Kategoriarkiv: BOKTIPS

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Djupgraven

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Augusti & September

talt-lasning

I slutet av semestern, var vi i Norge några dagar och tältade i Flåm i Sognefjorden – en av de vackraste platser jag någonsin varit på. Det var kyligt och fuktigt mest hela tiden med undantag från stunden då jag precis krupit ned i sovsäcken, tänt min mysiga läslampa och läste i denna härliga tegelsten tills armarna började domna bort och ögonlocken var tunga som om de tyngdes av flera paket strösocker.

solros-2

På trappan utanför Tillingeskolans personalrum, möttes jag en eftermiddag av denna underbara och glada syn! Älskar solrosor.

ironman-fika

Nyinköpta böcker, kokosboll, kaffe och IronMan i Kalmar. Det syns kanske inte på denna bilden, men soligt och skönt var det, denna dag!

det-vita-huset

En helg åkte vi ner till Malmö och då tog jag med mig denna som resesällskap. Petter Lidbecks senaste thriller för mellanstadiebarn. Rysligt spännande, lättläst och bra var den!! Senare tog jag med mig denna in i en fjärdeklass för att tipsa – till min glädje var det många som ville låna!

riddaren

Nästa bok på läslistan var denna med den lååånga titeln ”Det lånade mörkrets riddare” – en debut av en irländsk författare med rött skägg; ”Dave Rudden”. Boken handlar om den föräldralöse pojken Denizen som bor på ett deppigt och mörkt barnhem tills han en dag blir hämtad av en man i en bil som påstår sig känna hans faster. Under bilfärden till fastern händer både oväntade och otäcka saker som ställer Denizens liv på ända. Plötsligt är det som om hans liv har blivit en mix av den otäckaste mardröm och den mest underbara drömmen. Fartfylld och underhållande fantasy som sticker ut på ett bra sätt! Jag hoppas på fler böcker om Denizen!

urkul-bmala

Under vecka 36 hade vi musikteaterföreställningen ”Ur-Kul” (Musik i Blekinge) på besök i Mönsterås kommun för lågstadiets klasser. Jag såg själv föreställningen i våras och minns att jag skrattade så att jag grät. Det var något av det roligaste jag sett. Mycket uppskattat och minnesvärt, även för barnen! Fotot är taget utanför biosalongen i Blomstermåla Folkets Hus för tiden då jag mötte upp teatersällskapet och klasserna från våra skolor.

skytteanska-skolan-ht-16

Vecka 36 startade vi upp källkritiksprojektet ”Källspanarna” på denna galet vackra skola; Skytteanska skolan i Ålems kyrkby. Byggd 1822 och är därmed en av Sveriges äldsta skolor som fortfarande är i bruk. ”Källspanarna” är ett upplägg jag har lånat och modifierat efter våra förutsättningar av skolbibliotekarien Liselott Drejstam som jobbar på Hjulsbroskolan i Linköping – välkänd i Sverige för sin satsning kring källkritik i skolans lägre åldrar. Vi har mycket att lära av Linköpings fokusbibliotekarier! Denna termin är första gången jag kör källkritik i förskoleklassen och åk 1. Väldigt kul och utmanande!

minimonster-mygga

I våra projekt ”Källspanarna” har jag bland annat utgått från denna underbara faktabok; ”Livet som minimonster” av Hanna & John Hallmén, när vi har samtalat om vad en källa är och vilka olika typer av källor vi har omkring oss. Vi har även använt oss av deras webbsida där vi har testat de roliga övningarna ”Gissa fejset”.

nelsons-lunchlasning

En stund på Nelsons café i Mönsterås – mitt favvofik i vått och torrt. Härinne står verkligen tiden stilla. Inredningen är så mycket ”Fawlty Towers” (Pang i bygget). Bara här inne funkar inredningen. Och bara här inne är det ok att sitta ensam vid ett fyrmannabord med näsan i en bok.

monstret-pa-cirkusen

I veckan läste jag ut ”Monstret på cirkusen” av Mats Strandberg – del två i serien om pojken Frank som förvandlas till ett fluffigt monster om nätterna när alla sover. Jag gillade del ett mycket, men del två var till och med ännu bättre! Stämningsfull, spännande och fasansfull om människans mörka och ljusa krafter.

pudlar-och-pommes

Jag säger bara ”Pudlar och Pommes” av Pija Lindenbaum! Vilken underbar och aktuell bilderbok! Jag läste den för åk 1 när de besökte mig i biblioteket i onsdags och det fanns så mycket att diskutera. Det här kan även vara typ den sorgligaste scenen i en bok. När hundarna måste lämna kvar vovve på stranden, eftersom de inte får plats fler i båten. Jag fick ont i hjärtat.

bukett-tidlosa

Avslutar med denna ljuvliga bukett som min mamma har plockat. Jag säger bara Tidlösa och Anemon i samma bukett!!! Kan det bli vackrare?!

