Kategoriarkiv: FANTASY

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Annonser

Harry Potter & the Cursed Child

Bildresultat för harry potter and the cursed child

I lördags fick jag vara barn igen, om så för en liten lånad stund! Jag stängde in mig i min läsbubbla som jag tätade med mjuk bomull och fluffiga, drömmiga moln (det regntunga mörkret utanför bekom mig icke) och stannade där resten av dagen. Och känslan, ja, den var helt obeskrivlig. Jag vet att detta ”bara” är en pjäs skriven på ett manus (inte ens en roman, utan ett så kallat ”rehearsal script” med repliker och alltså ingen prosa) och att den inte lovar något mer i efterhand. Men kan jag inte bara få drömma mig bort ett tag och låtsas att det kommer fler, tegelsteniga Harry Potter romaner???

Jag får dock erkänna att det tog ett litet tag innan mina ögon hade vant sig vid att läsa på manus. Namnen på karaktärerna i boken hoppade och störde hela tiden, gjorde det styltigt och kantigt att läsa… Men till slut landade de och höll sig stilla. Jag hittade ett sett att börja läsa dialogen och därefter snegla på namnen om jag var osäker på vem det var som pratade. Och när jag väl hade hittat det där sättet som passade mig, lät jag mig drunkna i Harry Potter världen med en total känsla av lycka. Jag fick flera gånger väcka mig själv för att påminna mig om att jag inte drömde.

I ”Harry Potter & the Cursed Child” (som är skriven av Jack Thorne, baserad på en originalberättelse av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne) förflyttar vi oss 19 år framåt i tiden. Harry Potter arbetar på Trolldomsministeriet, är gift med Ginny Weasley och har tre barn; James, Albus och Lily. Fokus för berättelsen är vänskapen mellan Albus Potter och kompisen Scorpius Malfoy, men den handlar minst lika mycket om relationen mellan far och son, mellan Harry och Albus – som har väldigt svårt att mötas på grund av Harrys hjältestatus och kändisskap. Albus känner sig extremt ensam och mäktar inte med att gå i Harrys fotspår – något han tror att alla runt omkring honom förväntar sig av honom.

Berättelsen börjar när Albus och familjen står på King’s Cross i London och väntar på Hogwartsexpressen. Albus ska börja sitt första år på skolan som han vet har betytt allt för sin pappa. Men Albus känner ingen glädje, bara en stor ängslan och en ond föraning om att han kommer misslyckas. Det är en känslosam scen som spelas upp på perrongen då Albus anförtror sin rädsla att hamna i Slytherin för Harry.

Till sin stora fasa hamnar Albus faktiskt i just Slytherin och därmed kapar han också på eget bevåg bandet med Rose Granger-Weasley – som har varit hans förbundna vän sedan många år tillbaka. Istället finner han en ny vänskap på tåget till Hogwarts; Draco Malfoys son Scorpius.

Det dröjer inte många minuter förrän Scorpius avslöjar ett hårresande rykte som får dem båda att veckla in sig i ett förrädiskt mörker som hotar att förgöra allt det som Harry Potter en gång offrade sitt liv för att aldrig mera återse…

En oförglömlig läsupplevelse som jag alltid kommer bära med mig! Det enda negativa jag har att säga är att min längtan efter att läsa fler Harry Potter böcker har väckts till liv…

Jag kan säga så här: det kommer bli nästan omöjligt att fastna i andra böcker en tid framöver…

Sista riket

Mistborn: Sista riket

Ända sedan semesterns sista dagar har jag en liten del av dygnets timmar tagit min tillflykt till Brandon Sandersons magiska värld. Denna 700-sidiga kluns av ren och skär och underbar fantasy har varit min ständiga följeslagare. Det har känts att bära runt på den, men konstigt nog är hjärtat tyngre nu när jag måste lämna tillbaka den. Tur då att del två kommer ut på svenska inom en mycket snar framtid.

Det har varit helt underbart att få försjunka i en värld som är så olik vår egen och ändå så ofattbart lik i många avseenden; de mänskliga känslorna, det mörka och fruktansvärt grymma likväl som de sköra, hoppfulla och goda. En liten startsträcka hade jag förstås, men det kändes aldrig motigt, utan jag kände mig lugn i vetskapen om att böcker i den här tjockleken kräver längre tid för att blomma ut, veckla ut sig i sin fulla kapacitet. De blir bara ännu bättre, eftersom man får lära känna karaktärerna och världen mer på sin egna villkor.

