Kategoriarkiv: HÖGSTADIET

Ett filter i huvudet är bättre än ett i datorn!

https://i2.wp.com/surfalugnt.se/wp-content/uploads/Banner_metodmaterial1.jpg

Hej!

Nu finns rykande färskt material ute om unga och sexuell utsatthet på nätet (ett samarbete mellan UMO.se, Fryshusets nätvandrare, Surfa Lugnt och Ungdomsstyrelsen). Ni hittar information om materialet HÄR, på Skolverkets hemsida, där ni även kan ladda ner materialet i pdf-format.

Vi har själva använt materialet som grund för ett föräldramöte för sjuorna och kommer även att använda det för vårt klassbesök med sjuorna i fortsättningen.

Det finns två olika varianter; ett som vänder sig till vuxna och ett som vänder sig till unga – vilket är perfekt när man arbetar förebyggande och vill nå ut till flera grupper samtidigt. Något som framförallt betonas här är vikten av vuxnas nätnärvaro – något som inte behöver innebära att man är aktiv online, utan snarare handlar om att vara det mentalt, att skaffa sig mer kunskap i ämnet och skapa positiva och trygga samtal med barn och unga kring detta.

Något annat som är viktigt och som framhålls är vikten av att vi vuxna bekräftar unga  i vardagslivet, så att behovet av att få bekräftelse på olika sätt på nätet inte går överstyr. Det här är bara några av flera viktiga punkter som står att läsa om i ”ett filter i huvudet”!

Och kom ihåg:

”Det är bättre att ha ett filter i huvudet än ett i datorn”!

https://i2.wp.com/surfalugnt.se/wp-content/uploads/Sk%C3%A4rmdump-2014-08-06-08.11.33.png

Miriam om natten

”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig större än det som hänt alla andra. Världen skulle ha häpnat om den kunde höra mig. Blodet som pumpade så hårt att ådrorna blev svullna. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ingenting”.

Berättarjaget i boken heter Miriam och har precis flyttat från Kattarp i Skåne till Uppsala där hon ska börja plugga teologi. Miriam intalar sig att hon är betydelselös, grå och obefintlig. Att hon aldrig gör något intryck på någon och att hennes utseende är så anonymt, opersonligt och intetsägande att ingen skulle lyckas känna igen henne en andra gång. Och hon lyckas även intala läsaren att det är sådan hon är. Ändå går hon och bär på den där längtan att bli något mer om natten. Jag längtar också efter det. Att hon någon gång, snart, ska vakna ur den där slöa dvalan. Den där klibbiga, kvava mardrömmen som hon verkar vandra runt i mest hela tiden. Stämningen i boken känns tidigt smådeppig, trist och grå och det är svårt att vilja lära känna Miriam mera och att vilja läsa vidare eftersom boken just känns så mentalt sövande och nedbrytande (Missförstå mig rätt nu! Jag kan verkligen älska deppiga böcker, men de ska snarare vara melankoliska uppblandade med ett hoppfullt ljus. När det blir för grått och hopplöst har jag svårt att lyssna).  Ändå fastnar jag ibland för några fraser och meningar som jag tycker är rent av vackra och som känns bekanta (på så sätt att jag kan känna och förstå med Miriam). Som hennes längtan efter att få vara något mer och hennes känslor om natten, då det känns som att hon vaknar till liv för att sedan dö bort igen, alltför fort.

bild

Jag måste vara ärlig nu och säga att jag var nära att lägga boken ifrån mig i början. Jag testade tanken flera gånger, men gav boken som tur var gång på gång en ny chans. Och till slut fastnade jag. Jag tror det var någon gång efter att Miriam hade hoppat i det iskalla vattnet i Fyrisån för att rädda livet på Sofia de Ron – den mystiska och vackra tjejen som Miriam blivit så fascinerad och nästintill besatt av på en kårfest några dagar tidigare.

