Kategoriarkiv: FLICKOR

Häxboken

bild-5

Veckans bokattack blev för min del ”Häxboken” av författaren och illustratören Jan Kjaer – en lättläst, magisk och spännande bok med korta meningar och kapitel och massa fina, färgglada, manga-inspirerade illustrationer.

Boken handlar om Mia som precis har förlorat sin farmor i en mystisk olycka. En dag när hon är på väg hem från skolan genom skogen, kliver det fram en kvinna i ljusa kläder och långt hår. Kvinnan berättar för Mia att hennes farmor var en god häxa och att förmågan till att trolla också finns hos Mia. Kvinnan ger henne en vacker trolleribok som har tillhört hennes farmor. Kommer Mia bli en vit häxa som sin farmor eller en häxa som utför svart magi? Det är hennes val…

”Häxboken” är uppbyggd efter ett system som författaren Jan Kjaer själv har arbetat fram och som han kallar för link. Tanken bakom systemet är att underlätta läsprocessen genom att göra tydliga länkar mellan bilderna och texten. Det ska också kännas att läsningen flyter på för läsaren med mycket repetitioner, korta meningar, korta kapitel och effektfulla illustrationer som gör det lätt att leva sig in i det som händer i berättelsen.

Förlaget som ger ut ”Häxboken” på svenska heter Hegas och är ett förlag som ger ut lättlästa böcker för olika åldrar med slogan att det ska vara ”lätt att läsa, men svårt att motstå”. Och det är precis så det är med Hegas böcker! De har snygga omslag och är verkligen trevliga böcker att läsa. På Hegas hemsida finns det dessutom arbetsmaterial till de flesta av böckerna, med stöd för samtal före, under och efter läsningen.

”Häxboken” står på hyllan för lättlästa Hcg-böcker (med gula prickar) delvis där böckerna för åldern 9-12 år står. Jag tycker dock att ”Häxboken” funkar precis lika bra att läsas för åldern 6-9 år!

Tankar inför Författardagen i Hässleholm och några ord om en fin bok…

Hej!

Rackarns! Det var länge sedan jag publicerade ett inlägg nu, så det är sannerligen på tiden! Idag tänkte jag uppmärksamma Anette Eggerts serie ”Djurräddarklubben”. Förra året var jag och några kollegor på Författardagen i Hässleholm, där bland andra Anette Eggert var med och berättade om sina böcker för barn. Nästa vecka, på tisdagen den 18 november är det dags igen för årets Författardag i Hässleholm. Ska bli mycket spännande att lyssna på författarna Johanna Lindbäck, Torsten Bengtsson, Thomas Halling, Karin Salmson, Lisa Bjärbo, Milena Bergquist, Catarina Schmidt, Elin Nilsson och Peter Ekberg!

Många av dem är kära och omtyckta författare för både mig och barnen på mina skolor.  Medan några av dem till min förtjusning är främmande för mig – alltid härligt att göra nya bekantskaper. Lisa Bjärbo fick jag tyvärr inte höra förra året, då hon tyvärr var sjuk och fick ställa in. Hoppas, hoppas hon dyker upp nästa vecka så att vi får höra henne berätta om ”hur man kan bli kär i en bok” <3. Elin Nilsson ska det bli kul att höra, då jag ju har läst hennes ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” – en skön ungdomsbok om en simmande tjej med brinnande kämpaglöd och styrka.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva några rara ord om ”Djurräddarklubben”! En urgullig bok av Anette Eggert och illustratören Mia Maria Güettler (du måste bara kolla in hennes hemsida HÄR!).

bild-3

Djurräddarklubben är en sådan där bra klubb som vem som helst som sitter hemma och har lite dödskalletråkigt kan starta. I boken är det kompisarna Valle och Vilma som startar en djurräddarklubb, med syfte att rädda alla djur som befinner sig i knipa. I del 3, ”Fallet Bus & Balotelli” är det marsvinet Bus som behöver räddas. Han har nämligen ingen som verkar bry sig om honom. Bus bor visserligen hos någon (Vilmas granne), men behöver verkligen en riktig kompis. Valle och Vilma bestämmer sig för att rädda Bus från att dö ensam och bortglömd. De ska givetvis hitta en marsvinskompis åt Bus! Men hur fixar man fram ett annat marsvin så där på momangen?! De har ju varken pengar till att köpa ett eller någon aning om hur de ska kunna smuggla in ett nytt marsvin hos Vilmas granne – som dessutom råkar vara en riktig elaking… (!)

bild

bild-2

Annorlunda hästbok med sting och humor!

