P A N D E M O N I U M.
Tankar om del två i serien Delirium av Lauren Oliver. OBS! Det förekommer detaljer och spoilers från del ett och två, läs därför helst inte om du fortfarande inte har läst böckerna!
Grekiska, av pan ”allt-” och daimon (‘ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.
Titel: Pandemonium
Serie: Delirium #2 (första delen heter Delirium).
Följs av: Rekviem (ges ut 2013)
Utgivningsår: 2012
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 388
Genre: Romantik och relationer, Science Fiction, Dystopi.
Ålder: Tonår, Unga vuxna.
Första stycket i boken: ”Alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen”.
Citat:
”Alla berättelser tjänar ett syfte i ett sammanhang där de är godkända. Men förbjudna böcker är så mycket mer. Några av dem är som spindelnät – man kan treva sig fram längs trådarna, men bara nätt och jämnt, in i underliga och mörka hörn. Några är som ballonger som far upp mot himlen: fullständigt slutna i sig själva och onåbara, men vackra att se på. Och några – de bästa – är som dörrar” (s. 183)
”Det börjar värka i bröstet. Det känns som omöjligt, otroligt länge sedan – när jag kunde sitta i ett rum med heltäckningsmatta, när vi kunde ägna dagarna åt att bara hänga, göra ingenting i varandras sällskap. Då fattade jag inte vilket privilegium det var, att ha tråkigt ihop med sin bästa vän, att ha tid att slösa bort” (s. 192)
Mest intressanta karaktär:
Julien.
Vad som håller spänningen vid liv:
Mystiken kring vem Julien egentligen är och vad det är som Julien och Lena har gemensamt.
Känslomässigt tycker jag att, liksom i Delirium, att boken är som allra starkast när Lena släpper lös sina känslor och minnen av sin mamma. (Till exempel när hon befinner sig i Kryptorna i Delirium och när hon berättar om sin mamma för Julien i Pandemonium). Sedan är det också häftigt när författaren berör dubbla känslor, som till exempel vad Lena känner för Julien, att hon liksom inte får en klar uppfattning av honom, att han helt klart förbryllar henne och gör henne förvirrad, att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera de intryck hon får från honom och agerar olika i olika sammanhang vilket också passar in på hur hon känner. Ibland känner hon en framvällande sympati för honom som uppstår lika plötsligt som den försvinner.
Att Lena tycker att Julien eller någonting han säger eller gör, påminner henne om Alex. Det gör att man som läsare bara vill fortsätta läsa tills man får veta mera.
Kamper som Lena kämpar med:
Först är det en kamp mot sorgen av att ha förlorat Alex, som aldrig försvinner. Hon fortsätter att drömma mardrömmar om elden och Alex. Hon börjar springa, för att det är det ända sättet för henne att släppa smärtan som hon känner.
En annan kamp i boken är de kamper hon har inom sig om vad som är etiskt rätt. Hon säger emot Raven några gånger, hon vågar säga emot, men tvingas alltid lägga sig på något sätt, eftersom ingen säger emot Raven. Vad är det Raven står för? Är det sanningen som Lena aldrig vill ta till sig? Sanningen om det verkliga livet? Vad är det Lena står för? Ravens sätt att se på livet är skoningslöst. ”Något måste dö för att andra ska kunna leva”. Det är väldigt gripande och målande och fullt av antydningar och symbolik när Raven och Lena grälar om kaninen ska få leva eller inte. Raven är den som hela tiden tar ner Lena på jorden igen och visar henne en värld som hon vägrar se. Vad har Raven flytt ifrån? Raven är ju den som får Lena att gråta för första gången sedan hon kom till Vildmarken efter Alex död.
”De predikar solidaritet och fromhet, men i sina hem och i sina hjärtan, slår de, slår och slår””. (Lena känner avsky mot Juliens pappa och mot alla som är som hans pappa. s. 184)
Om början:
Boken var lite seg i början och det tog tid att vänja sig vid hur boken är strukturerad (kapitel som växlar mellan att skildra då och nu). Det tog åtminstone hundra sidor att komma in i boken. Jag tycker den växer ju längre man läser. Spänningen byggs upp ytterligare när Lena träffar Julien för första gången i samband med DFA-mötet i New York. Spänningen når sin kulmen på s. 200 och framåt och är så spännande att man knappt kan andas.
