Kategoriarkiv: HÖGLÄSNINGSBÖCKER

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Annonser

Den drunknade

b1

Therese Bohmans debutroman kan jag nu lägga åt sidan. De sista meningarna i boken förbryllade mig. Jag fick inte ihop det det öppna slutet och bläddrade tillbaka flera gånger för att läsa om meningarna i hopp om att hitta någonting som skulle kunna ge mig en ledtråd om vad som händer sen. Detta är en bok som på många sätt inte riktigt håller ihop. Den förbryllar och stör samtidigt som den fängslar och håller fast mig. Jag blir irriterad på framförallt Gabriel och Marina, då jag inte får någon känsla för vad de tänker. Det bästa jag kan beskriva det med är att det är så tyst i romanen. Det är som om man ser dem gå ut och in ur huset från ett ovanifrån-perspektiv. Det mest intensiva och levande beskrivna i romanen är naturen och alla dessa vattendrag som kommer och går i olika skepnader – levande element som är dunkla och ruvande, som om de bär på ett löfte om att något fruktansvärt ska hända.

”Stella skrattar, drar bort en hårslinga som lösgjort sig ur knuten och fallit ner över hennes ena ögonbryn. Sedan vänder hon och simmar in mot klipporna igen. En bit ut i vattnet ligger en stor sten precis under vattenytan, som ett grund i sjön, ytan krusar sig varnande kring den. Stella häver sig upp på den, vinkar åt mig, det ser märkligt ut, som om hon sitter på vattenytan”.

”Den drunknade” är på många sätt en tyst och stilla roman där miljöbeskrivningarna och symboliken i vatten och botanik är mättade. Den handlar om den unga konststuderande Marina som åker ner för att hälsa på sin äldre syster Stella och hennes nye man Gabriel i deras hus på landet i Skåne. Det är sommar och värmen står som en vägg, orubblig, intensiv och kvav. Hettan tar aldrig någon paus. Den kramar ur all luft som finns och ger ingenting tillbaka.

Mycket snart märker man att systrarna har ett klumpigt och ganska så fyrkantigt sätt att närma sig varandra på. Men det är tydligt att de vill närma sig varandra och att Stella bär på något som hon vill berätta. Det är bara det att de aldrig riktigt lyckas hinna närma sig, då andra saker hela tiden kommer i vägen. Som Gabriel till exempel.

Marina dras till honom av en stark attraktionskraft som hon inte kan eller vill stå emot. Om dagarna är det bara Marina och Gabriel hemma. Stella arbetar i kommunens gatu- och parkkontor där hon med stor omsorg och koncentration tar hand om alla blommor och växter som ska ställas ut på stadens gator och torg. Gabriel drar sig ofta undan i ett hörn av huset och Marina vandrar runt barfota i trädgården. Växterna slingrar, väller, klättrar, sträcker ut sig. De skjuter ut åt alla håll, de greppar tag och håller fast. De darrar nervöst, de är vilda och flammande. De är robusta och nervösa. Om det är någonting jag verkligen fastnar för i denna romanen, så är det just hur Therese Bohman så omsorgsfullt beskriver det som ryms i huset och omger det, runtomkring.

Jag vet när jag läser att jag hela tiden närmar mig en katastrof, en tragedi. Det kan ju inte få pågå såhär. Gabriel som ibland tar tag hårdhänt i Marinas handled eller hår, kysser henne passionerat för att sedan släppa taget om henne och bete sig som om ingenting har hänt. Han skrämmer mig, samtidigt som jag kanske mest av allt känner frustration inför Marinas tystnad. Som läsare vill man skaka om. Jag känner nog mest för Stella. Hon försöker ju säga någonting. Det finns så många tecken på att någonting är väldigt, väldigt fel med Gabriel och deras relation. Men vad är det konkret?

Jag läser både oengagerat och engagerat. Men det är som om historien aldrig kommer till en upplösning. Även efter att Stella försvinner och historien går in i nästa fas, väntar jag fortfarande på ett uppvaknande. Men det här är en psykologisk thriller av den stilla sorten. Spänningen finns i det nästan sjukligt passiva och lugna. Jag får ingen känsla för vad Marina känner för Gabriel innerst inne och detta gör att jag förlorar mitt engagemang för berättelsen. Och på samma gång gör detta att det ironiskt nog bara blir ännu mera spännande. Och jag tänker att romanen framförallt växer i samtalet efter att den är utläst. När den ligger där och fortfarande ter sig vara kall, avvisande och samtidigt så inbjudande.

Det här är en roman att läsa tillsammans med någon. Den passar utmärkt som bok-cirkelbok. Therese Bohmans andra roman,Den andra kvinnan är enligt mig litterärt sätt och språkligt, bättre. Men jag undrar om inte ”Den drunknade” är snäppet bättre om man ska läsa den tillsammans i exempelvis en bokcirkel. Den passar också väldigt fint som högläsningsbok.