Det är jag som är Juni

bild

Juni har verkligen en skön inställning till livet. Hon älskar att ta det lugnt och slappa med sin katt Marmelad. Hennes bästa vän Alba däremot, håller många bollar i luften samtidigt. Hon går på en massa olika fritidsaktiviteter som hon även drar med Juni på. Och inuti Juni känns det så här:

”Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig (…) De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna”.

Så vad gör man då ens allra bästa vän (som verkar vara i toppenform) släpper jättebomben och föreslår att man ska börja ta ridlektioner? Jo, Juni blir förstås övertalad igen, trots att hennes hjärta bankar nej, nej, nej (!) och hon inte alls känner sig det minsta övertygad eller sugen på att börja.

bild-2

Så när det är dags för första ridlektionen och Juni (som har fått låna Albas alldeles för trånga ridstövlar) haltar fram med dubbelvikta tår bredvid en nervös och svettig Alba i alldeles för stora och varma fårskinnsstövlar, känns det väldigt skrämmande och jobbigt…

De får träffa ridläraren Karen som går igenom en massa nya konstiga ord på saker och ting inne i stallet; grimskaft, stallgång, spiltor, sadelkammare, sadel, ryktskrapor, rykthinkar, piggborstar, hovkrats, foderkammare, foderbinge, havre, korn, betfor, kolik, höbalar, loftet, hösnuva, uteridbana… Och sedan får de varsin häst att borsta inne i spiltorna. Junis häst är minst två meter hög och står och halvsover och dreglar ner hennes byxor och det är på pricken omöjligt att få honom att flytta sig en millimeter.

bild-3

Efter varje avklarad ridlektion som Juni klarar med livet i behåll, andas hon ut en lättnadens suck och stryker ett streck för att räkna ner tills terminens alla lektioner är genomförda. Men efter bara några lektioner ringer varningsklockorna i Junis öron. Alba är helt personlighetsförändrad av ridningen och visar illavarslande tendenser till att bli hästtokig. Och Juni inser att hon bara måste ge ridningen en chans. Alternativet vore otänkbart – att förlora sin bästis Alba för evigt…

”Jag försökte hänga på, men det började bli helt galet. Om Alba fick som hon ville så galopperade vi till skolan, gjorde halt vid porten och sadlade av våra väskor vid bänken. Hon verkade helt ha tappat känslan för hur man beter sig när man är elva, nästan tolv år”.

Jag har min kollega Evelina på gymnasiebiblioteket att tacka för denna helsköna läsupplevelse! Det är så skönt med en hästbok som faktiskt berör de inte helt okomplicerade känslorna som många känner inför ridning. Det är så mycket flash backs för mig när jag läser Juni-boken och upplever hur det kändes att vara 7 år, 8 år, 9 år, 10 år, 11 år, 12 år, 13 år, 14 år, 15 år och 16 år och ha en ständig känsla av rädsla boende i sitt bröst inför varje ridlektion. En rädsla som jag efterhand ändå kunde leva med (eftersom det var så kul att rida), men som ändå fanns där ruvande i mörkret.

Om jag då hade fått denna boken i min hand och läst att jag inte var ensam om de där rädslorna och känslorna, då hade det känts mycket lättare på något sätt. Det tror jag i alla fall! Och jag är säker på att det är många som tycker som jag! Det behövs fler nyanser av ”hästiga” böcker – som visar på att det finns ett mångbottnat djup av intensiva och motsägelsefulla känslor som man känner när man rider på ridskola.

Juni är helskön och jag hejjade på henne genom hela boken! Oavsett vad hon skulle komma fram till i slutet, så visste jag att hon skulle fatta beslut för sig själv. Hon är ju så klok och härlig, Juni! Och sen är ju illustrationerna i boken av Lovisa Lesse också så underbara, roliga och igenkännande.

bild-1

bild-4

Fler som har läst ”Det är jag som är Juni”:

Tidningen Kulturen

Carolina läser