Kategoriarkiv: EFTERLÄNGTAD BOK

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Annonser

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Det handlar om dig…

 

DET HANDLAR OM DIG

Av Sandra Beijer

Sandra 3

Under påsken har jag läst två böcker som jag bara måste berätta för er om! Den ena har ni kanske redan läst om här på bloggen? Den heter ”Det handlar om dig” och är skriven av Sandra Beijer (som har bloggen ”Niotillfem”):

 

Sandra Beijer Foto: Sara Moritz

”Det handlar om dig” är hennes debutroman för ungdomar om den första, stora kärleken… På de allra första sidan i boken berättar huvudpersonen (som inte har något namn) hur det var när hon för första gången mötte pojken hon blev kär i:

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas. Jag står i ett vardagsrum hemma hos någon som heter Erik. Du sitter med en ölburk i knät framför ett svart piano. Du är femton år, med konkav bröstkorg och blanka ögon efter den senaste burken du tömt och kastat mellan stolsbenen. Jag känner dig inte men senare, när vi står i kön till badrummet, ringer din mobiltelefon och du svarar på ryska. Fyra timmar senare följer du mig hem.”

Skolbibliotekarien Evelina gästbloggade för några dagar sedan här på Bibblabella och då nämnde hon bland annat den boken som en av de just nu väldigt hypade böckerna som cirkulerar runt, runt i media och ute i bloggosfären. Det mesta som kan läsas om de här hypade böckerna är i väldigt positiva ordalag. Ni kan läsa vad Evelina tycker och tänker om fenomenet med hypade böcker i hennes blogginlägg ”Vi måste prata om hypade böcker” som publicerades på Bibblabella 15 april HÄR. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker!

Nu har jag läst Sandras bok och vill försöka ge er min bild av vad jag tyckte om den! Så, här kommer mina tankar kring ”Det handlar om dig”!

Sandra 1Jag satt i en solvarm bil någonstans i södra Sverige, när våren på riktigt kom i gång med ett hav av vitsippor som sträckte ut sig som jättelika mattor över skog och land. Och med detta vackra landskap i bakgrunden läste jag ”Det handlar om dig”. Pollennivån var skyhög och de små kornen fick man berättas för sig, fanns överallt i luften där man gick.

Till en början gick läsningen så trögt att det kändes som att kliva i kvicksand. Kanske behövde jag en liten startsträcka och lite tid för att ställa om? Jag hade nämligen precis nyligen läst ut boken ”Ru” av Kim Thuy som var en underbar pärla, men med ett språk och en stil som nämnvärt skilde sig från ”Det handlar om dig”-boken… När man i så snabba takter avverkar nya böcker, tror jag man måste ha lite respekt för att det kan ta ett tag innan man till fullo är mottaglig för en ny berättelse. Håller ni med mig? Så här ser i alla fall ”Ru” ut, som jag önskar att många fick upptäcka och uppleva, för den är helt fantastisk och går ganska snabbt att ta sig igenom!

Ru 2Jag minns inte riktigt när Sandra Beijers bok började gripa tag i mig. Däremot minns jag känslan när den började göra det. Så här skrev jag på Instagram där jag först delade med mig av mina tankar om boken när jag hade läst ut den:

”Jag sitter i en solvarm bil när jag läser de sista sidorna. De spelar ingen roll att jag blir åksjuk för att jag aldrig tittar upp på vägen… Jag läser som om jag hade någon slags feber och som om mitt liv på något sätt stod på spel för hur allt kommer sluta i boken”.

Ja, så kände jag. Och för mig är det ett säkert tecken på att detta är en väldigt bra bok. Det där rosa i omslaget som påminner om en gammal flickrumstapet, fanns med mig i periferin överallt vart jag gick under den tiden då jag läste boken. Och det hela varade i cirka en till två dygn. Jag hade kunnat läsa ut den fortare om jag velat, men jag ville samtidigt såklart dra ut på känslan.

