Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Flickan på hotellet

”Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

❤

 

Du, bara

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

❤

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

❤

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

❤

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

❤

 

 

Sjörövarhjärta

Idag läste jag ut ”Sjörövarhjärta”, som är skriven av syskonen Emma och Simon Leijnse. Extra fint att läsa en barnbok som utspelar sig i Kalmar, när man själv bor och har växt upp i samma stad och känner igen varenda millimeter av det som beskrivs i boken. Jag har starka minnen av att ha promenerat ut till Laboratorieholmen och suttit på den rostiga gamla rälsen med dinglande ben en varm sommarkväll, blickat ut över Öland och ner i det klara stilla vattnet. Det är verkligen coolt att sedan få läsa om just, precis, exakt den platsen. När jag läste boken fick jag en helt annan känsla än om jag hade läst om en främmande plats.

Boken utspelar sig på Varvholmen och den lilla, obebodda ön Laboratorieholmen, där fem barn en sommar kommer på en till synes oskyldig lek som snart förändras till en lek på blodigt allvar, liv och död… Rysligt spännande och en stark debut! Härligt att författarna planerar för en uppföljare!

I bokens centrum står Nora. En tjej på 13 år som när boken börjar går och tjurar över att hennes bästa vänner Susse och Dilba har förändrats så mycket och numera bara har tankarna fulla på smink, killar och att shoppa kläder. Hon saknar tiden då de lekte hela dagarna. Nora är en tjej som gillar att stå i centrum, att styra och ställa och hon njuter av att se andra beundra och imponeras av hennes starka, vilda fantasi och påhittiga lekar.

En dag flyttar det in en ny tjej på Varvsholmen, där Nora och hennes bror Rick bor. Hon heter Lin och blir deras nya vän. (Varvsholmen är en liten halvö i Kalmar – ett gammalt industriområde där man tidigare byggde båtar, men som numera är ett bostadsområde där det ploppar upp nya hus med stora, fina panoramafönster med vy mot Ölandsbron och havet).

Tillsammans med Lin och Ricks vänner Joakim och Franceska går de över till Laboratorieholmen, en ö som ligger alldeles intill Varvsholmen. Där hittar de av en slump en gammal plåtlåda utan nyckel. Nora tar som alltid över och bestämmer enväldigt att de inte ska bry sig om vad som egentligen finns i lådan. Istället fantiserar hon ihop att lådan innehåller hjärtat från en blodtörstig och fasansfull sjörövarhövding vid namn Blodsöga som levt på ön för länge sedan. Leken hon bestämmer att de ska leka, går ut på att de i lag ska strida om lådan. Det vinnande laget är det lag som har lådan när Blodsöga kommer för att hämta tillbaka sitt hjärta. De andra går in i leken med en glimt i ögat, men tycker snart att det är ganska tråkigt. För Nora är det däremot på blodigt allvar från början till slut. Hon är som besatt av att försöka optimera sitt lags chanser att ta över lådan, gång på gång. Men i sin besatthet av leken och de egna fantasierna, går hon miste om det verkligt mystiska som sker på ön…

Rick är den förste som upptäcker flickan. De står och räknar och blundar, för att låta det andra laget få försprång till att gömma lådan, när hon helt plötsligt bara står där, omgiven av en blåaktig dimma och ett hus som inte fanns där tidigare. Flickan har gammaldags kläder och hon bär på en metallspann med vatten. Men när han märker att flickan precis har upptäckt honom, förändras scenen och han är tillbaka igen. Huset och flickan är borta – lika fort som de dök upp. Och kvar står Rick och vet inte vad han ska tro…

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Den senaste ungdomsboken jag har läst heter ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar”. Åsa Aspstjärns debutroman. En bok jag har hört mycket gott om en tid nu, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att läsa. Förrän nu.

Det rasslar till när berättelsen om högstadiekillen Emanuel Kent Sjögren (inte Kant som man gärna spontant vill få det till när man läser namnet) tar sin början. Det sjuder av filosofiska och inte så sällan ganska bisarra tankar i Emanuels huvud och trots att han har en hel del bestämda uppfattningar om saker och ting, verkar det aldrig gå som han tänkt sig. Vilket får berättelsen att ta alla möjliga härliga och ganska så osköna omvägar för huvudpersonen och hans närmaste omgivning.