Miriam räddar livet på Sofia och får av misstag hennes väska i famnen. En vit väska med nycklar till en lyxig lägenhet i stan, en dagbok med Sofias djupt filosofiska och ganska tungsinta tankar om livet, en grön plånbok och en sminkväska med smink från Chanel. Sofia dör inte, men hamnar i koma och under tiden som hon ligger på sjukhus och ingen vet hur det kommer gå, vandrar Miriam runt och vecklar in sig i lika många lager av lögner som prinsessan på ärten hade madrasser. Hon får sin näring genom att läsa Sofias dagbok, provar hennes kläder och lånar hennes smink. Hon går till och med och klipper sig på hennes klipptid. Och när hon ser sig i spegeln, har hon svårt att känna igen sig själv. Det är som om hon lever av allt som är farligt och smakar beskt. När Sofias bror och Mamma frågar vem hon är, presenterar hon sig som en vän till Sofia och sedan åker hon liksom bara med av farten.

bild-1

Det är mycket svårt att sympatisera med Miriam. Hon är verkligen en ”tvärt-emot-människa” och tyvärr känns hennes karaktär och det som ibland händer i boken inte riktigt trovärdigt. Det är något med hela berättelsen och intrigen som känns konstlad och kanske är det just därför som man också som läsare fastnar ännu mera för den och vill läsa vidare. Jag ska försöka utveckla detta så att ni förstår hur jag menar. Den känns konstlad på ett sätt som på samma gång känns lockande, förledande, febrigt och sjukt. Och det är framförallt Miriams känslokalla sida som bidrar till denna stämning i boken. Det här är verkligen en identitetsthriller med besk och förledande eftersmak och jag var länge fantastiskt kluven till vad jag egentligen tyckte om den. Det enda jag kan säga är att när man väl har kommit in i boken, vill man veta mer och man läser tills den är slut. Spänningen tätnar i takt med lögnerna och Miriams själsliga kylskåp. Och slutet är ofattbart vackert och känsligt vibrerande av lika stora delar sorg och lycka. Den vann verkligen i längden den här boken!

”En mörkblå sidenklänning hängde längst ut på stången och jag visste att jag hade sett den förut. Det var klänningen Sofia de Ron burit första gången jag såg henne. Jag nöp i det tunna tyget och plötsligt var den inte längre på galgen. Mina egna kläder låg slängda på golvet och jag förde Sofias klänning över huvudet och lät det svala tyget falla över min kropp”.

Boken är skriven av författaren Maria Nygren, som också har skrivit ”Fjärde riket” och ”100 meter lycka”. Här kan ni läsa mer om författaren och hennes tidigare böcker som är utgivna på Bonnier Carlsen Förlag.

Vad andra tyckte om ”Miriam om natten”:

Lisa Bjärbo

Prickiga Paula

Alex bokhylla

Kult i Kumla

Sjuornas föräldramöte om sociala medier

bild-1

I måndags kväll var det dags för nästa stora föräldramöte för mig! Denna gången var dags att möta sjuornas föräldrar tillsammans med kuratorn som jag samarbetar med på en av mina skolor. Vi har sedan en tid tillbaka ett nära samarbete i det förebyggande arbetet kring sociala medier och nätmobbning på skolan och har från och med förra terminen haft föräldramöten och klassbesök i årskurs 3 och 7. Förra terminen träffade vi även nästan alla klasser (förutom lågstadiet) under aktivitetsveckan och pratade om sociala medier och nätmobbning. Vi hade information varvat med diskussioner och samtalsövningar – bland annat en vi kallar för ”Heta stolen”, där man får öva sig på att ta ställning utan att behöva bli ifrågasatt.

I måndags var det föräldrarna i tre klasser som vi skulle träffa i en och en halv timme. Vi höll till uppe på andra våningen i biblioteket, där vi hade ställt stolarna i en slags halvcirkel. Jag hade skrivit ut lite material med information om förebyggande arbete och direkta tips till föräldrarna samt även dukat fram lite böcker och publikationer från ”Ungdomsstyrelsen”, ”Friends” och ”Surfa Lugnt”. Bland annat använde jag mig av ”Surfa Lugnts” publikation ”Hur var det på nätet idag”, som ni ser på fotot här ovan.