Jag tänkte bjuda lite på ett citat från boken som jag tycker speglar den där speciella ”Sandra Beijer” atmosfären som boken är fullständigt indränkt med. Alla ni som läser och följer Sandras liv på ”Niotillfem” upplever säkert en mättad form av den där atmosfären från Niotillfem i boken… Eller hur? Jag kan känna av den, eftersom jag själv har följt hennes blogg då och då. När Sandra skriver, är det som om hon ger liv i alla drömmar som en del unga flickor drömmer och det är mycket Paris och Stockholm, pojkar, tuggummin, pasta, hemmafester, cigarettrök, popcorn och kyssar. Det är ett liv som jag själv aldrig har levt och heller aldrig har drömt om, men det är fint hur det beskrivs i boken, eftersom Sandra blåser liv i orden på ett väldigt ärligt, okonstlat och naket sätt. Men livet som beskrivs känns aldrig riktigt lycklig, någonstans. Det känns snarare som om det måste levas på det här sättet och som om det aldrig fanns en annan väg eller ett annat val. Som om det var lite av ett beroende.

Jag läste någon stans att Sandra skrev boken främst för alla sina bloggläsare som många av dem befinner sig i det där tillståndet där man ofta råkar ut för den där olyckliga kärleken. Det är så mycket trasighet i den här boken. Så många vilsna människor i så unga år. Det känns som om många av dem inte väljer sina liv, utan låter livet komma till dem. De tar dagen lite som den kommer och låter känslorna leda dem framåt snarare än att lyssna på vad förnuftet säger. Och det är både befriande samtidigt som det är sorgligt. När hittar de hem egentligen och vad är hemma för dem?

”I hörnet Hamngatan-Sveavägen står du med händerna i hennes jackfickor. Hon väger med fotsulorna på din ena sko, biter på sin pekfingernagel och säger något inkrupen i din tröja. Jag kastar min milkshake i en överfull papperskorg och åker tre stationer hem. Ingen räddar mig”.

(s. 224 ur ”Det handlar om dig”)

Det finns många, många, många som tycker om ”Det handlar om dig” och som höjer den till skyarna. Därmed inte sagt att det finns en hel del som är lite mer kluvna… Många är besvikna på omslaget och en del är lite skeptiska till att bloggare skriver böcker. Allt som allt kan vi kanske sammanfatta det med att denna boken helt enkelt har blivit ett tacksamt ämne att tycka om. Är inte det också ganska sorgligt? Kan man inte låta texten stå för sig själv istället? För på något sätt finns den ju där, oberoende av vad vi tycker och tänker kring den <3.

Några som gillar boken väldigt mycket är:

Sagan om sagorna

Popmani

Och så en som är lite mer kluven:

Alexundra Kakansson

 

 

 

 

Att följa sina drömmar: Sandra Beijer blir författare!

SANDRA BEIJER som skriver bloggen ”Niotillfem” har berättat den glada nyheten att hon i april 2014 ger ut sin allra första bok!

CC BY Sandra Beijer

Många är vi som har följt hennes liv och beundrat den hon är som människa och allt det hon gör och låter hända i sitt liv. Jag har tidigare tipsat om hennes fina blogg när jag höll i en föreläsning om bloggar för lärare och personal på Krungårdsskolan. Hon är ett exempel på en människa som verkligen tar vara på sin kreativitet och som går sin alldeles egna väg.

Jag vet att det är många unga människor som vänder sig till henne när de behöver råd eller bara behöver skriva av sig. Kommentarsfälten på hennes blogg är nästan meterlånga… Hennes svar är respektfulla och omtänksamma. Jag gissar mig till att de som får läsa svaren på sina frågor, upplever det som om de har en vän i henne. Hennes liv känns så levande, så modigt och så kreativt och jag hoppas också att det är många unga som också har inspirerats och kommer inspireras av både hennes författardrömmar och hennes författarskap.