Emanuel är en ganska ensam kille som kanske borde lida mer av detta än vad han uppenbarligen gör. I skolan och även en del på fritiden hänger han med kompisen Tore, mest för att det är den enda vän han har. Det är inget fel på Tore direkt, men Emanuel kan inte hjälpa att han ibland ställer sig frågan: ”Hur hade livet sett ut om jag inte hade Tore”? En dag dyker inte vännen upp i skolan. Dagarna går och det visar sig till slut att Tores pappa har gått bort. Emanuel känner sig osäker på hur han ska hantera Tores pappas bortgång. Ska han gå över och hälsa på, skicka ett vykort eller bara låta tiden gå? Under tiden som Tore är borta från skolan, kärar Emanuel ner sig i Bianci – den nya tjejen i klassen med de sjukt gröna ögonen. I sin febriga iver att få ännu mer bekräftelse, lämnar han ut sin enda vän Tore och får det att låta som om Tore vore helt knäpp. Och kanske borde Emanuel stanna upp och tänka till lite. För hur fort kan man egentligen klättra på statusstegen på högstadiet utan att det får några som helst konsekvenser i en ganska så snar framtid?

Som läsare är detta ganska så underhållande. Jag kände när jag läste, att jag på många sätt tyckte det var lite småtrevligt och läsningen puttrade på som en snällt sjudande gryta på spisen, som man liksom inte behöver vakta. Det var helt okej att återvända till Emanuels värld, men å andra sidan kände jag mig inte sådär uppslukad av boken som jag gärna vill vara när jag läser en bok. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag inte fastnade. Kanske blev Emanuel till slut alldeles för oförutsägbar för mig och berättelsen kanske tog lite väl många vändor ibland. Kanske blev det ibland på snudd för likt John Greens bisarra värld (för man kan få för mycket av det goda). Allt som allt är det en ungdomsroman jag tycker man gärna kan läsa när man vill ha något lättsamt och småtrevligt – en lättsmält berättelse med ett eget driv om en något udda och lite rörig tillvaro på högstadiet.

Fler som läst Åsa Aspstjärns debut för unga:

Cirkbloggen

Prickiga Paula

Bokträdet

Breakfastbookclub

Den drunknade

Therese Bohmans debutroman kan jag nu lägga åt sidan. De sista meningarna i boken förbryllade mig. Jag fick inte ihop det det öppna slutet och bläddrade tillbaka flera gånger för att läsa om meningarna i hopp om att hitta någonting som skulle kunna ge mig en ledtråd om vad som händer sen. Detta är en bok som på många sätt inte riktigt håller ihop. Den förbryllar och stör samtidigt som den fängslar och håller fast mig. Jag blir irriterad på framförallt Gabriel och Marina, då jag inte får någon känsla för vad de tänker. Det bästa jag kan beskriva det med är att det är så tyst i romanen. Det är som om man ser dem gå ut och in ur huset från ett ovanifrån-perspektiv. Det mest intensiva och levande beskrivna i romanen är naturen och alla dessa vattendrag som kommer och går i olika skepnader – levande element som är dunkla och ruvande, som om de bär på ett löfte om att något fruktansvärt ska hända.

”Stella skrattar, drar bort en hårslinga som lösgjort sig ur knuten och fallit ner över hennes ena ögonbryn. Sedan vänder hon och simmar in mot klipporna igen. En bit ut i vattnet ligger en stor sten precis under vattenytan, som ett grund i sjön, ytan krusar sig varnande kring den. Stella häver sig upp på den, vinkar åt mig, det ser märkligt ut, som om hon sitter på vattenytan”.