Jag började med att presentera mig och mitt arbete som skolbibliotekarie och informerade lite kort om sociala medier och nätmobbning. Därefter tog min kollega Lonja vid. Vi avslutade passet med att göra ”Heta stolen”, dels för att visa på hur vi gör samma övning med eleverna och dels för att det är viktigt att få syn på sig själv och sin inställning och kunskap om sociala medier. Det brukar bli väldigt bra diskussioner efter denna övningen och den bryter ofta tystnaden och visar på hur olika synsätt och erfarenheter man har på sociala medier som förälder. Många föräldrar lyfte att de tyckte det var väldigt bra att vi pratar om detta med eleverna och kom med tips på vad vi skulle kunna prata mer om (utifrån specifika behov).

Några saker som kom upp var åldersgränser i sociala medier och hur man förhåller sig till detta, hur man sätter gränser och lyckas med att både visa sig vara närvarande, men samtidigt inte lägger näsan i blöt och hur man motverkar grupptryck som på ett sätt lättare gynnas i sociala medier. Många bra och oerhört viktiga frågor!

Vi avslutade mötet med att höra med föräldrarna om det fanns ett intresse i att starta en föräldragrupp och träffas några stycken tillsammans med Lonja och mig för att lära sig mer av det man känner att man inte kan och dels för att bolla tankar för att stötta varandra. Vi blev oerhört glada när några av föräldrarna tyckte detta lät intressant och anmälde sitt intresse!

Nu väntar klassbesök och föräldramöte i 3an samt klassbesök i 7an!

Otopia

bild

Per Nilssons utopiska ungdomsroman ”Otopia” är som en blänkande svart diamant – skön att titta på och hålla i, bläddra i och att vila sina ögon i. Helt enkelt en väldigt bra bok för unga, unga vuxna och vuxna! Jag läste ut den igår och gillade den starkt och nu tänkte jag berätta lite varför.

Det är lätt att vid det här laget placera ungdomsdystopierna och -utopierna i ett litet fack och gärna likna dem vid varandra – dra paralleller mellan dem och hitta likhetstecken och beröringspunkter. Jag måste erkänna att jag förväntade mig ännu en sådan (i mängden) när jag först såg ”Otopia”. Men efter att ha läst bara några sidor i boken, förstod jag att detta var något helt annat, vilket var enormt uppfriskande!

bild-2

Det som fångar mig mest (förutom det urläckra omslaget, de sammetsröda försättsbladen och de perfekt stora bokstäverna och lagom långa kapitlen) är framförallt att språket får stå väldigt mycket i fokus hela tiden. Per Nilsson skriver så poetiskt laddat – det känns skört, känsligt, trevande och nästan hackigt med de korta, frågande meningarna där berättelsen får ligga och ruva och vänta i skuggan… Det är verkligen ett skönt avbrott (till skillnad från många andra mer actionbetonade och fartfyllda dystopier/utopier) att faktiskt få känna att man som läsare får ta plats och ges utrymme att tänka, fundera och filosofera… För någonstans tror jag det var författarens ambition att få oss att börja tänka och klura på vilket samhälle vi lever i idag (vilka ideal som vi låtar vara rådande) och vilket samhälle vi vill ha i morgon. Det tillsammans med att det inte alltid är så lätt att forma sina drömmar och att skapa ett paradis på jorden.

bild-3

Vill inte skriva sönder för mycket av bokens handling, så jag rekommenderar er istället att gå och låna ”Otopia” och upptäcka den hemliga världen som döljer sig däri.

Underbara bok! Läs den!

bild-5

 

Unga killar med självskadebeteenden

Författaren Niclas Christoffers andra bok heter ”Som James Dean fast snyggare” och är liksom hans första bok, ”Som Zlatan fast bättre”:

9789186775179_large_som-zlatan-fast-battre_haftad…en lättläst och mycket viktig bok som tar upp ett ämne som sällan berörs i svenska ungdomsböcker idag och fokuserar på killar med självskadebeteende och är därför ett mycket viktigt bidrag till den skönlitterära scenen.

