Kategoriarkiv: FRISTÅENDE FORTSÄTTNING

Sal 305

bild-2

Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Ibland blir skogen vred

bild-6

Rebecka Åhlunds andra bok (den fristående fortsättningen på ”Flickan på tavlan” kom ut nu i augusti och har charmat alla med sitt framförallt snygga omslag och extremt finurliga och fina titel. Tittar man närmare på omslaget och liksom vrider och vänder på det i ljuset av en lampa eller i solens strålar, blir det som en 3d-effekt – jättehäftigt! Skogen förvandlas framför dina ögon och blir djupare och mer främmande. Jag gillar verkligen att Rebecka har valt ett citat från Twin Peaks på försättsbladet – redan där faller man pladask. Och referenserna till Twin Peaks återkommer hon till…

Det finns ju många böcker som nu ges ut i samma genre för ”slukaråldern” och det är lätt att känna sig mindre sugen på att läsa dem, då man faktiskt numera förväntar sig att de alla ska likna varandra för mycket. Å andra sidan är det positivt att de faktiskt liknar varandra, eftersom vi ser att de är mycket populära och lånas ut i hög grad. Men jag vill ändå passa på att efterlysa framförallt fler killar i huvudrollerna (gärna med flicknamn, eftersom det nu är flest tjejer i huvudrollerna som har pojknamn (pojkflickor finns det gott om i böckerna, vilket jag gillar, men var är då alla flickpojkarna?!!) och böcker där platsen för spökeriet är något annat än en gammal, övergiven sommarstuga på landet dit huvudpersonen (ofta med sin ensamstående mamma) beger sig lite motvilligt. Eftersom ”Ibland blir skogen vred” utspelar sig på ett sommarkollo där skogen och inte huset i första hand står som centrum för det oförklarliga, oåtkomliga och mystiska, blev jag både lättad och mer fast i berättelsen! Jag fastnade även tidigt för karaktärerna i boken – ibland får jag dova Engelsforsvibbar (och det är ju ingen överraskning att jag älskar Engelsforstrilogin). Något annat som sticker ut med Rebecka Åhlunds böcker, är språket, beskrivningarna och framförallt liknelserna, som känns förvridna och aviga i sammanhangen – liksom oförutsägbara. Jag älskar att hon släpper fram en mer poetisk ådra och leker med orden, uttrycken och beskrivningarna. Som när hon beskriver månen som en fet, vit boll eller  när hon beskriver att himlen var så blå att den var vit, eller när hon beskriver hur träden böjdes bakåt av vinden och fick det att låta som ett vilt vattenfall…

bild-7

Det enda jag saknar med ”Ibland blir skogen vred” är att slutet bara upplöses och blir liksom aldrig någonting av. Jag skulle gärna sett att berättelsen istället fick utvecklas mera. Kanske skulle den hellre ha varit en ungdomsbok – något längre och med ett mer definitivt slut. Fast å andra sidan kan det vara lite skönt med slut som i likhet med detta är mer ”öppna” och diffusa. Det stämmer på ett sätt bättre överens med resten av berättelsen. Jag hoppas i alla fall att vi får se och läsa mer av Rebecka Åhlund!

bild-8

LÄS DEN OCH REBECKA ÅHLUNDS FÖRSTA BOK, ”FLICKAN PÅ TAVLAN”! Rekommenderas starkt.