Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

❤

 

 

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

❤

 

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!