Kategoriarkiv: HÖGSTADIET

Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Bokcirkel för åttorna!

 

”En sekund i taget” presenterades med hjälp av bilder inspirerade ur boken samt citat hämtade ur den. Eleverna fick titta på bilderna och tillsammans fundera över vilka vi möter i boken, när den utspelar sig, vad den handlar om etc. 

På alla hjärtans dag, dagen innan eleverna gick på sportlov, hade vi en första träff i vår bokcirkel som vi kommer ha varje fredag med några elever i åk 8 på Krungårdsskolan i Blomstermåla.

Några elever i åk 8 hade valt att förbättra sitt läsflyt och stärka sin läsförståelse på sitt språkval, läraren och jag valde därför bokcirkelformen eftersom den är en tacksam arbetsform för att skapa en gemensam läsupplevelse, stärka upp elevernas läsförståelse, fånga upp deras intresse och tankar i mindre grupper och frisätta mer tid åt samtal av det lästa. Till första träffen hade jag slagit in två böcker som jag tillsammans med läraren hade valt ut; den historiska romanen ”Uppdraget” av Camilla Lagerqvist och Sofia Nordins dystopiska ungdomsroman ”En sekund i taget” – båda två jättestarka läsupplevelser för mig med inte alltför mycket textmassa. Två vita paket blev det, men med varsin bild; en bok med en bild på en svart ros och den andra boken med en bild på ett tårfyllt öga. Sedan fick hälften av gänget titta och fundera över bilderna och citaten som jag hade laminerat för den ena boken, övriga halvan fick fundera över den andra bokens bilder och citat.

Citat ur ”Uppdraget” – eleverna fick läsa upp citaten för varandra och vi funderade tillsammans vad de kunde säga oss om boken.
Bilder inspirerade ur boken ”Uppdraget” och dess handling.

Eleverna fick därefter berätta vad de hade för tankar om vem eller vilka boken kunde tänkas handla om, när den utspelade sig, var den utspelade sig och vad den kunde handla om. Vi talade även lite om vad böckerna kunde tillhöra för genrer. Efter det fick de som ville läsa upp citaten högt för sina klasskamrater.

Efter att vi hade reflekterat lite till, fick eleverna se titlarna till böckerna och de fick gissa sig till vilken titel som hörde till vilken bok och varför de trodde det. Därefter fick två elever öppna paketen och dessa två fick även läsa baksidestexten för sina kamrater. Vi ställde upp böckerna och röstade för vilken bok vi skulle läsa i vår bokcirkel; alla valde ”Uppdraget”!

När vi hade läst baksidestexten på båda böckerna, fick eleverna rösta vilken bok de ville läsa i bokcirkeln. Alla valde ”Uppdraget” av Camilla Lagerqvist!

Eftersom vi hade en kvart kvar på lektionen, började vi med att högläsa första kapitlet tillsammans, därefter frågade läraren om eleverna tyckte det skulle bli roligt och spännande att arbeta på detta sätt (som de inte är vana vid sedan tidigare) och alla verkade positivt inställda – jag ser mycket fram emot fredagarna med detta gäng i åttan!

Svag is

”Jag tittar mig i spegeln. Letar efter märken på halsen. Det syns ingenting. Som om ingenting har hänt. Som om jag inte alls nästan dog i går. Flera gånger. Det behövs så lite. Några sekunder utan syre i hjärnan så svimmar man. Några minuter så är man död. Som med Marit. Det behövs bara svag is”.

”Svag is” av författaren Sofia Nordin är en lättläst, skrämmande och otäck skildring om hur en till en början oskyldig, retsam kommentar urartar och slutar med att två killar i nian under en friluftslektion står och tittar ned i ett mörkt, iskallt vatten där isen har brist – och där en av tjejerna i klassen, Margit ligger livlös med ansiktet neråt mot vattnet…

En bok jag sträckläste; så otäck och obehaglig och samtidigt så svår att lägga ifrån sig. Jag kan tänka mig att denna bok skulle kunna fungera väldigt bra som öppnare för diskussion om exempelvis skuld, mobbning, övergrepp och svek i en högstadieklass. Språket är sparsmakat, rakt på och handlingen är lika brutal och direkt.

Läs den!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Offerträdet

https://i0.wp.com/www.berghsforlag.se/bokbig/9789150221602.jpg

”På skolgården stod ett träd som påstods vara över tusen år gammalt (…) Trädet var också vår skolas symbol, en ask som sträckte ut sina grenar över världen. Vi brukade hänga där på rasterna, under de tjocka, lövtyngda grenarna som böjde sig mot marken”.

