Kategoriarkiv: HEMLIGHETER

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Bildresultat för förbjudet att visa ohämmade

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Huset vid sjön

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Dit ljuset inte når

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163884405.jpg

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

#läserjustnu

bild-5 bild-5

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

bild-6

Den första boken som jag läste ut heter Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

bild-5

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

bild-8

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

bild-7 bild-4

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

bild-1

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Häxboken

bild-5

Veckans bokattack blev för min del ”Häxboken” av författaren och illustratören Jan Kjaer – en lättläst, magisk och spännande bok med korta meningar och kapitel och massa fina, färgglada, manga-inspirerade illustrationer.

Boken handlar om Mia som precis har förlorat sin farmor i en mystisk olycka. En dag när hon är på väg hem från skolan genom skogen, kliver det fram en kvinna i ljusa kläder och långt hår. Kvinnan berättar för Mia att hennes farmor var en god häxa och att förmågan till att trolla också finns hos Mia. Kvinnan ger henne en vacker trolleribok som har tillhört hennes farmor. Kommer Mia bli en vit häxa som sin farmor eller en häxa som utför svart magi? Det är hennes val…

”Häxboken” är uppbyggd efter ett system som författaren Jan Kjaer själv har arbetat fram och som han kallar för link. Tanken bakom systemet är att underlätta läsprocessen genom att göra tydliga länkar mellan bilderna och texten. Det ska också kännas att läsningen flyter på för läsaren med mycket repetitioner, korta meningar, korta kapitel och effektfulla illustrationer som gör det lätt att leva sig in i det som händer i berättelsen.

Förlaget som ger ut ”Häxboken” på svenska heter Hegas och är ett förlag som ger ut lättlästa böcker för olika åldrar med slogan att det ska vara ”lätt att läsa, men svårt att motstå”. Och det är precis så det är med Hegas böcker! De har snygga omslag och är verkligen trevliga böcker att läsa. På Hegas hemsida finns det dessutom arbetsmaterial till de flesta av böckerna, med stöd för samtal före, under och efter läsningen.

”Häxboken” står på hyllan för lättlästa Hcg-böcker (med gula prickar) delvis där böckerna för åldern 9-12 år står. Jag tycker dock att ”Häxboken” funkar precis lika bra att läsas för åldern 6-9 år!

Men finns ändå

MEN FINNS ÄNDÅ

Idag var det dags för bokattack igen, efter ett kortare uppehåll för mig! Med mig till klassen hade jag Petter Lidbecks senaste ”Men finns ändå” – en rafflande och lättläst thriller som det bara säger svisch om och så är den utläst!

Bianca är 11 år och bor med sin mamma och mormor och trivs ganska bra med livet. Ändå funderar hon mycket på vem hennes pappa var och varför hon aldrig fick träffa honom… Allt mamma säger på frågan om hur han var, är att han var snygg och smart, men inte den hon först trodde. Bianca är inte riktigt nöjd med svaret och fortsätter att grubbla över sin pappa…

En dag händer något som får hennes liv att förändras totalt. Hon får veta att hon har förmågan att göra sig osynlig – precis som alla andra kvinnor i hennes släkt har kunnat göra i flera hundra år. Hennes mamma och mormor lär henne hur hon ska göra för att göra sig osynlig på några sekunder, men varnar henne samtidigt för att på inga villkor låta någon upptäcka henne. Det finns så många mäktiga människor i världen som skulle göra vad som helst för att kontrollera hennes förmåga. Och även om Bianca tar in deras varning, kan hon inte riktigt ta den på allvar. En dag blir hon frestad att pröva att göra sig osynlig i skolan…

Riktigt spännande från början till slut och rekommenderas varmt! Gillar ni exempelvis böcker av Katarina Genar, Ingelin Angerborn eller Mårten Melin kommer ni säkert att gilla Petter Lidecks senaste också!

Titel: ”Men finns ändå”

Författare: Petter Lidbeck

Förlag: Rabén & Sjögren

Genre: Thriller

Ålder (rekommendation): 9-12 år

Antal sidor: 152 sidor

Finns att låna HÄR!

Andra som har läst Petter Lidbecks senaste:

Bokfreak

Barnens bokklubb

Prickiga Paula

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!