Kategoriarkiv: CROSSOVER

Ljus, ljus, ljus…

LJUS, LJUS, LJUS…

”Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?”
 
”Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar.”

”Ljus, ljus, ljus” är en av våra senaste ungdomsböcker som flyttat in i bibblan i Blomstermåla! Den är skriven av en finsk författare som heter Vilja-Tuulia Huotarinen. Vilja föddes 1977 och är både poet och ungdomsförfattare. Jag fångades omedelbart av framförallt titeln ”Ljus, ljus, ljus”… Jag tycker det låter så härligt och man blir med ens nyfiken på boken man håller i handen och varför den heter just så.

Dessutom utspelar den sig samma år som jag själv föddes, 1986 – då Tjernobyl precis hade exploderat. Jag minns det själv inte, eftersom jag bara var några månader gammal när det skedde, men mina föräldrar har berättat att de var väldigt oroliga och att de hade tvättat mina gosedjur och leksaker väldigt noga efter det tragiska som hänt…

”Senare blev skogarna i Tjernobyl röda. Jag föreställde mig ziljoner små partiklar som glimrade överallt. Hur många av dem hade landat på min hud? Nu täckte de jorden som ett osynligt pulver. En del av partiklarna skulle försvinna med en gång och en del efter först trettio år. Någonting oåterkalleligt hade inträffat. Men det förstod vi långt senare”.

Jag beundrar Viljas språk. Det fullkomligt genomsyras av ett mystiskt skimmer… Emellanåt är det svårt att hitta tillbaka till berättelsens kärna, det finns så många fina trådar och sidospår man vill följa. ”Ljus, ljus, ljus” är mycket poetisk och ibland är det som att läsa små, små dikter som hänger ihop med varandra som tillsammans bildar ett jättelikt spindelnät av minnen som flätas samman…

Den handlar om den första stora kärleken, om att få vara älskad och att älska. Mariia bor i en liten finsk by med sin Mamma, Pappa och bror. När hon en dag befinner sig på stranden och träffar Mimi som precis kommit till byn är hon bortom räddning… Hon faller handlöst och blir kär.

”Ljus, ljus, ljus. Det var allt som kom för mig när jag såg Mimi på stranden den första gången. Hon stod med ryggen åt mig (…) Vinden bullade upp hennes jacka i ryggen. Inte som ett segel. Inte som om hon var på väg att lyfta. Tills hon vände sig om och jag såg hennes blick. En brinnande sorg”.

Mariias värld var alldeles tyst innan Mimi kom in och rörde om i hjärtat. Hon bor i ett brunt hus där allt är så väldigt tyst. När man läser boken får man en känsla av att det nästan råder en slags begravningsstämning. Eftersom Mariias Mamma och Pappa inte vill att hon umgås med Mimi, blir deras relation hemlig. Hon kallar Mimi för sin hemliga syster. De träffas oftast hemma hos Mimi, i det vita huset som kallas för Oredan, där Mimi bor med sin Mormor och tre andra äldre släktingar. I Oredan behöver de inte hålla någonting hemligt. Mimi bär på en stor sorg, som Mariia senare inser, ingen kan rädda henne från, hur mycket hon än skulle vilja rädda Mimi. På vinden i det vita huset visar Mimi henne saker som hennes mor haft när hon levde. Sakerna får Mimi att förändras och väcker mörka minnen vid liv…

”I Mimis barndom fanns inte muminvisor, inga gosedjursdagar eller godnattpussar. Och hon pratade aldrig om sin döda mamma med sina släktingar. En sådan mamma hade ingen plats i familjen (…) Hur är det att sakna sin mamma? I vårt lilla bruna hus var mamma alltid hemma…”

Jag vill inte avslöja för mycket om denna lilla bok! Framförallt tycker jag att man ska läsa den för det vackra språkets skull. Det är ren njutning att låta ögonen vila på Viljas nästan sjungande, melodiska meningar… ”Ljus, ljus, ljus” är väldigt vacker och känsloladdad och emellanåt väldigt, väldigt sorglig… Men ljuset som finns i boken är också hoppfullt och det lämnar en väg öppen mot det som inte är så tungt och mörkt…