Äntligen är Magnus Nordin tillbaka med en riktig rysare till ungdomsbok, som dessutom är början på en ny, lättläst serie fristående berättelser! Jag älskar Nordins zombieserie ”Varelserna” och har därför gått och väntat och längtat efter fler, liknande serier. Så när jag fick tag i hans senaste lättlästa ”Offerträdet”, slängde jag mig över den!

Alva och Freja går på Odenviskolan. En skola som garanterar att inga elever går ut med dåliga betyg när de slutar nian. Freja är en av dem som har åkt dit och blivit inkallad till samtal med rektor Åsa. Och det är inte med blida ögon som skolans ledning ser på Freja.

Freja kan inte sluta tänka på sina betyg. Tillsammans med kompisen Alva bestämmer hon sig för att ”fixa” betygen genom att gömma sig i skolan en fredagseftermiddag efter att alla lärarna gått hem. Alva och Freja gömmer sig nere i bildsalen och väntar ut vaktmästaren som går sin runda för att låsa och stänga fönster. När alla verkar ha gått hem, smyger de iväg till skolans heligaste rum: rektorsexpeditionen. Frenetiskt försöker de leta fram betygen, men istället för att hitta en lösning med betygen, gör de en annan, fruktansvärd upptäckt…

Andra som också har läst ”Offerträdet”:

Prickiga Paula

Biblanbloggen

Boklus

Här kan ni läsa vad jag tyckte om Magnus Nordins andra serie ”Varelserna”:

Del 3: Fristaden

Del 4: Uppror

Onsdag kväll strax före sju

https://i0.wp.com/www.opal.se/bokbig/9789172996472.jpg

Jag bara måste tipsa er om den här boken! En sjukt bra och välskriven bok skriven av en författare (Mats Berggren) som helt klart har koll på hur man fixerar läsaren i ett järngrepp och berör med sina enkla och ärliga beskrivningar av vanliga ungdomars liv. En lika delar sorglig som hoppfull bok om ett otroligt aktuellt ämne som jag tror många ungdomar och vuxna kan känna igen sig i, igår, idag och i morgon…

Det börjar med att en blott femton år gammal pojke hittas död, en kväll strax före sju, inte långt ifrån Alsta centrum (som är en fiktiv förort). En kort liten notis i tidningen. Och sedan börjar boken. Den skakar om hela ens värld med sin enkla, rakt-på-sak-beskrivande ton. Den målar fram olika ungdomars liv i denna förort och får oss att förstå hur deras liv flätas samman i varandra. Liv som kramas sönder av fördomar som ligger som en tjock, hinna över deras verklighet. I skolan, på vägen hem från skolan, hemma, på vägen till skolan. Dag efter dag… natt efter natt. Ett liv där många olika levnadsöden och nationaliteter möts och ska få rum. Ungdomarna går och bär på frågor, drömmar, funderingar som tynger ner dem. Tankar som man av rädsla bär inom sig som tyngder och inte vågar yttra. Man känner starkt med dem och förstår bättre hur världen kan vara som den är och varför det ibland är svårt att möta en annan människa.

Boken är genialiskt uppbyggd. Först notisen om pojken. Vi får veta att något fruktansvärt har eller ska komma att hända. Därefter vänder man blad och får läsa flera kapitel om tiden som ledde fram till denna grymma händelse. Och därefter tiden efter händelsen. Och sedan, under några få sidor får vi läsa om vad som hände strax före sju den kvällen, då pojken mördades.

Vi får veta vem pojken var, vem hans vänner var, att han precis hade blivit kär i en flicka i s sin klass och att den flickan hade blivit kär i honom.. Vi får veta att han är en del i ett brödraskap som sysslar med droger och kriminalitet och att han långsamt börjar vakna – öppnar sina ögon för att leva ett annat liv och vända ryggen till det destruktiva. Men allt det där kommer för sent..

Det är grymt sorgligt och omskakande. Och ändå så hoppfullt och fint. Boken lämnar liksom en fin känsla i kroppen och hjärtat och man känner att det finns många positiva och uppbyggande krafter som alltid kommer föra oss människor samman och läka sår.

Läs den! Superfin!

Gasten!

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163879838.jpg

Finns det egentligen något man hellre önskar sig som resesällskap än en rykande färsk PAX-bok!!??