Efter att ha läst Therese Bohmans båda romaner, känner jag att jag bara blir mer och mer nyfiken på henne som författare. Hon har något unikt i sin berättarröst som jag verkligen fängslas av och jag kommer absolut att läsa henne i framtiden om hon kommer ut med fler romaner! Vilket jag innerligt hoppas.

Fler som läst ”Den drunknade”:

Boktoka

The Book Pond

Bokomaten

Calliope Books

bild-4

 

 

 

Läsfixarteater, rosa postitlappar & föräldramöte

Hej! Torsdagen förra veckan var en fullspäckad dag med läsfixarteater och föräldramöte på en av mina skolor; Alsteråskolan i Ålem!

LÄSFIXARTEATER PÅ MORGONEN

Vi hade planerat veckor innan; ordnat med rekvisita och läst på om våra respektive läsfixare (läsförståelsestrategierna som ”en läsande klass” har tagit fram) och mycket annat. Jag som skolbibliotekarie, hade fått i uppdrag att välja ut en passande bok – på lämplig nivå och som dessutom skulle vara nyligen utgiven och passa för samtliga läsfixare. Detta var ett ganska klurigt uppdrag som jag gladeligen tog mig an! Boken jag till slut valde, var den senaste delen ur serien ”Hotell Gyllene Knorren”; ”En bedragare på hotellet” av Gahrton & Unenge. Så här såg det ut inför teatern, då vi hade klurat ut var våra läsfixare skulle komma in i texten:

bild-3

Rosa hjärtformade postitlappar – hur fint som helst!

På torsdagsmorgonen samlades vi läsfixare i ett litet rum mellan två klassrum och smugglade in det vi behövde till teatern. Det var en salig röra av glaskulor, en cowboyhatt, lösmustascher, kameror, en väst, en äkta målarrock, penslar i olika storlekar, en mörkblå basker, ett förstoringsglas till detektiven, en mikrofon, en plingande, färgglad sjal, en rutig skjorta och ett lasso och massa andra coola attribut till konstnären, detektiven, reportern, cowboyen och spågumman. Vill ni veta mer om läsfixarna, tycker jag ni ska ta en närmare titt

HÄR! bild-5

Vi smög runt och viskade och var allmänt fnissiga, hemlighetsfulla och pirriga. Vi hade ju aldrig testat detta innan och barnen visste ingenting om vad som väntade dem! En av oss slog sig ner i klassrummet, redo att börja läsa högt ur boken. Postitlapparna skulle berätta när det var dags att plinga för att få hjälp av en läsfixare. Vi stod och gömde oss och tjuvlyssnade lite bakom en dörr – ingen såg oss och jag vill lova att barnen blev överraskade när spågumman gjorde entré med sin glaskula och plingande sjal över håret och pannan. En efter en gjorde vi entré – men den mest populära bland barnen var utan tvekan detektiven i sin fräcka mössa och förstoringsglas. Detektiven var också den som fick jobba mest – det var många kluriga ord i texten som behövde förklaras.

bild

Jag själv var konstnären – med basker, målarrock och penslar för att visa hur jag målade mina bilder i huvudet och fick ”filmen att rulla”. Tyvärr blev det ett litet missförstånd när jag skulle komma in. Postitlapparna satt så nära varandra i slutet av kapitlet, så när jag klev in, väntade högläsaren en helt annan läsfixare och det blev lite tokigt! Men vi redde ut situationen ganska bra ändå.

bild-4

Nu följer fem veckor för oss, då vi kommer träffa eleverna från klass 3 & 4 igen, men denna gång kommer de få träffa oss en och en för att fördjupa sig mer i vad varje läsfixarna kan göra. Jag kommer träffa eleverna i bibblan varje torsdagsmorgon i fem veckor. Val av text/bok återstår, men det lutar mot Astrid Lindgren som ju har ett väldigt målande språk i sina böcker. Valet står och väger mellan ”Mio min Mio” och ”Ronja Rövardotter”.

FÖRÄLDRAMÖTE PÅ KVÄLLEN

På torsdagskvällen hade vi föräldramöte för klass 3 och 4 och jag hade fyllt en hel bokhylla med fina böcker som passar extra bra att läsa högt och gjort högläsningstips-lappar. Under mötet var jag med en stund och pratade om den viktiga högläsningen. Jag pratade också om läsförståelse och vilka strategier man kan använda för att bli en god läsare. Jag erbjöd mig att hålla öppet en stund i bibblan om någon skulle vilja ha tips och låna hem högläsningsböcker! Bland annat en av mina absoluta favoritböcker, ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius blev till min stora glädje utlånad av en mamma. En bra dag och kväll!

bild-2

 På kvällen var jag med på fyrornas föräldramöte och pratade om högläsning och läsförståelsestrategier. Jag gav också tips på bra högläsningsböcker i bibblan!