”Den drunknade” är på många sätt en tyst och stilla roman där miljöbeskrivningarna och symboliken i vatten och botanik är mättade. Den handlar om den unga konststuderande Marina som åker ner för att hälsa på sin äldre syster Stella och hennes nye man Gabriel i deras hus på landet i Skåne. Det är sommar och värmen står som en vägg, orubblig, intensiv och kvav. Hettan tar aldrig någon paus. Den kramar ur all luft som finns och ger ingenting tillbaka.

Mycket snart märker man att systrarna har ett klumpigt och ganska så fyrkantigt sätt att närma sig varandra på. Men det är tydligt att de vill närma sig varandra och att Stella bär på något som hon vill berätta. Det är bara det att de aldrig riktigt lyckas hinna närma sig, då andra saker hela tiden kommer i vägen. Som Gabriel till exempel.

Marina dras till honom av en stark attraktionskraft som hon inte kan eller vill stå emot. Om dagarna är det bara Marina och Gabriel hemma. Stella arbetar i kommunens gatu- och parkkontor där hon med stor omsorg och koncentration tar hand om alla blommor och växter som ska ställas ut på stadens gator och torg. Gabriel drar sig ofta undan i ett hörn av huset och Marina vandrar runt barfota i trädgården. Växterna slingrar, väller, klättrar, sträcker ut sig. De skjuter ut åt alla håll, de greppar tag och håller fast. De darrar nervöst, de är vilda och flammande. De är robusta och nervösa. Om det är någonting jag verkligen fastnar för i denna romanen, så är det just hur Therese Bohman så omsorgsfullt beskriver det som ryms i huset och omger det, runtomkring.

Jag vet när jag läser att jag hela tiden närmar mig en katastrof, en tragedi. Det kan ju inte få pågå såhär. Gabriel som ibland tar tag hårdhänt i Marinas handled eller hår, kysser henne passionerat för att sedan släppa taget om henne och bete sig som om ingenting har hänt. Han skrämmer mig, samtidigt som jag kanske mest av allt känner frustration inför Marinas tystnad. Som läsare vill man skaka om. Jag känner nog mest för Stella. Hon försöker ju säga någonting. Det finns så många tecken på att någonting är väldigt, väldigt fel med Gabriel och deras relation. Men vad är det konkret?

Jag läser både oengagerat och engagerat. Men det är som om historien aldrig kommer till en upplösning. Även efter att Stella försvinner och historien går in i nästa fas, väntar jag fortfarande på ett uppvaknande. Men det här är en psykologisk thriller av den stilla sorten. Spänningen finns i det nästan sjukligt passiva och lugna. Jag får ingen känsla för vad Marina känner för Gabriel innerst inne och detta gör att jag förlorar mitt engagemang för berättelsen. Och på samma gång gör detta att det ironiskt nog bara blir ännu mera spännande. Och jag tänker att romanen framförallt växer i samtalet efter att den är utläst. När den ligger där och fortfarande ter sig vara kall, avvisande och samtidigt så inbjudande.

Det här är en roman att läsa tillsammans med någon. Den passar utmärkt som bok-cirkelbok. Therese Bohmans andra roman, ”Den andra kvinnan” är enligt mig litterärt sätt och språkligt, bättre. Men jag undrar om inte ”Den drunknade” är snäppet bättre om man ska läsa den tillsammans i exempelvis en bokcirkel. Den passar också väldigt fint som högläsningsbok.

Efter att ha läst Therese Bohmans båda romaner, känner jag att jag bara blir mer och mer nyfiken på henne som författare. Hon har något unikt i sin berättarröst som jag verkligen fängslas av och jag kommer absolut att läsa henne i framtiden om hon kommer ut med fler romaner! Vilket jag innerligt hoppas.

Fler som läst ”Den drunknade”:

Boktoka

The Book Pond

Bokomaten

Calliope Books

 

 

 

Sommarlovskänsla med saltstänk!

Carlstensveckan

”Trots att det kändes som att någon hade kört ner en sodastreamer i Ebbas mage drogs mungiporna instinktivt uppåt när hon smällde igen bildörren. Klockan var strax efter lunchtid, och det var tjockt med folk på den halvcirkelformade parkeringen vid färjeläget”.