En dramatisk effekt är framsidans glättiga, perfekta yta – ett foto på en kille som för tankarna till unga flickidoler som ID eller Justin Bieber… Jag reagerade först på att den verkade så ytlig och liksom skrattade till när jag såg boken. Men när jag vände och såg baksidan hajade till. Den visar ett par blodiga fötter och baksidan av den perfekta ytan och ett dolt självskadebeteende.

Mitt i allt det skrämmande perfekta och den sterila och ekande tomma eftersmaken som följer därur, märker man hur författaren tydligt satt sin prägel på texten genom den humor som finns där och som är härligt uppfriskande. Då är den på sina ställen bisarr och jag får rysningar längs ryggraden. Det finns en risk att det kan bli lite för skruvat, men det känns allt som allt ganska trovärdigt ändå. Det är inte bara tung läsning, utan också läsning med ett underhållningsvärde. Boken är en citatmaskin och pumpar ut det ena bisarra citatet efter det andra…. Som när lillebrodern i början säger att han ska bli plastikkirurg som sin mamma och operera fula människor, för att han är smart. Det är ju rysligt. De här båda sönerna är ett perfekt bevis på att barn speglar sig i sina föräldrars inre och yttre. Jag slås av hur ensamma de här människorna måste vara och hur beroende de är av att allt det materiella och ytliga ska klaffa – hur de kontrollerar sin omgivning och allt för att känna sig lyckade. Det måste vara nästintill omöjligt att vara lycklig på de premisserna. Så här ser deras universum ut innan bilolyckan. Och de lever sitt sköra paradis som om det bara fanns ett manus att följa.

”Han ritar sin familj. Hans bror är i allra högsta grad levande och ler stort på bilden. Pappa slänger sig efter en volleyboll i sanden, medan mamma ligger och solar sin tvättbräda med en scarf runt halsen. Han ritar snabbt och resultatet blir riktigt bra. ”Min familj” viskar han. ”Som jag inte har längre”…

Efter smällen är pappan invalidiserad och sitter i rullstol och kan varken prata eller äta själv. Lillebror John är död. Mamma Jill verkar vara ganska oskadd, men hon är trött och inte sig lik. Hon verkar inte bry sig om sitt yttre längre. Jim är också oskadd utåt sett, men inuti honom är allt som en enda stor mardröm och han önskar att han fick vakna ur den eller dö. Han kan inte smälta den vändning som livet tog i och med bilolyckan och han kan inte hantera det.

Jacob växlar mellan att tänka svarta och hopplösa tankar om hur livet blivit och brutalt vardagliga och känslolösa tankar om framtiden och om han kommer in på teaterskolan eller inte. En dag i skolan, under en lunchrast när han fått ett samtal från sin pappas assistent på mobilen, sköljer alla känslorna över honom och han låser in sig på toaletten och skadar sig själv för första gången. Under en kort stund känns det som om all smärta försvinner och han glömmer allt som bekymrar honom. Ändå intalar han sig att det är första och sista gången han gör det…

Vad jag tyckte om boken:

Helt okej faktiskt! Jag tycker framförallt att den har sitt värde i och med att den tar upp ett viktigt ämne som inte har behandlats i stor utsträckning i ungdomsböcker tidigare. Boken flyter på bra och spänningen ligger på en lagom nivå. Stundtals blir den lite seg och den tar en ganska oväntad vändning mot slutet… Någonstans i mitten av boken tycker jag att den lämnar ämnet lite och går mot att vara en ganska ”vanlig” ungdomsbok. Den kunde ha stuckit ut lite mer och behandlat ämnet lite mer, men å andra sidan visar detta på en problematik som är mer komplex än så och inte så svart och vit. Huvudpersonen är ju en helt vanlig kille och hans självskadebeteenden är för hans omgivning mycket svåra att upptäcka. Det är nog det jag tar med mig mest från min läsning av denna boken och det är en viktig lärdom.