Jag kommer på mig själv med att ideligen göra jämförelser mellan serien ”Mistborn” och ”Korpringarna”, vilket kanske är dumt, men ändå oundvikligt. De hade ju många likheter. ”Korpringarna” kändes mer som en oslipad diamant för mig. Den berörde mig inte riktigt som jag hade förväntat mig eller velat, men ändå såg jag dess potential. Den glimmade i min hand, den var vacker att betrakta, men berörde inte riktigt på djupet. ”Korpringarna” och jag hade någon slags relationskris som gick i vågor. Med ”Mistborn” känns det aldrig som en ansträngning, jag bara läser och njuter. Världen får också plats i min hand, författaren låter den inte ta alltför stor plats på bekostnad av karaktärerna. Karaktärerna i ”Mistborn” är nog det jag kommer sakna mest. De var så fulla av liv.

”Ser det någonsin fel ut i dina ögon, Vin?”
”Fel?” frågade hon.
Kelsier nickade. ”De torra växterna, den ilskna solen, den disiga svarta himlen.”
Vin ryckte på axlarna. ”Hur skulle sådant kunna vara rätt eller fel? Det är bara som det är.” 
”Jovisst” sa Kelsier. ”Men jag tror att din inställning är en del av felet. Världen borde inte se ut såhär.”

I ”Sista riket” tar författaren Brandon Sanderson oss med till en mörk värld där askan faller tung från himlen och där ingenting längre kan växa eller blomma. Men eftersom detta har pågått så länge som i tusen år, är det inte längre någon som reflekterar över det. Istället är det en värld där skaana, människorna som befinner sig allra längst ner på kast-stegen, är kuvade gentemot den odödlige Överstehärskaren som enligt legenderna framställs som en frälsare och härskar med en järnhand genom adelsmännens familjer.

I denna värld där alla tycks sova med öppna ögon, bedövade av antingen girighet, rikedom och makt eller av att ständigt vara kuvade och utnyttjade till det yttersta – dyker Kelsier upp. Kelsier har gjort det omöjliga; han har överlevt de underjordiska hålorna dit Överstehärskaren sänder de dödsdömda. Kelsier har inte bara magiska förmågor som ger honom ett övertag. Han är även stark i sig själv – en överlevare som är beredd att offra sitt eget liv för en bättre värld, utan Överstehärskaren. Parallellt med kapitlen om Kelsier och hur han i hemlighet planerar sin kupp, möter vi flickan Vin. En av alla de utnyttjade skaa som försöker överleva en dag i taget. Vin tillhör ett tjuvgäng som stryker omkring i huvudstadens gränder, helt omedveten om sina magiska förmågor. Ända tills den dag då hon träffar på Kelsier som får henne att inse hur unik hon är.

Fängslande läsning! Rekommenderas varmt! 

Hallahem: staden under berget

bild-1

Förra veckan läste jag ut denna sagolika bok som är första delen i en ny fantasyserie för barn som heter ”Hallahem”, skriven av författarna Susanne Trydal och Daniel Åhlin. Jag tyckte mycket om ”Staden under berget”. Inte i första hand på grund av den äventyrliga handlingen, utan mest för stämningen, miljöbeskrivningarna och känslan av att höra hemma i två världar. Jag gillar tanken på två parallella världar som inte känner till varandras existens mera än till det som ligger dolt i mystiken i det muntliga berättandet; sagorna och sägnerna.

”Staden under berget” är så lagom på något vis; inte för hetsig, men inte heller för lugn. Och den doftar liksom av färska granskott och mossa varje gång man öppnar den. Tycker omslaget är så fint också, med de svarta siluetterna som en bord i spets runt bokens alla hörn. Det är fint hur de liksom får en annan betydelse ju längre in i bokens handling man som läsare kommer.

Bokens öppningsscen är verkligen dramatisk och en sådan där nyckelscen man många gånger återvänder till i tanken för att få ihop pusslet. En kvinna gömmer sig i ett skogsbryn och betraktar ett par som går ner mot en stenstrand för att bada i det svalkande vattnet. De lämnar kvar sitt sovande barn på stranden och under de få minuter barnet är utan uppsyn, kliver kvinnan fram ur skogsbrynet och byter ut sitt barn mot deras. När hon försvinner tillbaka mot skogen igen, är det med tårar i ögonen och en sorg i hjärtat… Stegen känns tunga, men hon vet samtidigt att detta är något hon måste göra.