Det är sommarlov och äntligen dags för Carlstensveckan! Femtonåriga Ebba har sett fram emot seglarlägret på Marstrand så länge hon kan minnas och nu ska hon dit tillsammans med sina bästa vänner Nova och Carro. Från första sidan av boken känner man av hur pirriga känslorna är för Ebba och hennes vänner och hur mycket som står på spel för dem. Den här veckan ska bara bli perfekt.

Förväntan ligger så tjock i luften de andas, att den går att ta på och pirret smittar av sig och man minns hur det kändes när man själv var femton och åkte iväg på läger. Eller för den skull, hur det kändes hela tiden när man var i den åldern och allt ställdes på sin spets och var så laddat att det kändes som att ständigt åka runt, runt, runt i en karusell av känslor.

Precis den känslan lyckas författaren Johanna Schreiber fånga och hon gör det på pricken. Det är väldigt många nya personer som trängs i persongalleriet och det är lite knepigt att hålla isär alla unga tjejer, killar och ledare i början. Men tack vare att boken är så intensiv och har en väldigt tydlig röd tråd och hög spänningsnivå, upplever jag inte detta som ett hinder för läsningen. Något jag fastnade väldigt mycket för i denna boken är framförallt karaktärerna. Författaren lyckas blåsa liv i dem och som läsare känns de bekanta. Kanske är det för att de alla är så olika.

Det är till en början ganska lugnt och förväntansfullt på lägret. Alla går runt i sina egna bubblor och de känns lite blyga och avvaktande. Som läsare går man liksom och väntar på att något ska hända. Det är en ganska förutsägbar bok, men förutsägbar på ett bra sätt. Det blir aldrig tråkigt, segt eller för genomskinligt. Även om jag har mina teorier om vad som ska hända, vem Ebba ska bli kär i, vem hon ska gräla med, vem hon blir kompis med och så vidare, så är det ändå alltid spännande och man vill läsa mer! Den här boken är som gjord att läsa på sommarlovet. Det är sällan man hittar en ungdomsbok som är så laddad med sommarlovsfärger, sommarlovsljud och sommarlovsdofter… och det är en härlig och fräsch känsla rakt igenom.

Ändå känner man ett styng av sorg över hur vilsna de ibland är i sig själva. Jag tänker framförallt på deras enorma sökande efter bekräftelse och hur stort det behovet är. Så stort att de väldigt ofta (vilket boken är fylld med exempel av) ignorerar vad de egentligen känner, tycker och tänker, bara för att slippa bli lämnade ensamma. Till min lättnad visar sig huvudpersonen Ebba vara en både stark, klok och modig ung kvinna som klarar av att stå upp för sig själv och andra!

Carlstensveckan är en härlig ungdomsbok med hög sommarlovsfaktor och saltstänk, romantik och vänskap rakt igenom! Det är också Johannas debutroman, så håll utkik efter kommande böcker av henne, bland annat uppföljaren ”Offpist” som ges ut i november i år…

Titel: Carlstensveckan

Författare: Johanna Schreiber

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsdatum:

Antal sidor: 223

Läsålder: 12-15 år

Ämnen: Bohuslän, Sommarlov, Sommarläger, Segling, Kärlek, Vänskap, Ovänner, Sex.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla och Mönsterås (Huvubiblioteket). Boken går också att låna och läsa som e-bok.

”Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året”…

En fantastisk liten pärla!

Det är en ren njutning att läsa Kim Thuys korta stycken som tillsammans flätas samman till en enda lång dikt. Hennes språk exploderar av skönhet och slutar aldrig att överraska. Mening efter mening är en fröjd att läsa för ögat och sinnet.

Innan boken börjar får vi veta mer om vad ordet ”Ru” betyder. Så här står det:

”På franska betyder ordet ru ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde” (av tårar, blod eller pengar). På vietnamesiska betyder ru ”vaggvisa” eller ”att vagga”.

Är det inte poetiskt? När man vet vad titeln betyder, känns det ännu finare att öppna boken. Det är dessutom ett väldigt vackert omslag med tjocka vita dimmor (eller är det smog?) över ett berglandskap någonstans i, om jag skulle gissa vilt; Asien…?