Nu får jag önska er alla en underbar helg!

Sista riket

Mistborn: Sista riket

Ända sedan semesterns sista dagar har jag en liten del av dygnets timmar tagit min tillflykt till Brandon Sandersons magiska värld. Denna 700-sidiga kluns av ren och skär och underbar fantasy har varit min ständiga följeslagare. Det har känts att bära runt på den, men konstigt nog är hjärtat tyngre nu när jag måste lämna tillbaka den. Tur då att del två kommer ut på svenska inom en mycket snar framtid.

Det har varit helt underbart att få försjunka i en värld som är så olik vår egen och ändå så ofattbart lik i många avseenden; de mänskliga känslorna, det mörka och fruktansvärt grymma likväl som de sköra, hoppfulla och goda. En liten startsträcka hade jag förstås, men det kändes aldrig motigt, utan jag kände mig lugn i vetskapen om att böcker i den här tjockleken kräver längre tid för att blomma ut, veckla ut sig i sin fulla kapacitet. De blir bara ännu bättre, eftersom man får lära känna karaktärerna och världen mer på sin egna villkor.

Jag kommer på mig själv med att ideligen göra jämförelser mellan serien ”Mistborn” och ”Korpringarna”, vilket kanske är dumt, men ändå oundvikligt. De hade ju många likheter. ”Korpringarna” kändes mer som en oslipad diamant för mig. Den berörde mig inte riktigt som jag hade förväntat mig eller velat, men ändå såg jag dess potential. Den glimmade i min hand, den var vacker att betrakta, men berörde inte riktigt på djupet. ”Korpringarna” och jag hade någon slags relationskris som gick i vågor. Med ”Mistborn” känns det aldrig som en ansträngning, jag bara läser och njuter. Världen får också plats i min hand, författaren låter den inte ta alltför stor plats på bekostnad av karaktärerna. Karaktärerna i ”Mistborn” är nog det jag kommer sakna mest. De var så fulla av liv.

”Ser det någonsin fel ut i dina ögon, Vin?”
”Fel?” frågade hon.
Kelsier nickade. ”De torra växterna, den ilskna solen, den disiga svarta himlen.”
Vin ryckte på axlarna. ”Hur skulle sådant kunna vara rätt eller fel? Det är bara som det är.” 
”Jovisst” sa Kelsier. ”Men jag tror att din inställning är en del av felet. Världen borde inte se ut såhär.”

I ”Sista riket” tar författaren Brandon Sanderson oss med till en mörk värld där askan faller tung från himlen och där ingenting längre kan växa eller blomma. Men eftersom detta har pågått så länge som i tusen år, är det inte längre någon som reflekterar över det. Istället är det en värld där skaana, människorna som befinner sig allra längst ner på kast-stegen, är kuvade gentemot den odödlige Överstehärskaren som enligt legenderna framställs som en frälsare och härskar med en järnhand genom adelsmännens familjer.

I denna värld där alla tycks sova med öppna ögon, bedövade av antingen girighet, rikedom och makt eller av att ständigt vara kuvade och utnyttjade till det yttersta – dyker Kelsier upp. Kelsier har gjort det omöjliga; han har överlevt de underjordiska hålorna dit Överstehärskaren sänder de dödsdömda. Kelsier har inte bara magiska förmågor som ger honom ett övertag. Han är även stark i sig själv – en överlevare som är beredd att offra sitt eget liv för en bättre värld, utan Överstehärskaren. Parallellt med kapitlen om Kelsier och hur han i hemlighet planerar sin kupp, möter vi flickan Vin. En av alla de utnyttjade skaa som försöker överleva en dag i taget. Vin tillhör ett tjuvgäng som stryker omkring i huvudstadens gränder, helt omedveten om sina magiska förmågor. Ända tills den dag då hon träffar på Kelsier som får henne att inse hur unik hon är.

Fängslande läsning! Rekommenderas varmt! 

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Huset vid sjön

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Svarta rosorna: Förrädarna

bild-1

”Handbojorna grävde sig in i skinnet och gjorde fula, blåröda märken runt min handled. Mina ben kunde inte sluta skaka”.

Äntligen har jag hunnit med att läsa del tre ur en av mina favoritserier för barn och ungdomar, nämligen ”Svarta Rosorna”! Serien utspelar sig i Värmland, nära gränsen till Norge under Andra världskriget och handlar om tre barn som har bildat en egen motståndsgrupp som kallas ”Svarta rosorna”.

Med tanke på att det är en serie som absolut ska läsas i rätt ordning, vill jag inte avslöja för mycket. Men detta kan jag ändå säga: I del tre fortsätter äventyren för vännerna när både Ben och hans pappa utan förvarning försvinner. Maja och Hilde blir genast mycket oroliga, eftersom de vet att Bens familj ständigt är jagade av nazisterna, då de är judar.