I boken får vi sedan följa de två tolvåriga flickorna som växer upp i två helt skilda samhällen; Tilda hos människorna och Torun hos vitterfolket (av människorna kallade ”trollen”) i den underjordiska staden i berget. Torun och hennes vän Auda får tidigt lära sig att det finns ett annat folk som vill vitterfolket illa. Man talar om att staden är hotad av människorna som vill åt den värdefulla metallen i berget. Det ser mörkt ut för vitterfolket. De har ju ingenstans att ta vägen. Men det börjar talas om en flicka som lever hos människorna, som skulle kunna vara deras enda hopp. Torun och Auda börjar smyga runt i berget för att ta reda på vem flickan kan vara och varför just hon är så viktig.

En spännande och fin berättelse om hur det är att känna sig annorlunda och att höra hemma på två ställen. Jag tycker också att den känns väldigt aktuell i en tid som idag, då vi är många som är på flykt från någonting. Rekommenderas varmt!

Titel: Staden under berget

Serie: Hallahem (#1)

Förlag: Hoi förlag

Antal sidor: 256

Passar åldern: 9 – 12 år (men även för yngre barn som är vana läsare)

Finns att låna: Blomstermåla & Ålem

Järnprovet!

JÄRNPROVET

Och så var den utläst! Och som jag njöt av att läsa denna, den var verkligen GRYM! ”Järnprovet” är skriven av de välkända fantasyförfattarna Holly Black och Cassandra Clare som tidigare skrivit (på sina skilda håll) de bästsäljande serierna Spiderwick och ”The Mortal Instruments”. Tänk vilken lyckoträff att de slog sina kloka huvuden ihop och hade modet att testa att skriva något ihop – det blev ju så bra!

”Järnprovet” är första delen i en serie som heter Magisterium, skriven för barn från cirka nio år och uppåt (rekommendation). Väldigt mycket i boken för tankarna till Harry Potter, men till min förvåning är det faktiskt ingenting som stör min läsupplevelse. Jag tror det dels beror på att den har så mycket ”eget” också som bidrar till en helt ny läsupplevelse. För att ta några exempel så är miljön verkligen unik – nästan hela boken utspelar sig på magiskolan som är belägen under jord; i underjordiska gångar med stalaktiter och stalagmiter som löper längs med underjordiska vattensystem – sjöar och floder i en värld som till en början är full av mörker…

12-åriga huvudpersonen Callum Hunt har sedan han var liten fått höra från sin pappa att han ska göra allt han kan för att undvika trollkarlsskolan, Magisterium. Så när Call (som han kallas) blir kallad till inträdesprovet till trollkarlsskolan, är han helt och hållet inställd på att misslyckas. Han intalar sig själv att han inte kan misslyckas med den uppgiften – det borde vara hur enkelt som helst för honom att klanta till sig och få dem att inse att han inte är någon trollkarl att satsa på. Men till han och hans pappas stora förvåning blir Callum antagen och Callum är helt säker på att han aldrig någonsin kommer få återse sin pappa igen. När portarna till trollkarlsskolan skärmar av de nya järneleverna från yttervärlden, är Call helt säker på att de kommer vara instängda där för evigt…

Men ingenting blir egentligen som han tänkt sig och ingenting blir heller riktigt som läsaren kanske har tänkt sig eller förväntar sig! Och där har författarna lyckats oerhört bra genom att få till en grym twist mot slutet. Det jag gillar extra mycket med ”Järnprovet” är att den leker med hjälteidealen och att den så skickligt förleder läsaren till att tro saker som aldrig riktigt infrias (inte i mitt fall i alla fall).

Call är en fascinerande karaktär – en pojke som från början fått inpräntad att han är misslyckad, långsam och inte duger till någonting. Det känns som om han bär på ett mörker och en misstänksamhet mot allt och alla, men mot alla odds skaffar han sig riktiga vänner att lita på och hans personlighet blommar ut i takt med att berättelsen vävs fram och mörkret tätnar…

Lättläst, ohyggligt spännande och lätt att fastna! Jag väntar med spänning på nästa del i Magisterium!