JENNY JÄGERFELD & hennes senaste ”Jag är ju så jävla easy going”…

Nu är det dags att ta farväl av Jenny Jägerfelds senaste ungdomsroman med en titel som lyder ”Jag är ju så jävligt easy going”. Allt började när jag skulle välja resebok inför Stockholmsresan…

Jag älskar verkligen att läsa ”Jag är ju så jävla easy going”. Jag hade aldrig läst någonting tidigare av Jenny Jägerfeld. Visst känner jag till ”Här ligger jag och blöder”, men hade aldrig fått tid över för att bekanta mig närmare med hennes författarskap… Under bokmässan i Göteborg såg vi hennes senaste ”crossover”-verk precis överallt. Och jag var nära att köpa den flera gånger. Men så blev det helt enkelt inte av. Inte förrän för några månader sedan, när den hade frontats på nyhetshyllan och jag var i färd med att välja en resebok inför resan till Stockholm. Jag valde mellan Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going” och ”Himlen börjar här”. Men den sistnämnda verkade lite väl sorglig för min sinnesstämning, så det blev Jenny Jägerfeld!

Så här ser förresten ”Himlen börjar här” ut. Vackert omslag eller hur? Den väntar på mig i bokhyllan hemma och en vacker dag får ni höra mer om den här…

IMG_3740

Men nu! Tillbaka till ”Easy going”…

Jag blev fullständigt knockad. Det räckte med några få meningar, så var jag fast. Språket är som ett fyrverkeri av alla regnbågens färger och av lika många outforskade färger som våra ögon aldrig tidigare har sett. Känslan är att språket exploderar och börjar glöda, för att aldrig, aldrig mer slockna och dö ut… Nu har det säkert gått en vecka sedan jag läste ut boken och ändå kan jag inte släppa den. Det här är ett försök att stanna kvar i Joannas värld och i den, som hon själv beskriver det: ”freakshow” som pågår i hennes hjärna…

Joannas uppenbarelse och underbara mix av olika och ganska udda personlighetsdrag, spred en tidig känsla (ironiskt nog) av ett lugn över hela boken. Och detta trots (eller snarare på grund av) att Joanna är alla annat än lugn. Jenny Jägerfelds kapiteltitlar är helt underbara. Den ena överträffar den andra:

”De innerligt älskade, de i evighet saknade”

”Ett blylager över huden”

”Varför leva i nuet när man kan vältra sig i det förflutna?”

”Ett betongblock från himlen”

Hon måste älska att klura ihop långa och adjektivspäckade meningar, för den glädje man känner när man läser dem, måste skvallra om att hon hade det fantastiskt roligt när hon skrev boken.

Här kommer ett litet smakprov för er som inte har läst Jenny Jägerfeld tidigare:

”Jag visualiserade hur en vit, nästan genomskinlig doftslinga virvlade genom luften, från hennes hals och handleder rakt mot mitt ansikte. Ett liggande, böljande ”s”, som i en tecknad film. Det var en tung, söt doft. Vanilj, mysk och övermogna äpplen. Rosor som blommat ut. Mitt hjärta slog så hårt där bakom revbenen att det kändes som om det skulle slå sig ut”.

Visst är det vackert? Det är bokens 18e mening, alldeles i början och vi har ännu inte fått lära känna huvudpersonen, men vet ändå att hon heter Joanna. Ändå förstår man som läsare att det händer någonting stort och omvälvande där och då i bussen, där Joanna sitter bakom en annan tjej som heter Audrey och som hon senare skriver ”inte ens är särskilt trevlig”. Hon känner det hon känner, men kan samtidigt inte förstå varför och hur hon kan känna det, för någon som är så hård, okänslig och med en sådan stålrustning till attityd som Audrey… Och jag tror det är just därför, på grund av att Joanna hela tiden tycks ha som två olika personligheter, eller kanske rent av flera olika, som man som läsare blir så förbryllad och förälskad i texten och i berättelsen. Man vill inte sluta läsa. Och man läser febrilt tills boken är slut. Och slutet ÄR lika bra som början…

Rent konkret handlar boken om:

Joanna som har ADHD och som enligt henne själv har en hjärna som är ett ”nöjesfält vid högsäsong” eller ett ”analogt twitter”.

