Kategoriarkiv: DIKTER

Brevet från mig

Under hela våren och fram till sommaren har det bubblat poesi på skolorna i Ålem! I mars hade vi en workshopdag för samtliga elever med tre spännande stationer. I slutet av terminen kommer vi ha ännu en festlig dag i poesins tecken; en dag då eleverna på Ålems-skolorna kommer få skapa poesi med hjälp av olika uttrycksformer. Denna vår i Ålem har varit en fantastisk stund på jorden för mig – att få vara delaktig i detta projekt tillsammans med alla fantastiska elever och lärare. Och här kommer ett boktips – en sprillans ny, helt underbaaaaaar diktsamling av en av mina favvoförfattare & poeter; Lena Sjöberg!

Det hade ju varit så coolt att låna in Lena Sjöberg i framtiden om vi kör detta projekt igen, det är något jag hoppas så innerligt ska bli verklighet. Till dess kan man ju alltid läsa, läsa, läsa, drömma, drömma, drömma och bläddrar, bläddra, bläddra i alla hennes finfina samlingar för barn och unga, denna senaste är mer inriktad för unga…

26 dikter får du i denna bok! Dikter om längtan, hopp om att bli sedd för den man är, om kärlek som plötsligt bara finns, om att ta farväl av någon som varit en kär, om känslor som skrämmer, fräser, bubblar, skaver, river, ryter, puttar, famnar, ramlar, innan eftertanken hinner ikapp, om längtan tillbaka, om att säga förlåt, om ånger och ensamhet av all sort, om avundsjuka och vilsenhet och glädje. En av de första jag läser och fastnar för, är dikten ”Under månen” på sidan 42 (till bilden ovan). Den ringar så fint in den där känslan av att få höra till någon, att vilja, försöka stanna tiden för en stund, att få njuta av känslan av att vara liten en stund på jorden under månens silverstråk i natten. Den slår an en varm, vibrerande ton i hjärtat när jag läser.

Dikten ”Alltings varma sol” på sidan 28 är så varm och lysande, av tacksamhet över att veta var man kommer ifrån, var man har sin trygga famn. Om modershjärtat, så stort och så tryggt. Och om längtan tillbaka, att få vara liten för en liten stund.

Men den jag gillar allra, allra bäst är faktiskt ändå ”Brevet från mig” – den går rakt in i hjärtat! Om minnen som aldrig lämnar en, från förr, från barndomen, om hur man går vidare och samtidigt ändå inte, att det finns ett stängt rum någonstans i hjärtat, där minnena finns kvar, där det känns precis som igår. Och samtidigt som ljusår ifrån. Dikten är skriven som ett brev till en person – hon som skriver, skriver om en förälskelse som inte var besvarad, om hur det var att vara den där osynliga, den som aldrig syntes, om hur det är att sedan växa upp och hitta hem i hjärtat hos någon annan, som faktiskt ser och uppskattar en för den man är. Till skillnad från hur det var då, då när man inte vågade tro på sig själv. Ja, hur häftigt är inte det?! Att få växa upp. Ett liv, tänk så mycket som händer, förändras. Och samtidigt alla de där minnena och känslorna som stannar kvar. Tack och lov för det, tänker jag. De behövs! För att man ska kunna känna med andra som går igenom samma perioder idag. Men också för att allt det där, det är ju fortfarande ens innersta kärna. Man växer upp och är samtidigt lite densamma hela tiden.

Det är fantastiskt att få bläddra i denna lilla pärla, att känna igen sig i dessa olika känslor som Lena Sjöberg broderar ut med penna och penseldrag i härliga, färgglada nyanser!

Trevlig helg! 

Edith Södergran <3

Edith Södergran är en av mina favoriter. Hennes dikter bländar mig så lysande klara och vemodigt vackra. Jag hittade den här dikten av henne som heter ”Nordisk vår”, som jag tyckte var fin tillsammans med några foton jag tagit av våren:

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

bild-4 bild-3 bild-5 bild-2

När allt exploderar i april

April är verkligen väntans tider. Men jag har alltid känt att jag gärna vill hålla kvar den där känslan, lite, lite till. För jag vet i hjärtat att denna tiden bara är som ett litet rött streck i en almanacka i efterhand, även om det känns som om tiden nu står helt stilla – himlen är grå och sömnig, som om den höll andan. Några regndroppar kluckar mot rutorna och vore det inte för att jag redan sett gröna blad och säkert tio olika vårblommor här och där, kunde man ju tro att hösten skulle ta vid efter våren. Idag såg jag kastanjeknoppar, stora som små kungaspiror. Och under kastanjeträden hade buskarna blivit alldeles gröna – skira och ljusgröna och pyttesmå. Det är nästan så man får lust att blunda. Det är för vackert för att gå så fort…

bild-7 bild-8 bild-11 bild-9

Varje vår tänker jag lite extra på Karin Boye och hennes overkligt vackra dikt ”Ja, visst gör det ont”. Är den inte vacker?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.