Så sent som i morse kom det en elev till mig och berättade om sina författardrömmar! Tänk, en hel sommar ligger framför henne – så mycket tid och så mycket ro för att bara skriva av sig. Kanske blir drömmen sann en dag?

Vi är många som väntar med spänning och nyfikenhet på Sandra Beijers första bok! HÄR kan ni läsa mer om vad Sandra skriver om sina drömmar och sin färdiga bok. Rabén och Sjögren är det lyckliga förlaget som har fått äran att ge ut hennes kärleksroman, om den första riktigt stora kärleken. Intervjun med Sandra Beijer hittar ni HÄR på deras hemsida!

CC BY Sandra Beijer

VILL DU OCKSÅ BLI FÖRFATTARE SOM SANDRA?

Du kan läsa mer om hur man skickar in manus på förlagens hemsidor. Här är ett urval av några bokförlag som finns att välja på. Olika förlag har olika profiler. Och glöm inte att det går att starta eget förlag eller att ge ut sina texter på nätet, där det råder fri publicering (med vissa undantag förstås)… Klass 4 på Krungård skrev en egen bok och publicerade denna! Som privatperson kan du också vända dig till företag som hjälper till med att trycka din/era böcker.

ARTIKLAR OM ”EGEN UTGIVNING”:

”Du har full kontroll över böckerna”

”Enkelt att ge ut egen bok”

Skrivguiden – självpublicering

Bokutgivning

Läs mer om hur man ger ut sin bok själv på i denna artikel (5 skäl till egenutgivning).

”Egenutgivning trendigt enligt Adlibris”

NÅGRA FÖRLAG:

Rabén & Sjögren

X publishing

Bonnierförlagen

Mix Förlag

Forum Förlag

Opal bokförlag

Modernista

Recito Förlag – ge ut era klassböcker

Tills boken kommer ut, hittar du Sandra på:

Instagram

Twitter

Niotillfem

PANDEMONIUM av Lauren Oliver

P A N D E M O N I U M.

Tankar om del två i serien Delirium av Lauren Oliver. OBS! Det förekommer detaljer och spoilers från del ett och två, läs därför helst inte om du fortfarande inte har läst böckerna!

Grekiska, av pan ”allt-” och daimon (‘ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.

Titel: Pandemonium

Serie: Delirium #2 (första delen heter Delirium).

Följs av: Rekviem (ges ut 2013)

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 388

Genre: Romantik och relationer, Science Fiction, Dystopi.

Ålder: Tonår, Unga vuxna.

Första stycket i boken: ”Alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen”.

Citat:

”Alla berättelser tjänar ett syfte i ett sammanhang där de är godkända. Men förbjudna böcker är så mycket mer. Några av dem är som spindelnät – man kan treva sig fram längs trådarna, men bara nätt och jämnt, in i underliga och mörka hörn. Några är som ballonger som far upp mot himlen: fullständigt slutna i sig själva och onåbara, men vackra att se på. Och några – de bästa – är som dörrar” (s. 183)

”Det börjar värka i bröstet. Det känns som omöjligt, otroligt länge sedan – när jag kunde sitta i ett rum med heltäckningsmatta, när vi kunde ägna dagarna åt att bara hänga, göra ingenting i varandras sällskap. Då fattade jag inte vilket privilegium det var, att ha tråkigt ihop med sin bästa vän, att ha tid att slösa bort” (s. 192)

Mest intressanta karaktär:

Julien.

Vad som håller spänningen vid liv:

Mystiken kring vem Julien egentligen är och vad det är som Julien och Lena har gemensamt.