Boken finns att låna på Gymnasiebiblioteket, där det även går att låna Niclas Christoffers andra bok ”Som Zlatan fast bättre”.

Skriet från vildmarken

Skriet från vildmarken

The Call of the Wild

”Han var äldre än de dagar han hade levat. Han var en länk mellan det förflutna och nutiden, och evigheten bultade inom honom i en mäktig rörelse, som liknade tidvattnens och årstidernas växlingar”.

Det är svårt att påbörja en recension av en bok som så fullständigt gripit tag i mitt hjärta på det sätt som ”Skriet i vildmarken” har gjort. För hur jag än försöker, vet jag att denna recension ändå aldrig kan göra boken rättvisa. Jag skulle därför vilja passa på att tipsa er om att även läsa (om ni har möjligheten) efterorden av Mats Wahl som finns att hitta i utgåvan av Klassikerförlaget allra längst bak på sidan 131. I ett fåtal stycken lyckas han på ett otroligt skickligt och fint sätt ringa in hjärtat av boken, själva kärnan av det den handlar om. Han skriver bland annat att:

”Så rycks han ur sitt paradis (…) och tvingas utveckla sidor av sig själv han inte visste fanns. Buck blir den han är, varje människas största och högst personliga uppgift. Buck (…) lyssnar till skriet från vildmarken och söker sig inåt och neråt och erövrar den enda kontinent som är värd att erövra – sig själv”. 

Mats Wahl –

I boken får vi alltså följa hunden Buck som när berättelsen tar vid, lever ett bekymmerslöst och bekvämt liv hos en rik familj i det soliga Santa Clara Valley i södern i slutet av 1800-talet. På gården fInns det många hundar och människor, men bara en härskar över egendomen och kommer och går som han vill – och det är Buck. Men ganska snart rycks han ur sitt paradis och tvingas lämna detta liv bakom sig.  Gårdens trädgårdsmästare Manuel säljer honom i hemlighet till män som behöver draghundar för att ta sig till det kalla Nordlandet där man i större skala har hittat guld. Buck tvingas lära sig påkarnas och tändernas lag och han förvånar alla, hundar som män, genom att så snabbt erövra dessa lagar och inte nöja sig förrän han själv står längst fram i släden som hundarnas ledare.

När han för första gången hör skriet från vildmarken, finns det ingen återvändo för honom och han bär från den dagen en ständig och som det tycks, ödesbestämd längtan i sitt bröst efter att helt och hållet få bli en del av vildmarken och vara sin egen herre. När han om kvällarna ligger och blickar in i elden, tycker han att han både ser och hör saker som om de vore minnen som spelas upp framför hans ögon – minnen som egentligen inte tillhör honom själv, utan går bortom det han har upplevt i sitt ännu korta liv.

”När han ylade och snyftade var det ett uttryck för samma livssmärta som för länge sedan fyllt hans vilda förfäder, ett uttryck för skräck och undran inför kylan och mörkret, som för dem var skrämmande och oförklarligt”.

På bara några timmar har jag färdats i fyrtiogradig kyla över dödligt farliga och vita marker, längs floder, bergsdalar och i djupa skogar, i hunden Bucks sällskap. Ändå känns de timmarna oändligt långa. Under den tid jag har läst ”Skriet i vildmarken” har den väckt många intressanta reflektioner och tankar hos mig om livet, döden och vårt ursprung.  Till en början var den svår att komma in i, mest främst för att det var många olika namn och karaktärer att hålla isär – många gånger kunde jag inte ens skilja hundarna från människorna, då de i sina beskrivningar liknade varandra i uttrycket och till sina egenskaper. Det kändes tidigt som om de smälte ihop till en enda flock som var ständigt ombytlig och livsfarlig och på sin vakt gentemot varandra och sin omgivning. Men det dröjde inte länge förrän jag blev helt och hållet fast!

