Kategoriarkiv: Hcg

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Annonser

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Labyrintens hemlighet

– ”Ser du? viskade Nikki ivrigt.

En lätt dimma svävade över gräsmattan. Labyrinten bredde ut sig som en jättelik skugga på klippan. I dess bortersta hörn lyste ett svagt ljus mellan buskarna. Det flackade inte, utan brann med ett stadigt sken.

-Ja, det är någon inne i huset, viskade Oliver.

Varför han viskade visste han inte. Ingen kunde ändå höra dem”.

Ritta Jacobsson har skrivit en välskriven, spännande barn- och ungdomsroman för dem som gillar somriga, spännande äventyr utan skräck, miljöer på landet som inbjuder till mystik och intressanta och trovärdiga karaktärer och relationer. ”Labyrintens hemlighet” är klassad som en mellanstadiebok men handlar om en tjej och en kille som står på randen till att börja högstadiet (13 år). Den innehåller dessutom lite mer text än övriga mellanstadieböcker, varför den även passar fint för ungdomar från 13 år och uppåt.

När ”Labyrintens hemlighet” inleds får vi träffa bonussyskonen Nikki och Oliver när deras tillvaro skakas av ett inte så uppmuntrande besked; deras föräldrar (Olivers pappa och Nikkis mamma) berättar utan omsvep att de inom bara några dagar ska iväg till USA för att gifta sig för att därefter spendera sin smekmånad där. Nikki och Oliver (som brukar gå varandra på nerverna) blir tvungna att stå ut med varandra, när de under en tid ska få bo hos en gammal släkting som bor i en herrgård ute på landet.

Barnen blir skjutsade ut till Branteholm, som orten där herrgården ligger heter. Det första mötet med huset sker under ett plötsligt åskväder som får platsen att kännas alltmer mörk och kusligt spännande. Och husets inneboende, Nikkis mormors storebror Lorentz visar sig vara en vresig, butter, gammal man som helst inte varken vill se, höra eller umgås med barnen. De blir beordrade att aldrig sätta sin fot i närheten av den mystiska, igenvuxna, trädgårdslabyrinten som tycks balansera på kanten till stupet i trädgården. Något som väcker barnens intresse och nyfikenhet direkt. De börjar luska lite försiktigt i det som döljer sig bakom Lorentz varningar och de får strax reda på att något fasansfullt har ägt rum i labyrinten som fortfarande lurar mörk och otäck i den stora trädgården…

George

Bildresultat för george alex gino

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).

Ny stark serie av Camilla Lagerqvist: Blodsvänner!

Försvunnen

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag väntat med stor spänning och entusiasm på; nämligen Camilla Lagerqvists senaste ”Försvunnen” – första delen i en ny serie som heter Blodsvänner. Efter att ha läst och älskat hennes serie ”Svarta rosorna” som kom ut i totalt fyra delar (den senaste ”Dödsdömda”, kom ut i augusti förra året), har hennes författarskap väckt så mycket nyfikenhet och beundran hos mig. Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som enligt mig skriver högkvalitativa böcker för barn och ungdomar med en glödande, vass penna (det märks att hon har en bakgrund som journalist). För mig är hon just nu det mest självklara valet om man som barn, ungdom eller vuxen är sugen på en grymt spännande och samtidigt djupbottnad historisk roman som känns både tidlös och tidstypisk på samma gång. Jag fastnar i regel väldigt lätt för karaktärerna i hennes böcker som känns äkta och unika. För mig är det centrala i hennes böcker den äventyrliga spänningen (i ”Svarta rosorna” även inslag av något som är ännu mörkare) som ständigt finns där i form av ett pirr i magen, liksom hur fint och trovärdigt hon skildrar huvudkaraktärernas relationer till varandra; här tycker jag mig se att vänskapen framförallt är den centrala.

Serien ”Blodsvänner” utspelar sig i 30-talets Sverige. I första delen möter vi trettonåriga flickan Disa. Disa som numera bor på barnhem trots att hon egentligen inte står utan levande släktingar. Hennes morfar, som tillhör resandefolket är en varm och trygg person för henne. Om somrarna brukade hon tills alldeles nyligen följa med honom ut för att gå på luffen. Tills barnavårdsmyndigheten beslutade att Disa skulle hämtas för att bo på barnhem.