I helgen fick den senaste delen i grymma, grymma serien PAX av Åsa Larsson och Ingela Korsell följa med på långtur då vi skulle upp till Stockholm och ner igen över en dag. Över nio timmar i bilen; ja, vad hade jag gjort utan den?! Som tur var blev jag inte åksjuk, men det är ju något av ett under, då jag satt med näsan i boken i ett enda svep. PAX böckerna slukar man hela, det säger svisch och så sitter man där och ångrar att man inte sparade lite på boken, så att man slipper längta ihjäl sig till att nästa del ska hinna komma ut, så att man kan fortsätta där föregående slutar. För de slutar alltid med en ruggig cliff hanger. Det kan jag lova! Gå gärna in på PAX facebooksida och läs mer om vad som händer kring böckerna!

Och här kan ni läsa mer om vad jag tyckte om de andra delarna i serien:

Del 1 & 2 (Nidstången & Grimmen)

Del 3 & 4 (Mylingen & Bjäran)

Denna gången börjar allt med ett till synes harmlöst luciafirande i Mariefred som snart urartar då tre barn leker ”svarta madam”. Under leken öppnas en port upp och tre ondskefulla gastar börjar härja fritt i staden. Och lotten faller som vanligt på Viggo och Alrik, som måste bekämpa de farliga gastarna för att förhindra att hela Mariefred blir gastkramade. Men denna gång blir det svårare än de trott och de tvingas ta hjälp av flickan Iris som de egentligen inte litar på. Men om de ska ha någon som helst chans verkar Iris vara den enda som kan hjälpa dem…

Mer än så vill jag inte säga eller avslöja! Bara läs! Lova att ni gör det! Om ni inte har läst PAX ännu, har ni verkligen missat något riktigt, riktigt bra!

PAX har en originalitet som heter duga!

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Den senaste ungdomsboken jag har läst heter ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar”. Åsa Aspstjärns debutroman. En bok jag har hört mycket gott om en tid nu, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att läsa. Förrän nu.

Det rasslar till när berättelsen om högstadiekillen Emanuel Kent Sjögren (inte Kant som man gärna spontant vill få det till när man läser namnet) tar sin början. Det sjuder av filosofiska och inte så sällan ganska bisarra tankar i Emanuels huvud och trots att han har en hel del bestämda uppfattningar om saker och ting, verkar det aldrig gå som han tänkt sig. Vilket får berättelsen att ta alla möjliga härliga och ganska så osköna omvägar för huvudpersonen och hans närmaste omgivning.

Emanuel är en ganska ensam kille som kanske borde lida mer av detta än vad han uppenbarligen gör. I skolan och även en del på fritiden hänger han med kompisen Tore, mest för att det är den enda vän han har. Det är inget fel på Tore direkt, men Emanuel kan inte hjälpa att han ibland ställer sig frågan: ”Hur hade livet sett ut om jag inte hade Tore”? En dag dyker inte vännen upp i skolan. Dagarna går och det visar sig till slut att Tores pappa har gått bort. Emanuel känner sig osäker på hur han ska hantera Tores pappas bortgång. Ska han gå över och hälsa på, skicka ett vykort eller bara låta tiden gå? Under tiden som Tore är borta från skolan, kärar Emanuel ner sig i Bianci – den nya tjejen i klassen med de sjukt gröna ögonen. I sin febriga iver att få ännu mer bekräftelse, lämnar han ut sin enda vän Tore och får det att låta som om Tore vore helt knäpp. Och kanske borde Emanuel stanna upp och tänka till lite. För hur fort kan man egentligen klättra på statusstegen på högstadiet utan att det får några som helst konsekvenser i en ganska så snar framtid?

Som läsare är detta ganska så underhållande. Jag kände när jag läste, att jag på många sätt tyckte det var lite småtrevligt och läsningen puttrade på som en snällt sjudande gryta på spisen, som man liksom inte behöver vakta. Det var helt okej att återvända till Emanuels värld, men å andra sidan kände jag mig inte sådär uppslukad av boken som jag gärna vill vara när jag läser en bok. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag inte fastnade. Kanske blev Emanuel till slut alldeles för oförutsägbar för mig och berättelsen kanske tog lite väl många vändor ibland. Kanske blev det ibland på snudd för likt John Greens bisarra värld (för man kan få för mycket av det goda). Allt som allt är det en ungdomsroman jag tycker man gärna kan läsa när man vill ha något lättsamt och småtrevligt – en lättsmält berättelse med ett eget driv om en något udda och lite rörig tillvaro på högstadiet.

Fler som läst Åsa Aspstjärns debut för unga:

Cirkbloggen

Prickiga Paula

Bokträdet

Breakfastbookclub

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!