Joanna har en mamma som är en misslyckad författare, som aldrig ger upp sin dröm om att ge ut en bok. Detta resulterar i att hon inte har ett vanligt jobb, utan spenderar flera år åt att skriva på böcker som aldrig ges ut.

Joanna har en pappa som är så deprimerad att han aldrig lämnar soffan. Han spenderar dagarna åt att sitta fastklistrad i soffan och tittar på frågesportprogram på tv. För Joanna känns det mer och mer som om hennes pappa har försvunnit och gett upp livet. Han säger ibland knappt hej till henne när hon går förbi och är helt omsluten av ett mörker som äter upp honom.

Joannas familj får det allt svårare ekonomiskt och detta resulterar i att hennes mamma en dag säger att de inte har råd att köpa Joannas medicin. Det blir bokstavligt talat kaos i Joannas medvetande och hon trasslar in sig i en knarkaffär för att desperat få in pengar till sin medicin. Men mitt i allt detta kaos finns Audrey och Joanna blir kär…

IMG_3812

IMG_3732

RÖSTER OM ”JAG ÄR JU SÅ JÄVLA EASY GOING”:

”Sällan har vi sett en svensk roman med så mycket fart, driv och jävlar anamma. Det är vasst, argt och helgalet på en och samma gång”
– Svenska Dagbladet

”Jägerfeld är skarp i såväl iakttagelse- som formulerings- förmåga och en fröjd att läsa. Inte många kan så naturligt skildra allvarliga ämnen med så här mycket humor.”
– Göteborgs-Posten

TYCKT OM BOKEN PÅ BLOGGAR:

Fina bokbloggen ”Fiktiviteter” berörs och tycker den är riktigt bra…

Boktjuven” vill stjäla Jägerfelds ”gestaltning av aningslösa vuxna”…

Bokfreak” skriver så här: ”Det fantastiska språket exploderar”…

INFÖR JULLEDIGHETEN, VILL JAG TIPSA ER OM ATT LYSSNA PÅ EN PODCAST!

Den ultimata mysfaktorn infinner sig, när man kurar ihop sig i soffan (kanske snöar det lätta bommuls-snöflingor utanför fönstret) tillsammans med en smartphone/padda/dator och lyssnar på någon av dessa utvalda podcasts om litteratur och läsning:

Mellan raderna

¨Mellan Raderna

Allt vi säger är sant

Deckare

Bokpodden med Bokhora

Bokpodden

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

ÖNSKAR BIBBLABELLA!

BOKMÄSSAN 2013… och en längtan tillbaka!

FREDAGEN BJÖD PÅ ett fullspäckat & stjärnspäckat schema av spännande seminarier, intervjuer, spontana samtal i rulltrapporna, montrarna, i köerna och på vägen mellan alla hållplatserna i och omkring Bokmässan (Svenska mässans lokaler i centrala Göteborg). Men även innan och efter mässan fortsatta vi diskussionerna och de livliga samtalen om böcker, skolan, skolbiblioteket och mycket mera. Appen hade vi laddat ner gratis i god tid innan mässan och med hjälp av denna kunde vi ringa in de seminarier som vi tyckte var mest intressant och som vi inte ville missa! Ändå fick vi sålla – det var inte ovanligt att det fanns fem parallella punkter som vi ville gå på samtidigt, vilket resulterade i en omedelbar längtan att använda den fiktiva tidsvändaren (”Time-Turner”) som Hermione i Harry Potter-böckerna använde för att kunna gå på flera lektioner samtidigt: 

TimeTurner

VÅR FREDAG SÅG UT SÅ HÄR:

Klockan 10.

”CROSSOVER – när vandrar ungdomsboken över till vuxenhyllan”?

Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

Vi måste sluta ses på det här sättet

Dagens första seminarium i V-hallen med några av våra mest kära författare: Lisa Bjärbo, Jenny Jägerfeld, Magnus Nordin & David Wiberg. Begreppet ”Crossover” reddes ut genom ett mycket intressant och spännande samtal om böckerna som befinner sig i gränslandet mellan det vi tidigare kallat ”ungdomsböcker” och vuxenböcker. Dagens så kallade ”crossover” (varken ungdomsböcker eller vuxenböcker, utan något mittimellan) är otroligt populära även bland vuxna läsare. De fångar upp en bred skara av läsare, allt från tonåringar och yngre ungdomar till tjugoåringar och vuxna. Under seminariet konstaterades det att dessa böcker kan läsas av alla, eftersom alla kan känna igen sig – då alla har gått igenom den fasen i livet själva. Alla har vi varit unga! Men det är inte bara ”lite äldre” unga som tack vare böckerna kan blicka tillbaka och minnas en tid då man var yngre – även yngre läsare uppskattar att läsa om lite äldre karaktärer i böckerna. Lisa Bjärbo nämnde till exempel senaste boken som hon har skrivit tillsammans med Johanna Lindbäck. Boken heter ”Vi måste sluta ses på det här sättet” och gavs ut denna månad – alltså rykande färsk!

Här är några exempel på fler ”crossover” böcker från våra bibliotek i kommunen:

Kaninhjärta

Här ligger jag och blöder

Klockan 11.

”BILDERBOKEN – en samhällsanalys i tittskåpsformat”

Dagens andra seminarium fortsatte i samma lokal – den stora och luftiga V-hallen, med paneldiskussion om bilderboken i ett samhällsperspektiv. Författarna och illustratörerna som satt bekvämt till rätta i de sköna fåtöljerna framför det tjocka mörkblåa draperiet i sammet på scenen denna gång var: Pija Lindenbaum, Per Gustavsson, Maria Nilsson Thore & Katarina Strömgård – många av mina absoluta favoritförfattare som skriver och illustrerar bilderböcker. Kanske känner ni igen böckerna?

http://sannab.files.wordpress.com/2010/12/gustavsson-per-nar-prinsar-fangar-drakar.jpg

https://i1.wp.com/www.bokhandelnlaholm.se/wp-content/uploads/Jagvillha.jpg

Det var väldigt intressanta tankar som lyftes under dessa 45 minuter som vi lyssnade! Några frågor att fundera kring:

– Vad händer när man försöker bryta mot normer och samtidigt ska göra det på ett sätt så att boken (bilderboken i detta fall) inte bara handlar om detta, specifikt?

– Kommer bilderna eller kommer orden/berättelsen först? (När man befinner sig i en process för att göra en bilderbok).

Klockan 12.

”Filmen som läsfrämjare”

Med bland andra Helena Bergström! Helena berättade en hel del om sitt arbete som regissör och andra medverkande berättade om deras arbete tillsammans med barnen när de dramatiserar olika texter. Mycket intresseväckande och tänkvärt om hur filmen och gestaltandet av en text också är en lika viktig väg in för läsförståelsen.

Det finns många barn och vuxna som inte tillägnar sig texten som sådan – som aldrig når en förståelse för texten, då till exempel prestationen är ett hinder som står i vägen. Använder man istället en hel palett av olika vägar och strategier (som är anpassade för individen) för att närma sig skönlitteraturen och eller filmen – kan man förhoppningsvis också nå en större förståelse och en ökad glädje.

Helena Bergström:

”Gestalta en text för att förstå en text, också en väg in för läsförståelsen”.

Klockan 14.

”Allt vi säger är sant”

Några minuter innan 14, slog jag mig ner på en vit skinnpall i en hörna av det digitala torget på Bokmässans andra våning och väntade med spänning på att få höra Lisa & Pers podcast ”Allt vi säger är sant” LIVE! Vi satt inte mer än någon meter från den lilla mini-scenen som de hade byggt upp och känslan var som att sitta i samma vardagsrum och i samma soffgrupp som favoritpersonerna Lisa & Per. Har ni inte lyssnat på deras podcast redan, måste ni titta in HÄR och lyssna! Det senaste avsnittet (som sändes live från Bokmässan i fredags) går att lyssna på HÄR.

Denna gång pratade Lisa & Per om ungdomsboken ”Fjärde riket” av författaren Maria Nygren. De hade även med en hemlig gäst, som jag tyvärr missade, eftersom batterierna till mobilen höll på att ta slut och jag var tvungen att uppsöka resten av vårt bokmässe-sällskap, för att inte tappa bort de andra i folk- och bokvimlet!

