Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta Sepetys ”Tårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.

Uppror

Ni som följer min blogg, vet att jag är helt såld på denna serien av Magnus Nordin! Fjärde och (snyft) avslutande delen gavs ut redan den 9 mars, men först igår hade jag lyckan att läsa den! De tog inte mer än någon timme att läsa ut den – med andan i halsen och ett välbekant hugg i magen (som alltid när jag läser om Emma och Sebbe på zombiehärjade Gotland) och nu i efterhand med en klump i magen av vemod, för att det nu är över… Jag finner inga ord. Det. Här. Är. Så. Bra. Har ni inte läst ”Varelserna”, så gör det, snälla rara!! Jag älskar den där perfekta blandningen mellan rys och kärlek. Allt i ett. Och illustrationerna av Lars Gabel är så snygga. Nu ska jag bara låta veckorna och kanske några månader gå och sedan sluka dem igen, fast nu i en och samma följd (och utan den annars så otåliga väntan på att nästa del ska ges ut). Nu är väntan över.

Här kan ni läsa vad jag tyckte om ”Fristaden” (del 3) i serien.

GRYMMA, GRYMMA ”VARELSERNA”!

❤