Miljöbeskrivningarna i ”Skriet i vildmarken” är fascinerande, liksom det kärva liv som hundarna och människorna lever. Det finns en ständig jakt och längtan hos dem alla som gör dem till oroliga och rastlösa vålnader – deras möten tycks alltid vara på liv och död. Och ändå rymmer boken i allt detta, en av de vackraste och mest ömsinta beskrivningar av kärleken mellan hund och människa – den mellan Buck och John Thornton.

Jag tänker mycket på filmen ”Into the wild” när jag läser ”Skriet i vildmarken”. De rymmer båda samma rastlösa, vackra, fasansfulla, smärtsamma och hjärtskärande känslor och berör det sköra förhållandet mellan tryggheten och gemenskapen med andra och drömmen om friheten i det vilda. Och de lyckas båda beröra och slå an en vibrerande ton av vemod i djupet av mitt hjärta – en ton som inte vill klinga av så lätt…

Sommarlovskänsla med saltstänk!

Carlstensveckan

20130209-090950.jpg

”Trots att det kändes som att någon hade kört ner en sodastreamer i Ebbas mage drogs mungiporna instinktivt uppåt när hon smällde igen bildörren. Klockan var strax efter lunchtid, och det var tjockt med folk på den halvcirkelformade parkeringen vid färjeläget”.

Det är sommarlov och äntligen dags för Carlstensveckan! Femtonåriga Ebba har sett fram emot seglarlägret på Marstrand så länge hon kan minnas och nu ska hon dit tillsammans med sina bästa vänner Nova och Carro. Från första sidan av boken känner man av hur pirriga känslorna är för Ebba och hennes vänner och hur mycket som står på spel för dem. Den här veckan ska bara bli perfekt.

Förväntan ligger så tjock i luften de andas, att den går att ta på och pirret smittar av sig och man minns hur det kändes när man själv var femton och åkte iväg på läger. Eller för den skull, hur det kändes hela tiden när man var i den åldern och allt ställdes på sin spets och var så laddat att det kändes som att ständigt åka runt, runt, runt i en karusell av känslor.

Precis den känslan lyckas författaren Johanna Schreiber fånga och hon gör det på pricken. Det är väldigt många nya personer som trängs i persongalleriet och det är lite knepigt att hålla isär alla unga tjejer, killar och ledare i början. Men tack vare att boken är så intensiv och har en väldigt tydlig röd tråd och hög spänningsnivå, upplever jag inte detta som ett hinder för läsningen. Något jag fastnade väldigt mycket för i denna boken är framförallt karaktärerna. Författaren lyckas blåsa liv i dem och som läsare känns de bekanta. Kanske är det för att de alla är så olika.

Det är till en början ganska lugnt och förväntansfullt på lägret. Alla går runt i sina egna bubblor och de känns lite blyga och avvaktande. Som läsare går man liksom och väntar på att något ska hända. Det är en ganska förutsägbar bok, men förutsägbar på ett bra sätt. Det blir aldrig tråkigt, segt eller för genomskinligt. Även om jag har mina teorier om vad som ska hända, vem Ebba ska bli kär i, vem hon ska gräla med, vem hon blir kompis med och så vidare, så är det ändå alltid spännande och man vill läsa mer! Den här boken är som gjord att läsa på sommarlovet. Det är sällan man hittar en ungdomsbok som är så laddad med sommarlovsfärger, sommarlovsljud och sommarlovsdofter… och det är en härlig och fräsch känsla rakt igenom.

Ändå känner man ett styng av sorg över hur vilsna de ibland är i sig själva. Jag tänker framförallt på deras enorma sökande efter bekräftelse och hur stort det behovet är. Så stort att de väldigt ofta (vilket boken är fylld med exempel av) ignorerar vad de egentligen känner, tycker och tänker, bara för att slippa bli lämnade ensamma. Till min lättnad visar sig huvudpersonen Ebba vara en både stark, klok och modig ung kvinna som klarar av att stå upp för sig själv och andra!

