Kategoriarkiv: ENSAMHET

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

bild-6

Den första boken som jag läste ut heter Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

bild-5

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

bild-8

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

bild-7 bild-4

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

bild-1

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Systern från havet

bild-6

#läserjustnu

Jag läser ”Systern från havet” av Ulf Stark och Stina Wirsén. Här är sidan som fick hjärtat att snörpas ihop totalt. Flickan Sirkka står vid havet och tar av sig sitt röda hårband. Knyter fast det vid en röd ballong och ser den stiga mot himlen. Hon har kommit från Finland som krigsbarn till Sverige och längtar hem… Hon hoppas att ballongen flyger åt rätt håll, hem…

Tidlös, stark, vemodig, sorglig och ändå hoppfull och så viktig och aktuell! Läs den med barnen!

Illustrationerna är de vackraste. Det är så skönt för ögonen att följa de mjuka penseldragen som liksom upplöses i havets och jordens bruna, blåa och gråa toner… Som om de vore upplösta av tårar. En flickas tårar under ett krig som vi inte får glömma.

bild-2 bild-3 bild-5

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

”Den andra kvinnan” av Therese Bohman

Nu börjar julen närma sig och det är som om allting runtomkring skimrar med ett magiskt ljus. Och är det inte lite extra mysigt att läsa en bra bok så här års? En bra bok som jag skulle vilja tipsa er om, är Therese Bohmans roman ”Den andra kvinnan”, som jag läste i helgen. Det är tyvärr väldigt sällan jag hinner läsa vuxenromaner numera (all min tid tar jag gladeligen till att läsa barn och ungdomsböcker), men under loven brukar jag försöka klämma in en och annan!

Omslagsbild: Den andra kvinnan

”Den andra kvinnan” inbjuder verkligen till rogivande läsning. Jag tycker de leverbrunrödbeiga tonerna på omslaget passar så väl med den där lite melankoliska, sövande och samtidigt febriga och upproriska känslan jag super in när jag läser boken.

Boken utspelar sig i isolerade delar av Norrköping där huvudpersonen bor och jobbar extra i bespisningen på sjukhuset. Hon är en drömmande person som ägnar vakna timmar åt att fundera över sin tillvaro – den gråa, klibbiga, ensamma tristessen som hon känner när hon går mellan jobbet och hemmet och däremellan när hon står i de trista, formlösa, vita kläderna och böjer sig över diskmaskinen som släpper ut kvav, fuktig luft.

Hon är en känslig person som känner av hur världen är uppdelad i olika skikt och lager – hur människor inordnar sig i olika kulturer och hierarkier och hur de dömer varandra. Hon har en enda vän som hon har haft sedan barndomen. Hon heter Emelie och är på ytan artig och snäll, men huvudpersonen känner mer och mer av hur Emelie avskräcks och äcklas av henne som person – ja, framförallt över hur hon lever. Hon (i boken får man aldrig veta vad huvudpersonen heter) tänker mycket på vad det innebär att vara kvinna och varför hon har så svårt för att känna behov av kvinnogemenskap. I allt detta och mycket mera känner hon en växande ensamhet, som i och för sig alltid har funnits där. Det är genom litteraturen och böckerna som hon knyter band och hon refererar mycket till Dostojevkijs källarman, Thomas Manns ”Döden i Venedig” och ”Bergtagen”.

Men en dag händer något som kommer förändra hennes liv. Hon träffar överläkaren Carl Malmberg, som hon tidigare mött i bespisningen och han erbjuder henne skjuts hem. Hon beskriver det i slowmotion och som om hon har all makt att påverka vilka vändningar hennes liv nu ska ta. En passionerad kärlekshistoria uppstår mellan dem – men den är och blir, som man tidigt redan har förutspått, inte utan komplikationer. Själva berättelsen är långt i från unik – det är ett klassiskt upplägg i en kärleksroman, men tack vare Therese Bohman blir den ändå ny och intressant. Framförallt i det att hon problematiserar den klassiska älskarinnerollen och framförallt det moderna och feministiska madonna-idealet.

När jag läser ”Den andra kvinnan” ser jag huvudpersonen så levande framför mig och det är framförallt för den skull och för den speciella stämningen i boken som jag tycker så mycket om den. Huvudpersonen skimrar som ett guldkantat moln en grådaskig dag. Hennes tankar, känslor och drömmar framträder så tydligt. Berättelsen om henne är egentligen ganska sorglig och melankolisk. Den där ensamheten som hon så ofta återkommer till, den känner jag av som läsare, precis på samma sätt som hon själv beskriver den, som ett tryck bakom nyckelbenen. För mig är hon som en högt flygande svala som låses in varje natt. Hon är både fri och fängslad i sig själv och i världen och det är väldigt talande och berörande när hon lite senare i berättelsen talar om hur hon har ”förbrukat staden”.

”Den andra kvinnan” är en fantastisk roman som växer mer och mer mot slutet. När det är som mest spännande, är historien så invecklad att den blir klaustrofobisk och riktigt obehaglig. Slutet gör tyvärr inte de mest lysande partierna i boken rättvisa. Och ändå lämnar den mig inte alls besviken. Nu är jag sugen på att läsa Therese Bohmans första roman ”Den drunknade”.

Konstnären i bibblan…

bild-4

Igår berättade jag om vår läsfixarteater som vi hade för precis en vecka sedan på Alsteråskolan, som är en av mina skolor där vi har satt i gång med ”en läsande klass”. Under fem veckor framöver ska eleverna få träffa alla fem läsfixarna för att lära känna dem lite mer. Idag fick jag träffa första gruppen i bibblan! Vi satt i den röda soffan med gosedjuren, det varma septemberljuset utifrån och den härliga draktavlan på väggen och jag hade även släckt ner lite i bibblan, så att de små lamporna över soffan lyste som små stjärnor. Helt klart det mysigaste läsrummet på hela skolan!

Först pratade vi lite om vem ”Konstnären” är och vad hon är extra bra på. Jag frågade om de tyckte det var svårt att föreställa sig bilder i huvudet och till min överraskning tyckte de inte det! Vi pratade om våra olika sinnen och att man inte bara kan se bilder rulla i huvudet, utan även höra ljud, känna dofter, smaker och känslor. Här måste jag alltid pausa lite och tänka hur coolt det faktiskt är att vi kan känna alla sinnen när vi läser! Visst är det häftigt?!

bild-5

Sedan läste jag första kapitlet i ”Mio min Mio” som jag hade valt ut av Astrid Lindgrens böcker (som jag tycker funkar jättebra för konstnären eftersom de alla har ett väldigt målande språk). Jag pausade på nästan varje sida för att alla skulle få chansen att berätta vad de föreställde sig att de såg, hörde, doftade, smakade och kände. Här är några av de saker som vi pratade om tillsammans:

Hur det godaste äpplet smakar, luktar och ser ut…

Hur det känns att vara ensam…

Hur det känns för Bosse att inte ha några föräldrar…

Hur det godaste som finns luktar… (- här fick vi förslag på viol, rosor, godis och naturen…)

Hur en ande ser ut…

Hur ett drömland känns och ser ut…

När det var tio minuter kvar av vår stund i bibblan, fick eleverna sätta sig var de ville i biblioteket och måla något som de hade sett i sitt huvud under tiden som vi hade läst i boken. De flesta målade ett drömland som helt och hållet var gjort av godis! Här har vi ett av godisrikerna med en flytande chokladflod, träd av godisklubbor och en gräsmatta gjord av grön marsipan. Nästa vecka träffar jag nästa grupp och då ska det bli spännande och se vilka bilder de vill måla upp!

bild-6

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK: