Kategoriarkiv: HUS PÅ LANDET

Labyrintens hemlighet

– ”Ser du? viskade Nikki ivrigt.

En lätt dimma svävade över gräsmattan. Labyrinten bredde ut sig som en jättelik skugga på klippan. I dess bortersta hörn lyste ett svagt ljus mellan buskarna. Det flackade inte, utan brann med ett stadigt sken.

-Ja, det är någon inne i huset, viskade Oliver.

Varför han viskade visste han inte. Ingen kunde ändå höra dem”.

Ritta Jacobsson har skrivit en välskriven, spännande barn- och ungdomsroman för dem som gillar somriga, spännande äventyr utan skräck, miljöer på landet som inbjuder till mystik och intressanta och trovärdiga karaktärer och relationer. ”Labyrintens hemlighet” är klassad som en mellanstadiebok men handlar om en tjej och en kille som står på randen till att börja högstadiet (13 år). Den innehåller dessutom lite mer text än övriga mellanstadieböcker, varför den även passar fint för ungdomar från 13 år och uppåt.

När ”Labyrintens hemlighet” inleds får vi träffa bonussyskonen Nikki och Oliver när deras tillvaro skakas av ett inte så uppmuntrande besked; deras föräldrar (Olivers pappa och Nikkis mamma) berättar utan omsvep att de inom bara några dagar ska iväg till USA för att gifta sig för att därefter spendera sin smekmånad där. Nikki och Oliver (som brukar gå varandra på nerverna) blir tvungna att stå ut med varandra, när de under en tid ska få bo hos en gammal släkting som bor i en herrgård ute på landet.

Barnen blir skjutsade ut till Branteholm, som orten där herrgården ligger heter. Det första mötet med huset sker under ett plötsligt åskväder som får platsen att kännas alltmer mörk och kusligt spännande. Och husets inneboende, Nikkis mormors storebror Lorentz visar sig vara en vresig, butter, gammal man som helst inte varken vill se, höra eller umgås med barnen. De blir beordrade att aldrig sätta sin fot i närheten av den mystiska, igenvuxna, trädgårdslabyrinten som tycks balansera på kanten till stupet i trädgården. Något som väcker barnens intresse och nyfikenhet direkt. De börjar luska lite försiktigt i det som döljer sig bakom Lorentz varningar och de får strax reda på att något fasansfullt har ägt rum i labyrinten som fortfarande lurar mörk och otäck i den stora trädgården…

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Silvervinges hemlighet

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163887017.jpg

Som jag har gått och längtat och längtat efter Katarina Genars senaste bok! Redan när hon var och besökte fyrorna på mina skolor tidigt på höstterminen nämnde hon att hon höll på att skriva på en ny bok som skulle heta ”Silvervinges hemlighet”. Och sedan dess är vi många som har gått och längtat efter ögonblicket då vi skulle få läsa boken! Nästa vecka ska jag ta med mig boken in till fyrorna när jag har min bokattack för dem. Gissa om jag längtar efter att få se deras miner när de får se vilken bok jag har med mig!

I ”Silvervinges hemlighet” känner jag genast igen Katarina Genars språk och den mystiska, sagoskimrande och tidlösa stämningen som hon alltid lyckas förmedla i sina barnböcker. De är alla mycket lättlästa och ändå har de ett djup som tänjer och ger extra dimensioner till berättelsen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att vara där och uppleva och känna allt det som karaktärerna får uppleva och känna. ”Silvervinges hemlighet” är inte på långa vägar lika läskig som ”Röda Spår” var (som jag fortfarande håller fast vid är den mest spännande och läskiga boken som Katarina Genar har skrivit). Den är istället finstämd, vacker och vemodig och jag får tidigt en känsla av vad som komma skall. Men detta tycker jag inte alls ”förstör” läsningen. Tvärtom, sitter jag som på nålar och hoppas på slutet. Jag tänker tyst för mig själv: Hoppas, hoppas att jag har rätt! Jag älskar Katarina Genars sätt blåsa liv i allt hon skriver om, på ett så omsorgsfullt och kärleksfullt vis. Det känns så äkta.

”Silvervinges hemlighet” handlar om Erik och kompisen Alva. En regnig och gråmulen dag följer de med Eriks mamma på ett av hennes fotograf-uppdrag. Hon ska ut till ett gammalt slott på landet med sin journalistkollega för att göra en intervju till ett spännande reportage om slottet och den mystiske greven som levde där. Inne på slottet finns det ett rum som man absolut inte får gå in i. Kanske hade Erik och Alva inte hakat upp sig på detta, om det inte vore för att Alvas hund Lufsen börjar krafsa på dörren. Vad är det som har hänt där inne?

Erik och Alva upptäcker också något märkligt i skogsdungen som omgärdar slottsträdgården. Först hör de ett melankoliskt, vackert ljud som vibrerar i träden och upptäcker att någon måste ha hängt upp silverrör och pärlor i träden. När vinden tar tag i dem, rör de sig och skapar musik – som om någon spelar för dem. Under träden finns det ett gammalt lusthus med en övergiven kristallkrona och utslocknade ljus. Och under en träplanka hittar Erik och Alva en plåtburk med kärleksbrev som grevens son Didrik skrivit till Ellinor – en flicka som bott i ett konstnärskollektiv på slottet. Erik vet inte varför, men han dras till platsen, breven och människorna som levt på slottet. När Alva blir sjuk, bestämmer han sig för att i hemlighet själv ta bussen ut till slottet för att nysta i den där välbevarade hemligheten..

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Pensionat Vidablicks gåta

Maria Gripes böcker är mig verkligen kära. Favoriterna är ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” som jag läste som barn och ”Tordyveln flyger i skymningen” som jag läste i vuxen ålder, så sent som i somras. Jag älskar stämningen som finns i hennes böcker. Den känns så hemlighetsfull, romantisk och gåtfull på ett sådär alldeles lagom sätt. Hon lyckas med det som nästan ingen av de nya spänningsromanerna för barn lyckas med; att med små medel bygga upp en spänning som knyter sig fast och håller ett stengrepp om läsarens hjärta. Men det finns författare som lyckas och gör det fenomenalt bra. Tre av dem och nu talar vi om svenska författare, är Lena Ollmark, Mats Wänblad (framförallt deras serie om Krabbsjögrund) och Katarina Genar.

Pensionat Vidablicks gåtaKatarina Genars böcker påminner starkt om Maria Gripes, men det som skiljer dem och som gör dem så tacksamma är att de är betydligt mera lättlästa och passar fint för en lägre ålder. Maria Gripes har ett ålderdomligare och rikare språk (av naturliga skäl). De är också betydligt tjockare och med mera text, vilket böcker för barn förr i tiden ofta var. Katarina Genars är fantastiska för låg- och mellanstadiet och slukas i ett huj! De passar också utmärkt för högläsningsstunder i hemmet eller skolan. Just ”Pensionat Vidablicks gåta” är ju fantastisk att läsa just på sommaren, som sommarlovsbok- eller teater!

Jag har tidigare läst ”Den magiska kappan” och ”En hemlig vän” av Katarina Genar som jag gillat starkt. Och i går läste jag ut ”Pensionat Vidablicks gåta” som jag gillade lika mycket, men på ett lite annorlunda sätt. Jag vet inte hur många gånger jag fick ”Tordyveln-vibbar” av den och det var nog mycket därför som jag fick sådant lässug! Tordyveln är ju mycket mera invecklad, men där finns vissa likheter. Så gillade ni Marias Gripes ”Tordyveln…” är det här ett tips! Ni kanske har läst Tordyveln som unga och vill att era barn eller elever ska få uppleva samma känsla? Tveka inte då, utan skynda till er bibbla och låna, läs och tipsa vidare! ❤

Måste också säga att jag tycker de nya omslagen till Katarina Genars böcker är så charmiga och grymt sagolika! Det är Lina Bodén som är konstnären bakom dem! Här hittar ni till henne!

Nu vill jag önska er alla en härlig helg!

Den drunknade

b1

Therese Bohmans debutroman kan jag nu lägga åt sidan. De sista meningarna i boken förbryllade mig. Jag fick inte ihop det det öppna slutet och bläddrade tillbaka flera gånger för att läsa om meningarna i hopp om att hitta någonting som skulle kunna ge mig en ledtråd om vad som händer sen. Detta är en bok som på många sätt inte riktigt håller ihop. Den förbryllar och stör samtidigt som den fängslar och håller fast mig. Jag blir irriterad på framförallt Gabriel och Marina, då jag inte får någon känsla för vad de tänker. Det bästa jag kan beskriva det med är att det är så tyst i romanen. Det är som om man ser dem gå ut och in ur huset från ett ovanifrån-perspektiv. Det mest intensiva och levande beskrivna i romanen är naturen och alla dessa vattendrag som kommer och går i olika skepnader – levande element som är dunkla och ruvande, som om de bär på ett löfte om att något fruktansvärt ska hända.

”Stella skrattar, drar bort en hårslinga som lösgjort sig ur knuten och fallit ner över hennes ena ögonbryn. Sedan vänder hon och simmar in mot klipporna igen. En bit ut i vattnet ligger en stor sten precis under vattenytan, som ett grund i sjön, ytan krusar sig varnande kring den. Stella häver sig upp på den, vinkar åt mig, det ser märkligt ut, som om hon sitter på vattenytan”.