Carlstensveckan är en härlig ungdomsbok med hög sommarlovsfaktor och saltstänk, romantik och vänskap rakt igenom! Det är också Johannas debutroman, så håll utkik efter kommande böcker av henne, bland annat uppföljaren ”Offpist” som ges ut i november i år…

Titel: Carlstensveckan

Författare: Johanna Schreiber

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsdatum:

Antal sidor: 223

Läsålder: 12-15 år

Ämnen: Bohuslän, Sommarlov, Sommarläger, Segling, Kärlek, Vänskap, Ovänner, Sex.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla och Mönsterås (Huvubiblioteket). Boken går också att låna och läsa som e-bok.

Ljus, ljus, ljus…

LJUS, LJUS, LJUS…

”Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?”
 
”Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar.”

”Ljus, ljus, ljus” är en av våra senaste ungdomsböcker som flyttat in i bibblan i Blomstermåla! Den är skriven av en finsk författare som heter Vilja-Tuulia Huotarinen. Vilja föddes 1977 och är både poet och ungdomsförfattare. Jag fångades omedelbart av framförallt titeln ”Ljus, ljus, ljus”… Jag tycker det låter så härligt och man blir med ens nyfiken på boken man håller i handen och varför den heter just så.

Dessutom utspelar den sig samma år som jag själv föddes, 1986 – då Tjernobyl precis hade exploderat. Jag minns det själv inte, eftersom jag bara var några månader gammal när det skedde, men mina föräldrar har berättat att de var väldigt oroliga och att de hade tvättat mina gosedjur och leksaker väldigt noga efter det tragiska som hänt…

”Senare blev skogarna i Tjernobyl röda. Jag föreställde mig ziljoner små partiklar som glimrade överallt. Hur många av dem hade landat på min hud? Nu täckte de jorden som ett osynligt pulver. En del av partiklarna skulle försvinna med en gång och en del efter först trettio år. Någonting oåterkalleligt hade inträffat. Men det förstod vi långt senare”.

Jag beundrar Viljas språk. Det fullkomligt genomsyras av ett mystiskt skimmer… Emellanåt är det svårt att hitta tillbaka till berättelsens kärna, det finns så många fina trådar och sidospår man vill följa. ”Ljus, ljus, ljus” är mycket poetisk och ibland är det som att läsa små, små dikter som hänger ihop med varandra som tillsammans bildar ett jättelikt spindelnät av minnen som flätas samman…

Den handlar om den första stora kärleken, om att få vara älskad och att älska. Mariia bor i en liten finsk by med sin Mamma, Pappa och bror. När hon en dag befinner sig på stranden och träffar Mimi som precis kommit till byn är hon bortom räddning… Hon faller handlöst och blir kär.

”Ljus, ljus, ljus. Det var allt som kom för mig när jag såg Mimi på stranden den första gången. Hon stod med ryggen åt mig (…) Vinden bullade upp hennes jacka i ryggen. Inte som ett segel. Inte som om hon var på väg att lyfta. Tills hon vände sig om och jag såg hennes blick. En brinnande sorg”.

Mariias värld var alldeles tyst innan Mimi kom in och rörde om i hjärtat. Hon bor i ett brunt hus där allt är så väldigt tyst. När man läser boken får man en känsla av att det nästan råder en slags begravningsstämning. Eftersom Mariias Mamma och Pappa inte vill att hon umgås med Mimi, blir deras relation hemlig. Hon kallar Mimi för sin hemliga syster. De träffas oftast hemma hos Mimi, i det vita huset som kallas för Oredan, där Mimi bor med sin Mormor och tre andra äldre släktingar. I Oredan behöver de inte hålla någonting hemligt. Mimi bär på en stor sorg, som Mariia senare inser, ingen kan rädda henne från, hur mycket hon än skulle vilja rädda Mimi. På vinden i det vita huset visar Mimi henne saker som hennes mor haft när hon levde. Sakerna får Mimi att förändras och väcker mörka minnen vid liv…