Och det är som om berättelsen (= författarens minnen då den är självbiografisk) porlar fram som en lång slingrande bäck om våren, utan att någonsin upphöra eller bli stilla. Som läsare förälskar man sig snabbt i Kim Thuys livligt beskrivande, mättade, poetiska språk som förmedlar starka dofter och stämningar.

Boken börjar med en beskrivning av det som var alldeles i början av författarens liv, innan hon tillsammans med sin familj tvingades fly som båtflykting från Vietnam till Kanada på slutet av 70-talet. Därefter framkallas minne efter minne i kortare fragment och stycken. Innan jag började läsa, trodde jag att denna boken skulle vara fylld med kortare stycken som stod mycket för sig själva, men det härliga med ”Ru” är att den är oerhört ”enkel” att läsa, genom att styckena verkligen hänger ihop. När du har läst ett stycke som kanske bara fyller en halv sida och vänder till nästa blad, tar nästa minne vid… och så fortsätter det enda till slutet.

”Garanterat kommer ingen att känna till sanningen om det rosa armbandet när plasten väl har brutits ner och blivit till stoft, när åren väl har lagt sig i hundratals, tusentals skikt, för redan efter trettio år har jag svårt att känna igen oss annat än genom fragment, ärr, glimtar av ljus”…

(Sidan 159)

Nu längtar jag väldigt mycket efter att få läsa hennes andra roman, ”Man”, som är en berättelse om kärlek: ”en snedvriden kärlek som måste tystas ner och aldrig får flöda fritt; en kärlek som inte får präntas in i minnen och historier”.

Trevlig helg!

Det handlar om dig…

 

DET HANDLAR OM DIG

Av Sandra Beijer

Under påsken har jag läst två böcker som jag bara måste berätta för er om! Den ena har ni kanske redan läst om här på bloggen? Den heter ”Det handlar om dig” och är skriven av Sandra Beijer (som har bloggen ”Niotillfem”):

 

”Det handlar om dig” är hennes debutroman för ungdomar om den första, stora kärleken… På de allra första sidan i boken berättar huvudpersonen (som inte har något namn) hur det var när hon för första gången mötte pojken hon blev kär i:

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas. Jag står i ett vardagsrum hemma hos någon som heter Erik. Du sitter med en ölburk i knät framför ett svart piano. Du är femton år, med konkav bröstkorg och blanka ögon efter den senaste burken du tömt och kastat mellan stolsbenen. Jag känner dig inte men senare, när vi står i kön till badrummet, ringer din mobiltelefon och du svarar på ryska. Fyra timmar senare följer du mig hem.”

Skolbibliotekarien Evelina gästbloggade för några dagar sedan här på Bibblabella och då nämnde hon bland annat den boken som en av de just nu väldigt hypade böckerna som cirkulerar runt, runt i media och ute i bloggosfären. Det mesta som kan läsas om de här hypade böckerna är i väldigt positiva ordalag. Ni kan läsa vad Evelina tycker och tänker om fenomenet med hypade böcker i hennes blogginlägg ”Vi måste prata om hypade böcker” som publicerades på Bibblabella 15 april HÄR. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker!

Nu har jag läst Sandras bok och vill försöka ge er min bild av vad jag tyckte om den! Så, här kommer mina tankar kring ”Det handlar om dig”!

Jag satt i en solvarm bil någonstans i södra Sverige, när våren på riktigt kom i gång med ett hav av vitsippor som sträckte ut sig som jättelika mattor över skog och land. Och med detta vackra landskap i bakgrunden läste jag ”Det handlar om dig”. Pollennivån var skyhög och de små kornen fick man berättas för sig, fanns överallt i luften där man gick.