Känslomässigt tycker jag att, liksom i Delirium, att boken är som allra starkast när Lena släpper lös sina känslor och minnen av sin mamma. (Till exempel när hon befinner sig i Kryptorna i Delirium och när hon berättar om sin mamma för Julien i Pandemonium). Sedan är det också häftigt när författaren berör dubbla känslor, som till exempel vad Lena känner för Julien, att hon liksom inte får en klar uppfattning av honom, att han helt klart förbryllar henne och gör henne förvirrad, att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera de intryck hon får från honom och agerar olika i olika sammanhang vilket också passar in på hur hon känner. Ibland känner hon en framvällande sympati för honom som uppstår lika plötsligt som den försvinner.

Att Lena tycker att Julien eller någonting han säger eller gör, påminner henne om Alex. Det gör att man som läsare bara vill fortsätta läsa tills man får veta mera.

Kamper som Lena kämpar med:

Först är det en kamp mot sorgen av att ha förlorat Alex, som aldrig försvinner. Hon fortsätter att drömma mardrömmar om elden och Alex. Hon börjar springa, för att det är det ända sättet för henne att släppa smärtan som hon känner.

En annan kamp i boken är de kamper hon har inom sig om vad som är etiskt rätt. Hon säger emot Raven några gånger, hon vågar säga emot, men tvingas alltid lägga sig på något sätt, eftersom ingen säger emot Raven. Vad är det Raven står för? Är det sanningen som Lena aldrig vill ta till sig? Sanningen om det verkliga livet? Vad är det Lena står för? Ravens sätt att se på livet är skoningslöst. ”Något måste dö för att andra ska kunna leva”. Det är väldigt gripande och målande och fullt av antydningar och symbolik när Raven och Lena grälar om kaninen ska få leva eller inte. Raven är den som hela tiden tar ner Lena på jorden igen och visar henne en värld som hon vägrar se. Vad har Raven flytt ifrån? Raven är ju den som får Lena att gråta för första gången sedan hon kom till Vildmarken efter Alex död.

”De predikar solidaritet och fromhet, men i sina hem och i sina hjärtan, slår de, slår och slår””. (Lena känner avsky mot Juliens pappa och mot alla som är som hans pappa. s. 184)

Om början:

Boken var lite seg i början och det tog tid att vänja sig vid hur boken är strukturerad (kapitel som växlar mellan att skildra då och nu). Det tog åtminstone hundra sidor att komma in i boken. Jag tycker den växer ju längre man läser. Spänningen byggs upp ytterligare när Lena träffar Julien för första gången i samband med DFA-mötet i New York. Spänningen når sin kulmen på s. 200 och framåt och är så spännande att man knappt kan andas.

Symbolik och mönster:

Julien – allt runt omkring honom har ett mystiskt skimmer, allt från hans ögon som hela tiden skiftar färg, hans hår som är obestämbart, hans röst som växlar från att vara känslokall till mjuk, hans mardrömmar och hans nyfikenhet som inte stämmer med hans åsikter och pappan förespråkar.

Kaninen som Lena tvingas döda är en symbol för hur människorna i vildmarken lever och hela tiden tvingas fly. Djuret är fånget, bortskört från sitt hem och det kämpar förtvivlat för att hitta lite mera utrymme för att kunna andas.

Svampen som växer i trädet och angriper det långsamt fungerar precis som hatet som ger näring samtidigt som det ser till att man ruttnar inifrån. (s. 177)

Igenkänningsfaktor från förra boken:

När Lena återupplever minnen genom det hon upplever med Julien, från när hon lärde känna Alex. Det är som om det händer på nytt, fast omvänt. Julien är som Lena, tveksam och manipulerad och Lena är som Alex, den som bandagerar och öppnar upp för den andra världen.

Skillnader från Delirium:

Berättartekniskt – författaren växlar kapitel mellan att skildra ”då” och ”nu”. ”Då”-kapitlen utspelar sig när Lena vistas i Vildmarken med Raven och de andra. ”Nu” utspelar sig när Lena är tillbaka till ”zombieland” under ny identitet och som spion för att hämta fram viktig information från fienden DFA (Deliria-fritt Amerika).