”I Mimis barndom fanns inte muminvisor, inga gosedjursdagar eller godnattpussar. Och hon pratade aldrig om sin döda mamma med sina släktingar. En sådan mamma hade ingen plats i familjen (…) Hur är det att sakna sin mamma? I vårt lilla bruna hus var mamma alltid hemma…”

Jag vill inte avslöja för mycket om denna lilla bok! Framförallt tycker jag att man ska läsa den för det vackra språkets skull. Det är ren njutning att låta ögonen vila på Viljas nästan sjungande, melodiska meningar… ”Ljus, ljus, ljus” är väldigt vacker och känsloladdad och emellanåt väldigt, väldigt sorglig… Men ljuset som finns i boken är också hoppfullt och det lämnar en väg öppen mot det som inte är så tungt och mörkt…

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK:

Två böcker att upptäcka, läsa och minnas, under vintergråa dagar…

Bok nummer ett:

FLYT SOM EN FJÄRIL, STICK SOM ETT BI

Elin Nilsson | Flyt som en fjäril, stick som ett bi.

Denna boken alltså. Jag har inte läst den, vilket man skulle kunna tro, men efter att ha läst alla positiva kommentarer och recensioner om denna bok, vet jag att jag inte kommer undan! Här kommer några fina exempel på andra som läst Elin Nilssons senaste bok och blivit lyckliga:

Johanna Lindbäck, som är läsambassadör, avslutade exempelvis sin recension så här:

”I väntan på den tycker jag att högstadielärare ska läsa den här och överväga som gemensam bok i sina klasser. Det handlar mycket om sport och styrka, om relationsproblem som alla går igenom, och så finns ju den där WoW-amöbabrorsan som är det mest avskräckande exemplet jag läst på länge”…

Och Stina Nylén skriver så här för Göteborgsposten:

”Elin Nilsson vänder sig smidigt mellan vasst och mjukt, mellan dråpligt och innerligt, mellan djupandning och klaustrofobi – och det finns faktiskt ingenting i den här romanen som inte sitter på exakt rätt plats”.

Visst går det inte att värja sig, när man läser så fina recensioner?! Man kan inte annat än bli väldigt nyfiken… På måndag ska jag ha bokprat för särskolan igen och denna gång har jag bestämt mig för att presentera ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” av Elin Nilsson.

Ni som blir nyfikna, kanske även vill läsa hennes första ungdomsroman, ”Istället för att bara skrika”? Så här ser den ut:

http://flaskposten.files.wordpress.com/2012/01/istallet_for_att_bara_skrika1.jpg

Gå gärna in och läs en fin intervju med författaren på Flaskposten! HÄR hittar ni den!

Bok nummer två:

BALLADEN OM EN BRUTEN NÄSA

Just nu håller jag på att läsa en mycket speciell, fin och lite sorglig bok som heter ”Balladen om en bruten näsa”. Också denna fina, fina bok blev jag först nyfiken på efter att ha läst om på Bokhora redaktion, HÄR.

Och så här skriver Carolina på sin blogg ”Carolina läser”, där hon ringar in vad hela boken handlar om med några få meningar:

”Boxning, opera, social misär och en kärleksfull mamma med alkoholproblem och grav övervikt – det är en nästan omöjlig kombination. Men lägg nu till en Ada, som egentligen är en sån som inte borde hänga med Bart enligt alla ”regler” eftersom hon tillhör en inne-krets i skolan. En Ada, som för sitt liv inte kan vara tyst om en hemlighet. Och en Ada som inte bryr sig om att Bart är en sån man inte bör beblanda sig med, och som får höra honom sjunga, och som tar sig in i hans liv vare sig han är beredd på det eller inte. Ja, då har du den här boken om Bart”.

En rörande beskrivning av en rörande bok som jag precis har börjat lära känna och precis börjat läsa. Jag får berätta mer om vad jag själv tyckte om den sen.

Nu får jag önska er alla en trevlig helg med en hel del läsning hoppas jag!

/Bibblabella