Till en början gick läsningen så trögt att det kändes som att kliva i kvicksand. Kanske behövde jag en liten startsträcka och lite tid för att ställa om? Jag hade nämligen precis nyligen läst ut boken ”Ru” av Kim Thuy som var en underbar pärla, men med ett språk och en stil som nämnvärt skilde sig från ”Det handlar om dig”-boken… När man i så snabba takter avverkar nya böcker, tror jag man måste ha lite respekt för att det kan ta ett tag innan man till fullo är mottaglig för en ny berättelse. Håller ni med mig? Så här ser i alla fall ”Ru” ut, som jag önskar att många fick upptäcka och uppleva, för den är helt fantastisk och går ganska snabbt att ta sig igenom!

Jag minns inte riktigt när Sandra Beijers bok började gripa tag i mig. Däremot minns jag känslan när den började göra det. Så här skrev jag på Instagram där jag först delade med mig av mina tankar om boken när jag hade läst ut den:

”Jag sitter i en solvarm bil när jag läser de sista sidorna. De spelar ingen roll att jag blir åksjuk för att jag aldrig tittar upp på vägen… Jag läser som om jag hade någon slags feber och som om mitt liv på något sätt stod på spel för hur allt kommer sluta i boken”.

Ja, så kände jag. Och för mig är det ett säkert tecken på att detta är en väldigt bra bok. Det där rosa i omslaget som påminner om en gammal flickrumstapet, fanns med mig i periferin överallt vart jag gick under den tiden då jag läste boken. Och det hela varade i cirka en till två dygn. Jag hade kunnat läsa ut den fortare om jag velat, men jag ville samtidigt såklart dra ut på känslan.

Jag tänkte bjuda lite på ett citat från boken som jag tycker speglar den där speciella ”Sandra Beijer” atmosfären som boken är fullständigt indränkt med. Alla ni som läser och följer Sandras liv på ”Niotillfem” upplever säkert en mättad form av den där atmosfären från Niotillfem i boken… Eller hur? Jag kan känna av den, eftersom jag själv har följt hennes blogg då och då. När Sandra skriver, är det som om hon ger liv i alla drömmar som en del unga flickor drömmer och det är mycket Paris och Stockholm, pojkar, tuggummin, pasta, hemmafester, cigarettrök, popcorn och kyssar. Det är ett liv som jag själv aldrig har levt och heller aldrig har drömt om, men det är fint hur det beskrivs i boken, eftersom Sandra blåser liv i orden på ett väldigt ärligt, okonstlat och naket sätt. Men livet som beskrivs känns aldrig riktigt lycklig, någonstans. Det känns snarare som om det måste levas på det här sättet och som om det aldrig fanns en annan väg eller ett annat val. Som om det var lite av ett beroende.

Jag läste någon stans att Sandra skrev boken främst för alla sina bloggläsare som många av dem befinner sig i det där tillståndet där man ofta råkar ut för den där olyckliga kärleken. Det är så mycket trasighet i den här boken. Så många vilsna människor i så unga år. Det känns som om många av dem inte väljer sina liv, utan låter livet komma till dem. De tar dagen lite som den kommer och låter känslorna leda dem framåt snarare än att lyssna på vad förnuftet säger. Och det är både befriande samtidigt som det är sorgligt. När hittar de hem egentligen och vad är hemma för dem?

”I hörnet Hamngatan-Sveavägen står du med händerna i hennes jackfickor. Hon väger med fotsulorna på din ena sko, biter på sin pekfingernagel och säger något inkrupen i din tröja. Jag kastar min milkshake i en överfull papperskorg och åker tre stationer hem. Ingen räddar mig”.

(s. 224 ur ”Det handlar om dig”)

Det finns många, många, många som tycker om ”Det handlar om dig” och som höjer den till skyarna. Därmed inte sagt att det finns en hel del som är lite mer kluvna… Många är besvikna på omslaget och en del är lite skeptiska till att bloggare skriver böcker. Allt som allt kan vi kanske sammanfatta det med att denna boken helt enkelt har blivit ett tacksamt ämne att tycka om. Är inte det också ganska sorgligt? Kan man inte låta texten stå för sig själv istället? För på något sätt finns den ju där, oberoende av vad vi tycker och tänker kring den <3.

Några som gillar boken väldigt mycket är:

Sagan om sagorna

Popmani

Och så en som är lite mer kluven:

Alexundra Kakansson