Fler skillnader tycker jag även är att Lena har mera attityd och vågar vara självständig. Det har hänt mycket sedan vi träffade henne sist och hon har verkligen gjort en inre resa och lärt känna sig själv bättre. Ett uppfriskande inslag!

Bokens tema:

Boken kretsar mycket kring temat kärlek och hat, framförallt genom hur Lena upplever saker och ting och hur hon hanterar sina känslor. Berättelsen handlar också om passionen och om sveket och lögnerna. Jag drar faktiskt paralleller till samhällen där religionen har stor makt över människors liv. Till exempel det här med tvångsäktenskap och att pojkar och flickor hålls åtskilda tills den dagen någon annan väljer en partner åt dem, som de ska leva med resten av sina liv.

Lenas hat som har många olika sidor som uppstår ur olika sammanhang och känslor. Man skulle kunna säga att hatet blir hennes följeslagare i de stunder då hon känner sig ensam. Hatet blir ett sätt för henne att orka kämpa och att fortsätta hålla känslorna i schack. Hatet blir också ett medel för henne att slippa se sanningen i vitögat och att hålla människor på avstånd. Känslan av att vilja förgöra det som har förstört allt värdefullt i hennes liv, växer inom henne och hon börjar se framför sig hur hon skjuter och förgör de människor som har förstört allt gott i livet, hur hon bombar hela samhällen och släcker ut liv. Och ändå är hon inte helt befriad från att välkomna känslan av att få känna sig liten och behövd. I vissa ögonblick kan hon tillåta sig detta, vilket också är en räddning för henne.

Kärleken och hur den kan bli till ett maktmedel och ett sätt för en regim att kontrollera hela samhällen.

Budskapet i böckerna känns tydligt: Det går inte att att kontrollera människors hjärtan och släcka ut kärleken fullständigt. Kärleken är inte dödlig, den blåser liv där inget liv verkar ha funnits tidigare och där hoppet har dött ut för länge sedan. Kanske tar den omvägar, men den hittar alltid ut, på något sätt. Och regimen är inte den starka, regimen är den svaga som ser kärleken som ett hot. Där kärleken bryter igenom finns ju egentligen inga maktmedel.

HÅLL UTKIK EFTER DEL 3; REKVIEM (svenska) – Kommer ut någon gång i år!

Läs mer om Requiem (engelska) HÄR.

”Unga böcker” har också läst Pandemonium HÄR

Så här skriver ”Unga böcker” om Delirium.

Nyheten om att Delirium ser ut att bli tv-serie.

PANDEMONIUM: En efterlängtad tvåa

Pandemonium

ÄNTLIGEN ÄR DEL 2 PÅ SVENSKA HÄR!

388 nya sidor ligger framför mig…

Jag är inte ensam om att ha längtat efter PANDEMONIUM (Delirium #2) av Lauren Oliver. Jag skrev om ettan i serien (Delirium) HÄR, om ni är nyfikna! För den som inte har hunnit läsa ettan, står den just nu att finna på nyhetshyllan för ungdom i Blomstermåla. Perfekt sträckläsning inför sportlovet. 

Höll ögonen öppna även för DEL 3 = Requiem (på svenska Rekviem) som även den kommer i år!

 

Några som tycker till om Pandemonium:

Boktycke – som redan har läst Pandemonium (obs! spoilers från första delen kan förekomma)

Bookis – om Pandemonium

Nilmas bokhylla

Och så här skrivs det om del 1, Delirium:

Barnens bokklubb – tycker det är häftigt att den ska filmatiseras…

Lauren Olivers officiella hemsida

Bokvarg – ”Jag älskar den här boken, men hatar den ändå”

Schitzo-Cookie – som inte är riktigt övertygad, men ändå vill ge tvåan en chans…

#1 Delirium

#2 Pandemonium

Pandemonium

#3 Requiem

Av samma författare:

Resten får du ta reda på själv (på engelska = Before I fall)

– Isabella