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!

Urban fantasy

Hej!

Idag gästas Bibblabella av Evelina, som har skrivit ett inlägg om ”Urban fantasy! Trevlig läsning önskar jag er! Och tack till dig Evelina, för att du ville dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter om ”urban fantasy”!

Urban fantasy

Urban fantasy är ett begrepp som används mer och mer för att beskriva vilken genre boken tillhör. En kort beskrivning av begreppet är att det är fantasy som utspelar sig i nutiden och i vår värld. Vanligtvis utspelar sig böckerna i en storstad, men de kan även utspela sig i en mindre ort eller på landsbygden.

Det är inte helt enkelt att klassa en bok som urban fantasy då gränsen till närliggande genrer som skräck och paranormal romance ibland blir väldigt suddiga. Det finns också en stor variation inom genren då böckerna kan handla om en mängd olika varelser, till exempel drakar, sjöjungfrur, änglar, varulvar, magiker, spöken med flera. Dessutom så skiljer sig böcker som handlar om samma varelse åt. Ta till exempel böcker som i huvudsak handlar om vampyrer. Det finns vampyrer som lever öppet bland människor (Sookie Stackhouse av Charlaine Harris) och vampyrer som är indelade i olika raser (Vampire Acdemy av Richelle Mead). Varje författare har sin egen variant av hur just deras varelse ska fungera och bete sig. Det gör att det finns en stor variation även inom olika undergenrer som till exempel böcker om vampyrer. Huvudkaraktären kan vara både en vanlig människa eller en övernaturlig varelse.

Det finns väldigt många olika serier som är bra och jag tänkte tipsa om en av mina favoriter. Jag har läst dem på engelska. Om titeln finns översatt till svenska anges det i parentes efter den engelska titeln.

Alex Verus av Benedict Jacka:

Fated (Ödesbunden)

Cursed (Fördömd)

Taken

Chosen

Hidden

Serien utspelar sig i London där Alex Verus driver en affär där han säljer olika produkter som kan förknippas med magi. De flesta av dem är helt ofarliga, men om man vet vad man ska leta efter så kan man hitta riktiga magiska föremål. Alex har, på grund av sitt förflutna, valt att stå utanför det magiska samhället som är uppdelat mellan Dark och Light. Alex är en så kallad Diviner, vilket betyder att han kan följa olika val eller situationer som uppstår och på så sätt se vad som händer i framtiden. När ett mystiskt föremål dyker upp på The British Museum vill alla plötsligt ha Alex hjälp och han tvingas ut i verkligheten tillsammans med sin vän och assistent Luna.

Benedict Jacka: Fated

Benedict Jacka: Cursed

Benedict Jacka: Taken

Benedict Jacka: Chosen

Benedict Jacka: Hidden

Detta är en av mina favoritserier. Jag gillar att karaktärerna inte är genomgående ljusa eller mörka, utan de rör sig i olika gråzoner. Alla karaktärer har starka bakgrundshistorier som avslöjas bit för bit under serien. Att böckerna utspelar sig i London och att författaren har humor gör dem bara ännu bättre. Jag tycker att det är konstigt att böckerna inte har gått bättre på svenska, troligtvis har de hamnat på ett för litet förlag och inte fått den marknadsföring som de behöver för att de ska hitta ut till sina läsare.

Urban fantasy är enligt mig en genre som passar alla, för även om det finns inslag av magi så handlar det i grund och botten om vardagliga problem. Något som jag uppskattar med genren är att även om böckerna ofta är ganska mörka så finns det humor i dem. Hur stora inslagen av magi och andra världar är varierar också stort mellan olika böcker vilket gör att genren passar både läsaren som bara vill ha en liten hint av något övernaturligt och läsaren som vill upptäcka en helt ny värld. Som avslutning kommer boktips för den som vill pröva att läsa något ur genren.

