Kategoriarkiv: GASPUNK

Vita tigern

”Vinden ylar mellan husen. Allt är skuggigt blått. Världen är annorlunda fast ändå precis som den alltid har varit. Bara det att Avalon ser sanningen nu. Hon drar halsduken upp över näsan och skyndar förbi det lysande växthuset. Varje mörkt fönster tittar. Varje träd som bugar för vinden sneglar. Varje mörk gränd är full av korrupta poliser (…) Snön yr och Göteborg rör sig”.

I denna framtida värld (som varken kan sägas vara dystopisk eller utopisk) vilade jag mina ögon en stund bland blåbärsmättade skuggor i en skönt skuggig småländsk skog, en dag när staden kändes alltför hetsig av solvarm, stekande asfalt och irrande turister. Vita Tigern är Christin Ljungqvists senaste ungdomsroman och första delen i en planerad trilogi om flickan Avalon och hennes familj som bor och arbetar på hotell Vita Tigern i Göteborg, anno 2296. Christin Ljungqvists författarskap har alltid väckt min nyfikenhet, men jag har aldrig tagit mig tiden innan att läsa något av henne. Jag är verkligen glad att jag gjorde det nu i sommar – Vita Tigern var värd alla sina lästimmar, en mycket läsvärd, spännande och unik bok. Med bara minuter sedan jag läste ut den kan jag säga att den redan väckt en längtan tillbaka till Avalon och hennes ”infernaliska nyfikenhet” – så som den beskrivs i boken.

Staden Göteborg i romanen Vita Tigern är både sig likt och inte likt av staden som vi känner idag. Av gamla byggnader och namn på gator och torg finns en del kvar, med skillnaden att det vi möts av är ett mörkt, myllrande samhälle som utgör del i den diktatur som Sverige i boken har kommit att förvandlas till. Staden är som en oas, en svart diamant där alla taken täcks av solceller som omvandlar solljuset till vätgas som används för i princip allt. Av dagens bilar finns bara skrot kvar. Skrot som används för att tillverka så kallade svävare som folket använder som fordon. Växthus, hängande trädgårdar, linbanor ovanför trädkronorna, gångbroar… Och utanför staden en evigt grönskande, vild skog som befolkas av det mytiska skogsfolket som så många i staden har fördomar om.

Man får en känsla av ett gammalmodigt samhälle som ändå tycks vara modernt. I detta land finns gråa fläckar på kartan av så kallad oexploaterad och otjänlig mark där kärnkraftverk som förstörts har gjort marken obeboelig. Christin Ljungqvist har själv beskrivit sin genre som ”gaspunk” snarare än ”steampunk” – båda är genrer som för mig är helt outforskade och jag har därför mycket litet att relatera till eller jämföra med. Men jag gillar verkligen att Ljungqvist vågar skapa sitt egna rum inom den genre som hon framförallt tycker står för ”hållbarhet”, där hon kombinerar element som fascinerar henne allra mest – en blandning av 1940talets estetik, grön högteknologi, vild natur och skrot. Detta smittar verkligen av sig på läsaren och man sugs in i denna fascinerande och mörka men ändå hoppfulla värld och vill bara ha mer!

Precis som känslan antyder i citatet ovan, kan man inte lita på någon längre. Och världen utanför gränserna mot staden, som är stängda och bevakade av gränspolis är orolig, krigsdrabbad och inte minst splittrad. Här finns många likheter med dagens samhälle i det att människor från alla delar av världen vill ta sig in i Sverige för att bygga ett nytt liv där de tror att möjligheten till trygghet och en säker framtid är så mycket större. Men Sverige beskrivs av Ljungqvist i romanen som ett mycket tudelat land med stora motsättningar mellan olika folkslag och grupper i samhället – ett allt annat än tryggt land där ingen går säker, där din egen granne eller vän kan visa sig vara en angivare och där staten övervakar minsta lilla steg eller felsteg du tar.

Vita Tigern, det hotell där huvudpersonen Avalon och hennes familj arbetar och bor på, verkar vara en av de få platser som tar emot människor som söker tillflykt och tröst. Det är en plats full av hemligheter även för Avalon, som egentligen känner till mycket litet om sin familj och sin egen bakgrund. Men Avalon drivs av en vilja att lösa alla möjliga sorters mysterier, vilket hela tiden för henne framåt mot sanningen. Tillsammans med en grupp ungdomar som kallar sig ”Riporna” tar de på sig fall som de löser i all hemlighet på sin fritid.

En dag vänder så allt och Avalons universum förändras och hotar att fördämmas av mörker. Allt som hon trodde sig känna till, tvingas hon nu konfrontera på ett helt nytt sätt och detta får vardagen att fullständigt rubbas. Upprinnelsen till detta är ett luftfartssabotage som plötsligt drabbar staden. En svävare kraschar genom isen en iskall dag och lämnar efter sig ett stort hål i Göta älv. Avalon blir med ens så nyfiken att hennes blod tycks börja koka och hon kan omöjligt släppa tanken på att en dödsfarlig mördarjätte med snövitt hår går lös i staden. Hon nöjer sig inte med att polisen redan har påbörjat sitt spaningsarbete, utan startar direkt sina egna efterforskningar som till hennes stora fasa leder henne raka vägen till hennes egen bror…

”Rädsla gör bara att man aktar sig. Och aktar man sig får man aldrig veta nåt. Men är man aldrig rädd kan man heller inte vara modig. Mod och rädsla hör ihop. Om man kämpar för dem man älskar är man rädd att förlora dem, och modig för att man måste”.