Klockan 16.30 – Sista stoppet på mässan!

”Dubbelt så roligt, dubbelt så bra!”

Ett mini-seminarium med författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo om hur det är att skriva en ungdomsbok tillsammans. Intressant upplägg, där Lisa och Johanna ”intervjuade” varandra om deras upplevelser av hur det är att skriva ihop.

Mest nyfikna var ni nog alla på att få höra hur det gick till rent praktiskt när de skrev boken tillsammans. För Johanna & Lisa hade det passat bäst för dem att ha varsin huvudperson att ansvara för och att skriva ett kapitel var ur den personens perspektiv – en smidig lösning på problemet! De menade också att det var otroligt viktigt för dem att ge varandra snabb feed-back – med svar via mejl inom högst en kvart. De berättade också att de varit tvungna att anpassa sitt sätt att skriva – så att Lisas blev lite mindre vilt och nedtonat (Lisa som annars är van vid att skriva lite yvigare).

Att skriva en bok tillsammans, måste ju vara ett ypperligt tillfälle att inte bara lära känna varandra, utan också lära känna karaktärerna i boken och sitt eget författarskap och kreativa skrivande (= lära känna sig själv). Jag skulle ha velat lyssna mycket längre på Johanna & Lisa! Men en bra början är ju förstås att läsa deras bok!!

EN HÖJDPUNKT VI MISSADE!

JOHAN UNENGE

Johan Unenge

De senaste två åren har författaren (mest känd för böckerna om ”Eva och Adam”) haft det hedervärda uppdraget att arbeta som ”läsambassadör” i Sverige. En läsambassadör arbetar för att:

”främja läslust och sprida medvetenhet om hur viktigt det är med litteratur för unga”.

Ny läsambassadör blev författaren Johanna Lindbäck (mest känd som författare för ungdomar och grundare av bokbloggen ”Bokhora”). Under mässan fanns många fina tillfällen att lyssna på läsambassadörerna tillsammans och var för sig och till min stora besvikelse missade jag detta! Jag hade väldigt gärna velat lyssna på Johan Unenge – som säkert hade tonvis med kloka ord att säga om ungas läslust och läsning. Ett av hans seminarium hette ”Måste barn läsa skönlitteratur” – ett aktuellt ämne och ett livsviktigt sådant! I fortsättningen kan vi följa läsambassadören Johanna Lindbäck här!

På Twitter har en viktig diskussion om ”barns läsning hemma med sina föräldrar” kommit igång! Det började med en tweet av skolbibliotekarien Eric Haraldsson, där han uppmärksammade att det enligt Nypons förlagschef ”tar 5000 timmar att bli en god läsare”. Och detta understryker många, däribland Johan Unenge, när han menar att ”lästräning är lika viktigt som idrottsträning” och att föräldrar därför bör stötta sina barn lika mycket kring läsningen som ex. fotbollsträningen och andra fritidsintressen. På Twitter efterfrågar många yrkesverksamma inom skola och skolbibliotek nu att föräldrar också tar mer initiativ till större satsningar där föräldrarna och läsningen hemma involveras!

Johanna Lindbäck – vår nya läsambassadör!

SLUTLIGEN:

Vad har Gandalf & Björn Ranelid gemensamt?

Svar: Båda var på Bokmässan! 🙂

BOKTIPS FÖR UNGDOM: Antiloper av Ester Roxberg

ANTILOPER. Så heter Ester Roxbergs debutroman för unga vuxna, en roman som ges ut av bokförlaget X publishing (ett förlag som ger ut så kallad ”crossover litteratur”, litteraturen som står och väger mellan ungdomen och vuxenlivet). Antiloper är självupplevd och tillägnas Esters bästa vän som tog sitt liv.