Symbolik och mönster:
Julien – allt runt omkring honom har ett mystiskt skimmer, allt från hans ögon som hela tiden skiftar färg, hans hår som är obestämbart, hans röst som växlar från att vara känslokall till mjuk, hans mardrömmar och hans nyfikenhet som inte stämmer med hans åsikter och pappan förespråkar.
Kaninen som Lena tvingas döda är en symbol för hur människorna i vildmarken lever och hela tiden tvingas fly. Djuret är fånget, bortskört från sitt hem och det kämpar förtvivlat för att hitta lite mera utrymme för att kunna andas.
Svampen som växer i trädet och angriper det långsamt fungerar precis som hatet som ger näring samtidigt som det ser till att man ruttnar inifrån. (s. 177)
Igenkänningsfaktor från förra boken:
När Lena återupplever minnen genom det hon upplever med Julien, från när hon lärde känna Alex. Det är som om det händer på nytt, fast omvänt. Julien är som Lena, tveksam och manipulerad och Lena är som Alex, den som bandagerar och öppnar upp för den andra världen.
Skillnader från Delirium:
Berättartekniskt – författaren växlar kapitel mellan att skildra ”då” och ”nu”. ”Då”-kapitlen utspelar sig när Lena vistas i Vildmarken med Raven och de andra. ”Nu” utspelar sig när Lena är tillbaka till ”zombieland” under ny identitet och som spion för att hämta fram viktig information från fienden DFA (Deliria-fritt Amerika).
Fler skillnader tycker jag även är att Lena har mera attityd och vågar vara självständig. Det har hänt mycket sedan vi träffade henne sist och hon har verkligen gjort en inre resa och lärt känna sig själv bättre. Ett uppfriskande inslag!
Bokens tema:
Boken kretsar mycket kring temat kärlek och hat, framförallt genom hur Lena upplever saker och ting och hur hon hanterar sina känslor. Berättelsen handlar också om passionen och om sveket och lögnerna. Jag drar faktiskt paralleller till samhällen där religionen har stor makt över människors liv. Till exempel det här med tvångsäktenskap och att pojkar och flickor hålls åtskilda tills den dagen någon annan väljer en partner åt dem, som de ska leva med resten av sina liv.
Lenas hat som har många olika sidor som uppstår ur olika sammanhang och känslor. Man skulle kunna säga att hatet blir hennes följeslagare i de stunder då hon känner sig ensam. Hatet blir ett sätt för henne att orka kämpa och att fortsätta hålla känslorna i schack. Hatet blir också ett medel för henne att slippa se sanningen i vitögat och att hålla människor på avstånd. Känslan av att vilja förgöra det som har förstört allt värdefullt i hennes liv, växer inom henne och hon börjar se framför sig hur hon skjuter och förgör de människor som har förstört allt gott i livet, hur hon bombar hela samhällen och släcker ut liv. Och ändå är hon inte helt befriad från att välkomna känslan av att få känna sig liten och behövd. I vissa ögonblick kan hon tillåta sig detta, vilket också är en räddning för henne.
Kärleken och hur den kan bli till ett maktmedel och ett sätt för en regim att kontrollera hela samhällen.
Budskapet i böckerna känns tydligt: Det går inte att att kontrollera människors hjärtan och släcka ut kärleken fullständigt. Kärleken är inte dödlig, den blåser liv där inget liv verkar ha funnits tidigare och där hoppet har dött ut för länge sedan. Kanske tar den omvägar, men den hittar alltid ut, på något sätt. Och regimen är inte den starka, regimen är den svaga som ser kärleken som ett hot. Där kärleken bryter igenom finns ju egentligen inga maktmedel.
HÅLL UTKIK EFTER DEL 3; REKVIEM (svenska) – Kommer ut någon gång i år!
Läs mer om Requiem (engelska) HÄR.
”Unga böcker” har också läst Pandemonium HÄR
Så här skriver ”Unga böcker” om Delirium.
Nyheten om att Delirium ser ut att bli tv-serie.
Bibblabella 