utkik och läs gärna böckerna innan den kommer, om ni ännu inte har gjort det! Titta gärna in på den jättefina hemsidan också, där du kan läsa mer om författarna, bokserien, spelet och filmen!

Jag älskar stämningen, miljöerna, personerna, skärgårds- och båttermerna, sägnerna och spökhistorierna som sprängs in i berättelsen. I dagarna har jag sträck-lyssnat på ”Besökarens skugga” som är del fem i serien och efter ett ganska långt uppehåll sedan jag sist läste serien, slås jag av hur bra det här är! Böckerna utspelar sig i Krabbsjögrund (bara namnet får mig att rysa ända in i märgen) och handlar om pojken Karl Dymling som bor med sin morfar, när hans mamma under tiden ska jobba på ett forskningsfartyg.

Tidigare har Karl och hans mamma bara bott i Krabbsjögrund över somrarna som sommargästar, så för Karl känns det till en början lite märkligt att stanna kvar där även efter sommarens slut. För honom är Krabbsjögrund en riktig sommaridyll med charmiga kullerstensgator, glassätande turister, blått hav och pittoreska, blommande trädgårdar. Men när hösten kommer, börjar något mörkt och hotfullt ruva i skuggorna och det känns i luften att ingenting riktigt är som det ska… Det är ondskan som iklär sig olika skepnader och får gamla hemligheter och intriger att åter komma upp till ytan bland invånarna i den lilla staden. Och det blir Karl och bästa vännen Sara som först lite motvilligt dras med i äventyren för att försöka komma till bukt med ondskan och ta reda på sanningen som kan rädda Krabbsjögrund…

Passar utmärkt som högläsningsböcker och är extra spännande att lyssna på!

Katten som älskade regn

https://i0.wp.com/www.leopardforlag.se/wp-content/uploads/2012/03/Katten-som-%C3%A4lskade-regn-775x1024.jpg

Mitt nästa ljudbokstips är Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn. Visst är den söt? Omslaget ovan är en nyutgåva från 2012, men boken kom första gången ut 1992.

Boken handlar om Lukas som ska fylla sex år. Han ligger klarvaken mitt i natten och väntar på att klockan ska bli sju, då han ÄNTLIGEN ska få öppna sina födelsedagspresenter! Han funderar och funderar över vad det kan vara, vad han allra helst skulle vilja ha och vad han absolut inte vill ha. Och han kommer fram till att det säkert blir något som mamma och pappa tycker är ”nyttigt”, som en dödstråkig matta eller lampa.

När familjen kommer in för att sjunga för honom, blir han först jättebesviken. Läppen börjar darra och det blir liksom alldeles varmt bakom ögonlocken, som om han när som helst ska börja gråta. De har visserligen en fin tårta med ljus på en bricka, men den enda paketen de har är en gammal, brun kartong utan varken papper eller snören. Lukas är helt säker på att den innehåller ett par gamla skor… Men så börjar han höra ett konstigt ljud. Någonting piper och ljudet kommer från lådan! Plötsligt sticker det upp någonting svart ur locket.. En svart tass! Och då går det upp för honom att han har fått en alldeles egen katt i födelsedagspresent! En svart katt som är det finaste han någonsin har fått. Lukas älskar sin katt, som han börjar kalla för ”Natt”. Tillsammans blir de oskiljaktiga till den dag då Natt försvinner, spårlöst…

En jättefin bok om hur det känns att längta efter någonting väldigt, väldigt mycket och hur det är att älska något väldigt, väldigt mycket. Men den handlar också om djupare livsfrågor som frihet, liv och död, sorg och saknad…


Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Annorlunda hästbok med sting och humor!

Det är jag som är Juni

bild

Juni har verkligen en skön inställning till livet. Hon älskar att ta det lugnt och slappa med sin katt Marmelad. Hennes bästa vän Alba däremot, håller många bollar i luften samtidigt. Hon går på en massa olika fritidsaktiviteter som hon även drar med Juni på. Och inuti Juni känns det så här:

”Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig (…) De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna”.

Så vad gör man då ens allra bästa vän (som verkar vara i toppenform) släpper jättebomben och föreslår att man ska börja ta ridlektioner? Jo, Juni blir förstås övertalad igen, trots att hennes hjärta bankar nej, nej, nej (!) och hon inte alls känner sig det minsta övertygad eller sugen på att börja.

bild-2

Så när det är dags för första ridlektionen och Juni (som har fått låna Albas alldeles för trånga ridstövlar) haltar fram med dubbelvikta tår bredvid en nervös och svettig Alba i alldeles för stora och varma fårskinnsstövlar, känns det väldigt skrämmande och jobbigt…

De får träffa ridläraren Karen som går igenom en massa nya konstiga ord på saker och ting inne i stallet; grimskaft, stallgång, spiltor, sadelkammare, sadel, ryktskrapor, rykthinkar, piggborstar, hovkrats, foderkammare, foderbinge, havre, korn, betfor, kolik, höbalar, loftet, hösnuva, uteridbana… Och sedan får de varsin häst att borsta inne i spiltorna. Junis häst är minst två meter hög och står och halvsover och dreglar ner hennes byxor och det är på pricken omöjligt att få honom att flytta sig en millimeter.

bild-3

Efter varje avklarad ridlektion som Juni klarar med livet i behåll, andas hon ut en lättnadens suck och stryker ett streck för att räkna ner tills terminens alla lektioner är genomförda. Men efter bara några lektioner ringer varningsklockorna i Junis öron. Alba är helt personlighetsförändrad av ridningen och visar illavarslande tendenser till att bli hästtokig. Och Juni inser att hon bara måste ge ridningen en chans. Alternativet vore otänkbart – att förlora sin bästis Alba för evigt…

”Jag försökte hänga på, men det började bli helt galet. Om Alba fick som hon ville så galopperade vi till skolan, gjorde halt vid porten och sadlade av våra väskor vid bänken. Hon verkade helt ha tappat känslan för hur man beter sig när man är elva, nästan tolv år”.

Jag har min kollega Evelina på gymnasiebiblioteket att tacka för denna helsköna läsupplevelse! Det är så skönt med en hästbok som faktiskt berör de inte helt okomplicerade känslorna som många känner inför ridning. Det är så mycket flash backs för mig när jag läser Juni-boken och upplever hur det kändes att vara 7 år, 8 år, 9 år, 10 år, 11 år, 12 år, 13 år, 14 år, 15 år och 16 år och ha en ständig känsla av rädsla boende i sitt bröst inför varje ridlektion. En rädsla som jag efterhand ändå kunde leva med (eftersom det var så kul att rida), men som ändå fanns där ruvande i mörkret.

Om jag då hade fått denna boken i min hand och läst att jag inte var ensam om de där rädslorna och känslorna, då hade det känts mycket lättare på något sätt. Det tror jag i alla fall! Och jag är säker på att det är många som tycker som jag! Det behövs fler nyanser av ”hästiga” böcker – som visar på att det finns ett mångbottnat djup av intensiva och motsägelsefulla känslor som man känner när man rider på ridskola.

Juni är helskön och jag hejjade på henne genom hela boken! Oavsett vad hon skulle komma fram till i slutet, så visste jag att hon skulle fatta beslut för sig själv. Hon är ju så klok och härlig, Juni! Och sen är ju illustrationerna i boken av Lovisa Lesse också så underbara, roliga och igenkännande.

bild-1

bild-4

Fler som har läst ”Det är jag som är Juni”:

Tidningen Kulturen

Carolina läser