Astrid och Ellen – de beskrivs som de som blev över, de som blev vänner för att alla andra redan hade någon. Redan från första början får man som läsare veta att de också är så olika som två människor kan vara, och ändå har de någonting gemensamt, mera än att de båda älskar chokladkaka… För det är någonting mer som gör att de hör samman. Och trots detta, så inser man långsamt och med andan i halsen att deras symbiotiska vänskap mycket snart kommer ta slut. Det inser man bland annat tack vare de brev som Ellen skriver till Astrid, men som Astrid aldrig får se förrän det är för sent. Breven är skrivna med pytteliten text, så liten att den ska få plats i Ellens handflata… Breven kommer med jämna mellanrum och slår ner som små stjärnor av sorg och vemod som får mig som läsare att tappa andan, då man känner sig så hjälplös. Man får en stark känsla av att någonting inte står rätt till… Att någonting är på väg att förstöras, att någonting inte kommer att sluta bra och att det som en gång var så där fantastiskt bra och hoppfullt och bekymmerslöst faktiskt har ett slut.

(Ester Roxberg)

Det är en stark och oförglömlig upplevelse att läsa Antiloper och man tar historien och flickorna Ellen och Astrid till sitt hjärta och låter dem stanna där. En otroligt viktig bok för alla att läsa, eftersom den påminner om hur fort livet kan vända och hur lätt det är att gå vilse i sin egen längtan efter att det ska börja.

Hanna på den fina bokbloggen Tonårsboken för ungdomslitteratur, skriver så här om sin läsning av Esters ”Antiloper”:

”När jag började läsa Antiloper ville jag aldrig sluta. Den var så annorlunda, stark och modern. Men antiloper går inte bara att läsa i ett sträck. Ämnet är tungt och historen är svart. Jag var tvungen att ta pauser, dels för att tänka och fundera över det jag läst men också för den där klumpen som uppstod i magen flera gånger på kvällarna när jag läst ett par kapitel. Det hemska och sorgliga är så trovärdigt och jag kan verkligen sätta mig in i hur Astrid måste känna sig.”

LÄS OCKSÅ UNDER SAMMA TEMA:

  ”När jag läser ”Tretton skäl varför” tänker jag att det är en av de bästa skildringarna av den ambivalenta tid vi kallar tonår som jag läst. Hannah Baker är precis så svag och så stark, så ensam och så omsvärmad, så tillbakadragen och så utagerande, så tvärsäker och så livrädd som många av oss är medan vi kämpar för att bli vuxna. Jag tror att många, alldeles för många, känner igen sig i henne.” (Ann Heberlein, DN)

FÖRLAG SOM GER UT CROSSOVER:

Gilla böcker

X publishing

Mix Förlag

FLER UPPMÄRKSAMMADE CROSSOVER-ROMANER:

Fågelhuset av Ester Roxberg: ”Absurt om utnyttjade ungdomar”. (läs mer här)

 Jellicoe Road av Melina Marchetta: ”Allt och lite till. Jellicoe Road är den bästa ungdomsromanen jag har läst” (läs mer här)

Varma kroppar av Isaac Marion: ”Zombier har inga känslor om de inte äter av din hjärna”.

Fjäril av Sonya Hartnett: Smärtsam och skoningslös om mobbade flickan Plum”. (läs mer här)

Naomi & Elys kyssförbudslista Naomi och Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn & David Levithan: ”Vad gör man när man är olyckligt kär i sin bästa kompis”? (läs mer här)

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld: ”En originell blandning av kärlekshistoria, splatter, fars, poesi och psykologisk thriller. En ovanlig bladvändare som jag redan saknar när jag kommer till det förlösande slutet.” (läs mer här)

Himlen börjar här av Jandy Nelson: ”Sorgligt om att förlora någon närstående när man är ung” (läs mer här)

VAR KAN JAG LÅNA BÖCKERNA i kommunen?

Antiloper – Huvudbiblioteket i Mönsterås & Blomstermåla.

Jellicoe Road – Huvudbiblioteket, Blomstermåla & Gymnasiet.

Varma kroppar – Blomstermåla & E-bok.

Fjäril – Timmernabben (som poolbok).

Naomis & Elys kyssförbudslista – Huvudbiblioteket.

Här ligger jag och blöder – Huvudbiblioteket, Blomstermåla, Gymnasiet & E-bok.

Himlen börjar här – Gymnasiet & E-bok.