Engelska och amerikanska serier (en del av dem finns översatta till svenska):

The Mortal Instruments av Cassandra Clare
The Dresden files av Jim Butcher
Rivers of London av Ben Aaronovitch
Sookie Stackhouse av Charlaine Harris
Vampire Academy av Richelle Mead

Svenska serier:

De sära av Nene Ormes
Pax av Åsa Larsson och Ingela Korsell
Engelsforstriologin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Dimmornas folk av Annika Banfield
Halvblodtriologin av Sofie Trinh Johansson

Stad av skuggor

”Växthuset var precis som hon mindes det, utom att himlen ovanför glastaket gjorde henne klar i huvudet. Hon tog ett djupt andetag och letade sig in bland de tätt sammanflätade grenarna”…

Det är så skönt när man kan konstatera att man verkligen har umgåtts med en bok, på riktigt. För det känner jag att jag har med ”Stad av skuggor”. Mitt första intryck av boken var helt och hållet positivt. Jag avverkade de första kapitlen i en dundrande fart. Vilken rivstart till inledning av en serie! Men sedan hände det något och min läsning blev mer och mer knagglig. Det gick riktigt långsamt genom vissa partier och jag slutade längta efter stunderna med Clary, Jace och Simon. De fick gärna vänta på mig ett tag till, medan jag gjorde annat. Men stunderna med dem fanns ändå där och jag funderade mycket över dem… Som Jace till exempel. Visst bär han på en mörk hemlighet, tänkte jag för mig själv… Som om han bar på ett sår i hjärtat som aldrig ville läka… Och Clary och Simon… Vilka känslor hade de för varandra egentligen? Och till min lättnad fick jag inte alla mina frågor besvarade efter att ha läst ut första delen i serien. Svaren ligger fortfarande där och ruvar och jag vill inte veta dem riktigt än. Läsningen gick lite knaggligt någonstans i mitten av denna 500-sidiga bok. Men mot slutet, när scenen förändrades och nya hemligheter kom upp till ytan, tog spänningen fart igen. Och det var en skön känsla! Så nu väntar del 2, ”Stad av aska” på att läsas, med start nu i helgen! ❤

Jag är inte riktigt hemma i genren ”urban fantasy”, även om jag har läst en del böcker som tillhör den. Men det finns verkligen något som tilltalar mig med denna genre. Kanske framförallt miljön – ofta en smutsig, storstad som rymmer all den där svärtan och mystiken. Och så de kusligt mänskliga, men ändå så omänskliga varelserna som rör sig i denna värld av spillror. Jag har nog alltid dragits till musik, film, litteratur och poesi med färger, smaker och toner av melankoli i sig. Jag tycker det finns något utsökt vackert över det som är motsägelsefullt.

”Där var Central Parks smaragdgröna fyrkant där älvorna höll hov på midsommarnatten. Där blinkade skyltarna till downtowns klubbar och barer där vampyrer dansade sig igenom natten på Pandemonium. Där var Chinatowns gränder längs vilka varulvar smög på nätterna med stadens ljus glänsande i sina pälsar. Där vandrade besvärjare i all sin fladdermusvingade, kattögda prakt och när de svängde ut över floden såg hon hur det blixtrade av regnbågsfärgade fjäll under flodens silveryta, såg det skimra i långa, pärlprydda hårsvall och hörde sjöjungfrurnas höga, porlande skratt”.

Men när det gäller ”Stad av skuggor”, känner jag kanske att det kan bli lite väl mycket av olika typer av monster, förkastade, demoner, fallna änglar, häxor, varulvar, vampyrer och skuggjägare att hålla reda på. Det tar lite tid att bekanta sig med dem alla! Men ha lite tålamod, jag lovar att de vinner i längden och har en viss charm ;). Måste också nämna att jag har mina misstankar om att böckerna är flera klasser bättre på engelska (originalspråket). Hör bara på ordet ”mondän”, (som figurerar för ordet ”människor” i svenska översättningen), låter det inte urtråkigt?!

Kanske kan det vara på sin plats att nämna något litet om handlingen också (jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, eftersom jag lätt snöar in på vad jag känner för böckerna osv).

”Stad av skuggor” utspelar sig i New York och handlar om Clary Fray, som är en till synes helt vanlig tjej. När boken tar sin början, är det sommarlov och Clary med bästa vännen Simon hänger på den populära klubben Pandemonium. Clary är lite lätt uttråkad till en början, men snart blir hon vittne till en rad märkliga och skrämmande händelser. Hon ser hur några ungdomar slinker in genom en dörr där som det står ”tillträde förbjudet” på. Clary förstår att något inte är som det ska och följer efter. Förskräckt ser hon på när tre ungdomar med konstiga tatueringar dödar en annan kille. Hon förstår också att hon är den enda på festen som kan se ungdomarna. När hon träffar Simon på ett café nästa dag, är en av mördarna från Pandemonium där och bara några timmar senare försvinner hennes mamma spårlöst. Allt förändras på nolltid och inget kommer någonsin bli sig likt igen för Clary…

Och med detta inlägg, önskar jag er en riktigt trevlig helg!

