Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

❤

 

 

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Huset vid sjön

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Dit ljuset inte når

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

#läserjustnu

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

Den första boken som jag läste ut heter ”Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Häxboken

Veckans bokattack blev för min del ”Häxboken” av författaren och illustratören Jan Kjaer – en lättläst, magisk och spännande bok med korta meningar och kapitel och massa fina, färgglada, manga-inspirerade illustrationer.

Boken handlar om Mia som precis har förlorat sin farmor i en mystisk olycka. En dag när hon är på väg hem från skolan genom skogen, kliver det fram en kvinna i ljusa kläder och långt hår. Kvinnan berättar för Mia att hennes farmor var en god häxa och att förmågan till att trolla också finns hos Mia. Kvinnan ger henne en vacker trolleribok som har tillhört hennes farmor. Kommer Mia bli en vit häxa som sin farmor eller en häxa som utför svart magi? Det är hennes val…

”Häxboken” är uppbyggd efter ett system som författaren Jan Kjaer själv har arbetat fram och som han kallar för link. Tanken bakom systemet är att underlätta läsprocessen genom att göra tydliga länkar mellan bilderna och texten. Det ska också kännas att läsningen flyter på för läsaren med mycket repetitioner, korta meningar, korta kapitel och effektfulla illustrationer som gör det lätt att leva sig in i det som händer i berättelsen.

Förlaget som ger ut ”Häxboken” på svenska heter Hegas och är ett förlag som ger ut lättlästa böcker för olika åldrar med slogan att det ska vara ”lätt att läsa, men svårt att motstå”. Och det är precis så det är med Hegas böcker! De har snygga omslag och är verkligen trevliga böcker att läsa. På Hegas hemsida finns det dessutom arbetsmaterial till de flesta av böckerna, med stöd för samtal före, under och efter läsningen.

”Häxboken” står på hyllan för lättlästa Hcg-böcker (med gula prickar) delvis där böckerna för åldern 9-12 år står. Jag tycker dock att ”Häxboken” funkar precis lika bra att läsas för åldern 6-9 år!

Men finns ändå

MEN FINNS ÄNDÅ

Idag var det dags för bokattack igen, efter ett kortare uppehåll för mig! Med mig till klassen hade jag Petter Lidbecks senaste ”Men finns ändå” – en rafflande och lättläst thriller som det bara säger svisch om och så är den utläst!

Bianca är 11 år och bor med sin mamma och mormor och trivs ganska bra med livet. Ändå funderar hon mycket på vem hennes pappa var och varför hon aldrig fick träffa honom… Allt mamma säger på frågan om hur han var, är att han var snygg och smart, men inte den hon först trodde. Bianca är inte riktigt nöjd med svaret och fortsätter att grubbla över sin pappa…

En dag händer något som får hennes liv att förändras totalt. Hon får veta att hon har förmågan att göra sig osynlig – precis som alla andra kvinnor i hennes släkt har kunnat göra i flera hundra år. Hennes mamma och mormor lär henne hur hon ska göra för att göra sig osynlig på några sekunder, men varnar henne samtidigt för att på inga villkor låta någon upptäcka henne. Det finns så många mäktiga människor i världen som skulle göra vad som helst för att kontrollera hennes förmåga. Och även om Bianca tar in deras varning, kan hon inte riktigt ta den på allvar. En dag blir hon frestad att pröva att göra sig osynlig i skolan…

Riktigt spännande från början till slut och rekommenderas varmt! Gillar ni exempelvis böcker av Katarina Genar, Ingelin Angerborn eller Mårten Melin kommer ni säkert att gilla Petter Lidecks senaste också!

Titel: ”Men finns ändå”

Författare: Petter Lidbeck

Förlag: Rabén & Sjögren

Genre: Thriller

Ålder (rekommendation): 9-12 år

Antal sidor: 152 sidor

Finns att låna HÄR!

Andra som har läst Petter Lidbecks senaste:

Bokfreak

Barnens bokklubb

Prickiga Paula