De hittar ett kuvert som är adresserat till Ben. På kuvertet finns en avsändare; en viss Sven som bor i Furudals bruk i Dalarna. Hilde och Maja bestämmer sig för att åka till Furudal för att leta efter Ben. Det är den enda ledtråden de har att gå på och de hoppas kunna hitta Ben och hans pappa där innan det är för sent…

Missa inte denna serie!! Den är så bra och spännande! Camilla Lagerqvist har verkligen hittat hem som författare till historiska romaner för barn och ungdomar! Namnen på alla delarna i serien:

Del 1 – Uppdraget

Del 2 – Svarta rosorna

Del 3 – Förrädarna

Del 4 – Dödsdömda (kommer ut i augusti i år)

En tillbakablick över maj och juni månad

bild-8

Medicinen för allt själsligt och fysiskt ont stavas ”Lockwood & Co” och nytvättade frasiga lakan! Med den känner jag mig oövervinnerlig. ÄLSKAR denna serien så oerhört mycket. Tredje delen; ”Den ihåliga vålnaden” var precis lika bra som del ett och två. LÄS DEN!

bild-10

Under en bokattack för treorna på Krungårdsskolan, tog jag med mig denna söta, rara av Mårten Melin. Alltid lika spännande att få se om någon blir nyfiken på att läsa boken som jag har med mig!

bild-11

För nio veckor sedan började jag läsa första delen i serien Korpringarna: ”Odinsbarn” av den norska succéförfattaren Siri Pettersen. En bok jag borde ha läst när den kom ut och var så hypad för lite mer än ett år sedan. Närmare 700 sidor nordisk mytologi och fantastik låg framför mig och jag minns att jag lät mig sugas in av den underbara berättelsen och världen som Siri Pettersen byggt upp. Jag var helt fängslad av framförallt första halvan av ”Odinsbarn”. Den var grym!

bild-7

Så kom så den högtidliga lyckostunden då del sex ur serien ”PAX” anlände till vårt bibliotek och det blev min tur att sluka den! Vi var många denna gång, som väntade med otålighet och spänning på att ”Näcken” skulle komma ut. Vi har en hel del trogna läsare bland barnen som sträckläser PAX-serien. Och vi älskar den lika mycket!

bild-1

Ungefär en vecka efter att jag hade avslutat den första delen, ”0dinsbarn”, fortsatte jag med del två som fått titeln ”Röta” på svenska. Jag läste nonstop och förundrades över de tvära kasten. Min fascination över serien stannade kvar, men del ett var fortfarande en starkare läsupplevelse.

bild-5

För sex veckor sedan hängde jag med denna fina under en lunchrast. Älskar allt med den! Mats Strandberg är det som har skrivit och Sofia Falkenhem har illustrerat de megafina illustrationerna i blåa, harmoniska toner. Boken är verkligen stämningsfull, drömsk och magisk. Gillar att Mats flörtar lite med Twin Peaks också! Boken handlar om Frank som på sin födelsedag blir biten av grannens hund. Han börjar drömma konstiga drömmar där han figurerar ett snällt och luddigt hund-monster som alla av någon anledning bara är rädda för. En natt när han vaknar, upptäcker han att golvet är smutsigt av jord och löv från skogen. Och det är fullt av konstiga fotspår överallt. Han inser att det inte alls har varit några drömmar…

bild-4

Kraften. Sista delen i Siri Pettersens serie Korpringarna. Så oförskämt snygg, skrämmande, mäktig och spännande. För sju veckor sedan påbörjade jag denna sista delen och avslutade den med en belåten känsla i hjärtat. Ändå kunde jag inte riktigt släppa att ettan fortfarande var absolut bäst och jag inte riktigt blev lika drabbad av de två senare delarna. Men ändå. Vilken värld författaren har byggt upp!

bild

På en lunchrast hade jag denna bilderbok av Lotta Olsson som min kompanjon. Den var mäkta fin och poetisk med illustrationer av en av mina absoluta favoritillustratörer Maria Nilsson Thore. Boken heter ”Lämnad ensam” och handlar om vännerna Jättemyrsloken och Hasselmusen som inte bara kompletterar varandra mycket bra, de hänger också i vått och torrt. Men en dag händer något som får Jättemyrsloken att gå sönder av svartsjuka. Hasselmusen ska iväg med en annan vän över dagen och hela världen rasar samman över Jättemyrsloken som blir lämnad ensam hemma… Så otroligt söt! Älskar slutet och hur fint Lotta Olsson knyter ihop allt.

bild-13

En av de mest romantiska och söta vuxenromanerna jag har läst på sistone. Jag hade svårt att fastna till en början, men gav inte upp och läste vidare. Och tur var väl det! Jag önskar jag kunde ge mig själv en riktig bamsekram för att jag inte gav upp. Den blev ju riktigt bra, mysig och romantisk till slut och nu vill jag bara sluka fler av Mhairi McFarlanes romaner.

Önskar Er alla en underbar sommar! ❤

Sal 305

bild-2

Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!