Coraline

Coraline

”Coraline vaknade av att morgonsolen sken henne rätt i ansiktet. Ett ögonblick kände hon sig fullständigt förvirrad. Hon visste inte var hon var. Hon var inte helt säker på vem hon var. Vilka vi är har ett förvånansvärt stort samband med den säng där vi vaknar varje morgon. Och det är förvånansvärt hur skört det sambandet kan vara”.

Jag känner igen mig i Neil Gaimans fantastiska och kusliga, liksom förvridna värld direkt. Efter ”Oceanen vid vägens slut” vaknade en hunger efter att återigen få uppslukas av den där stämningen som bara finns i boken och som inte går att beskrivas i ord… Och här är den nu igen, den där kusliga, kalla, liksom förvridna känslan av att någonting är så fel det bara kan bli. Men bara under ytan. Annars tycks allt vara ”som vanligt”. Fast känslan uppstår denna gången med ens jag öppnar boken. Den liksom slår emot mig som en varm luftvägg en het sommardag och det är helt omöjligt att slita sig från boken – här utfärdas en sträckläsningsvarning! När Neil Gaiman vrider åt det till synes så vardagliga och normala med en nästan osynlig gest, går en kall ilning genom ryggraden och det blir riktigt obehagligt att läsa  vidare. Men inte så obehagligt som jag trott det skulle bli. Det jag gillar mest med ”Coraline” är framförallt den surrealistiska världen som jag känner igen från ”Oceanen vid vägens slut”, hur Neil Gaiman på ett minimalistiskt sätt kontrollerar den med sina sparsmakade meningar och hur den i all sin surrealism och i sitt kaos ändå känns som det mest självklara i världen. Det är det som gör boken så fantastisk och inte huruvida den faktiskt kan skrämma upp mig. För det lyckas den inte riktigt med, inte på det sättet jag förväntade mig i alla fall.

Coraline” känns mer som en utpräglad skräckroman än ”Oceanen vid vägens slut” som mer var en underbar blandning av alla genrer du visste och inte visste namnet på – som bara en mästare som Neil Gaiman kan reda ut i ett vackert och färgsprakande fyrverkeri av magiska dofter, smaker, känslor, nyanser och former. Allt det där ni vet som existerar bortom, under och över orden och mellan raderna. Och då talar vi om läsning när den är som bäst. Mer än så här kan man inte begära av en bok – en lika surrealistisk, men mörkare och kanske mera lättåtkomlig form av ”Alice i Underlandet”. Coraline och Alice har många likheter –  de tycks båda vara så lugna och nyfikna på det de inte kan förstå, hur skrämmande och udda deras omgivning än är. Och det är nog detta som får spänningen i boken att drivas framåt: Coralines upptäcksresande och förmåga att utforska och utmana trots sin uppenbara rädsla.

Jag tror de flesta redan har läst eller åtminstone känner till boken ”Coraline”. Jag vet att det är många elever som har läst den och gillar den starkt! Den är helt enkelt väldigt tacksam att tipsa om och går hem hos de flesta – oavsett ålder. Men för er som inte skulle känna till den alls, handlar den i korta drag om:

Coraline som flyttar in i ett gammalt hus med sin mamma och pappa. I huset som de bor i finns det redan inneboende – tre av fyra lägenheter är bebodda, men den fjärde står helt tom. I Coralines lägenhet finns en dörr som leder in i den fjärde lägenheten. Det är bara det att en tegelvägg står i vägen och blockerar möjligheten att komma in. En dag när Coraline går på upptäcktsfärd, upptäcker hon att tegelväggen är borta. Och det hon upptäcker när hon kliver in i den fjärde lägenheten, är en nästan exakt kopia och spegelvärld av hennes egna hem och ändå är den så olik hennes riktiga hem som den bara kan bli…

LÄS GÄRNA VAD ANDRA TYCKER OM ”CORALINE”:

Författaren Philip Pullman/The Guardian

Eli läser och skriver

Barnboksprat

Fikionista