Egentligen har hon det bra på barnhemmet. Föreståndarinnan kan visserligen vara lite sträng ibland, men låter ändå barnen få vara barn.Bakom det åtstramande draget finns ett stort hjärta som bryr sig om barnen. Och bland barnen finns det många som Disa tycker om och kan prata med. Närmast henne står pojken Albin, en vän hon hänger med i ur och skur; en person man både kan retas ganska tufft med och skratta hejvilt. Men så bryts plötsligt vardagen av att Disa får besked om att hennes morfar saknas. Ungefär samtidigt får barnen även nys om att den otäcka mannen Mickel Falsum på Rasbiologiska institutet i Uppsala håller på med något skumt. Han besöker flera gånger barnhemmet och frågar efter vissa barn som det står klart att han vill använda i sin forskning. Disa, Albin och deras vän Ville bestämmer sig för att ta reda på mer om de försvunna personerna och de upptäcker snart att alla spåren leder direkt till Mickel Falsum…

En bok jag varmt kan rekommendera! Grymt spännande berättelse som jag läser med oro och gnag i magen och på samma gång finns där en stor portion medmänsklig värme som smittar av sig och ger en bestående och fin känsla av hopp.

Nästa del i serien heter ”Vittnet”. Planerad utgivning redan i år – håll utkik efter den när den ska komma ut någon gång i oktober månad! Visst är omslagen snygga!?

Torsten Bengtsson besöker våra fjärdeklassare!

Bildresultat för torsten bengtsson

Den 25 – 26 april kommer våra fjärdeklassare få besök av författaren Torsten Bengtsson!

Vi är så glada och spända av förväntan över att få träffa honom! I kommunen har vi en tradition sedan några år tillbaka av att ta emot författarbesök för våra fjärdeklassare varje läsår. Vi har tidigare haft författarna Sofia Nordin och Katarina Genar på besök och nu är det alltså dags för Torsten Bengtsson.

I början av vårterminen delade vi ut varsitt exemplar av hans bok ”Mysteriet i döda skogen” till klasserna. Tanken är att vi vill skapa uttrymme för klasserna att i god tid inför författarbesöket förbereda sig på det sätt de önskar arbeta med boken och författaren kopplat till läroplanen.

Detta har i år resulterat i en mängd olika projekt; en klass har förberett sig genom att läsa boken högt och därefter samtala om texten gemensamt i mindre grupper och en annan klass har gjort deckarprojekt och skapat egna deckarromaner genom en stafettskrivning – ett nytt och spännande sätt att utveckla sitt skrivande på!

I många av klasserna har jag som skolbibliotekarie fått förtroende och möjlighet att vara med som resurs och har med glädje och spänning följt processen framåt. Under höstterminen skrev jag om hur stafettskrivningen i klass 4 på Krungårdsskolan framskred. Är ni nyfikna på hur projektet gick till eller bara undrar över vad en stafettskrivning är för något, kan ni läsa mer i min summering av projektet i detta blogginlägg HÄR!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Djupgraven

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Svarta rosorna: Förrädarna

bild-1

”Handbojorna grävde sig in i skinnet och gjorde fula, blåröda märken runt min handled. Mina ben kunde inte sluta skaka”.

Äntligen har jag hunnit med att läsa del tre ur en av mina favoritserier för barn och ungdomar, nämligen ”Svarta Rosorna”! Serien utspelar sig i Värmland, nära gränsen till Norge under Andra världskriget och handlar om tre barn som har bildat en egen motståndsgrupp som kallas ”Svarta rosorna”.

Med tanke på att det är en serie som absolut ska läsas i rätt ordning, vill jag inte avslöja för mycket. Men detta kan jag ändå säga: I del tre fortsätter äventyren för vännerna när både Ben och hans pappa utan förvarning försvinner. Maja och Hilde blir genast mycket oroliga, eftersom de vet att Bens familj ständigt är jagade av nazisterna, då de är judar.

De hittar ett kuvert som är adresserat till Ben. På kuvertet finns en avsändare; en viss Sven som bor i Furudals bruk i Dalarna. Hilde och Maja bestämmer sig för att åka till Furudal för att leta efter Ben. Det är den enda ledtråden de har att gå på och de hoppas kunna hitta Ben och hans pappa där innan det är för sent…

Missa inte denna serie!! Den är så bra och spännande! Camilla Lagerqvist har verkligen hittat hem som författare till historiska romaner för barn och ungdomar! Namnen på alla delarna i serien:

Del 1 – Uppdraget

Del 2 – Svarta rosorna

Del 3 – Förrädarna

Del 4 – Dödsdömda (kommer ut i augusti i år)