”Den drunknade” är på många sätt en tyst och stilla roman där miljöbeskrivningarna och symboliken i vatten och botanik är mättade. Den handlar om den unga konststuderande Marina som åker ner för att hälsa på sin äldre syster Stella och hennes nye man Gabriel i deras hus på landet i Skåne. Det är sommar och värmen står som en vägg, orubblig, intensiv och kvav. Hettan tar aldrig någon paus. Den kramar ur all luft som finns och ger ingenting tillbaka.

Mycket snart märker man att systrarna har ett klumpigt och ganska så fyrkantigt sätt att närma sig varandra på. Men det är tydligt att de vill närma sig varandra och att Stella bär på något som hon vill berätta. Det är bara det att de aldrig riktigt lyckas hinna närma sig, då andra saker hela tiden kommer i vägen. Som Gabriel till exempel.

Marina dras till honom av en stark attraktionskraft som hon inte kan eller vill stå emot. Om dagarna är det bara Marina och Gabriel hemma. Stella arbetar i kommunens gatu- och parkkontor där hon med stor omsorg och koncentration tar hand om alla blommor och växter som ska ställas ut på stadens gator och torg. Gabriel drar sig ofta undan i ett hörn av huset och Marina vandrar runt barfota i trädgården. Växterna slingrar, väller, klättrar, sträcker ut sig. De skjuter ut åt alla håll, de greppar tag och håller fast. De darrar nervöst, de är vilda och flammande. De är robusta och nervösa. Om det är någonting jag verkligen fastnar för i denna romanen, så är det just hur Therese Bohman så omsorgsfullt beskriver det som ryms i huset och omger det, runtomkring.

Jag vet när jag läser att jag hela tiden närmar mig en katastrof, en tragedi. Det kan ju inte få pågå såhär. Gabriel som ibland tar tag hårdhänt i Marinas handled eller hår, kysser henne passionerat för att sedan släppa taget om henne och bete sig som om ingenting har hänt. Han skrämmer mig, samtidigt som jag kanske mest av allt känner frustration inför Marinas tystnad. Som läsare vill man skaka om. Jag känner nog mest för Stella. Hon försöker ju säga någonting. Det finns så många tecken på att någonting är väldigt, väldigt fel med Gabriel och deras relation. Men vad är det konkret?

Jag läser både oengagerat och engagerat. Men det är som om historien aldrig kommer till en upplösning. Även efter att Stella försvinner och historien går in i nästa fas, väntar jag fortfarande på ett uppvaknande. Men det här är en psykologisk thriller av den stilla sorten. Spänningen finns i det nästan sjukligt passiva och lugna. Jag får ingen känsla för vad Marina känner för Gabriel innerst inne och detta gör att jag förlorar mitt engagemang för berättelsen. Och på samma gång gör detta att det ironiskt nog bara blir ännu mera spännande. Och jag tänker att romanen framförallt växer i samtalet efter att den är utläst. När den ligger där och fortfarande ter sig vara kall, avvisande och samtidigt så inbjudande.

Det här är en roman att läsa tillsammans med någon. Den passar utmärkt som bok-cirkelbok. Therese Bohmans andra roman,Den andra kvinnan är enligt mig litterärt sätt och språkligt, bättre. Men jag undrar om inte ”Den drunknade” är snäppet bättre om man ska läsa den tillsammans i exempelvis en bokcirkel. Den passar också väldigt fint som högläsningsbok.

Efter att ha läst Therese Bohmans båda romaner, känner jag att jag bara blir mer och mer nyfiken på henne som författare. Hon har något unikt i sin berättarröst som jag verkligen fängslas av och jag kommer absolut att läsa henne i framtiden om hon kommer ut med fler romaner! Vilket jag innerligt hoppas.

Fler som läst ”Den drunknade”:

Boktoka

The Book Pond

Bokomaten

Calliope Books

bild-4

 

 

 

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Glasbarnen

GLASBARNEN!

Omslagsbild för Glasbarnen

”Bor familjen som bodde här innan kvar i Åhus eller har de flyttat längre bort? frågade Simona och tog ut en bok ur hyllan. – Ingen vet vart de tog vägen, sa Billie och sänkte rösten så att mamma inte skulle höra. Simona satte tillbaka boken i hyllan igen. – Men de kan ju inte bara ha försvunnit, sa hon. Billie svalde. – Det verkar så. Hon tvekade och sedan sa hon: Jag tror det är något fel på det här huset. Att det är därför de inte ville bo här”.

Glasbarnen är väldigt poppis på mina skolor. Väldigt poppis. Så poppis att den bara hinner mellanlanda mellan våra bibliotek, innan den hoppar rakt in i famnen på nästa hungriga elvaåring som väntat sig alldeles otålig. Man skulle kunna tro att det nu borde ha klingat av lite, med tanke på att det var förra året den gavs ut av Lilla Piratförlaget och dessutom blev vinnare av Barnens Romanpris, men icke… till min stora glädje! ❤

Vinnaren av Barnens Romanpris 2013, Kristina Ohlsson, med juryn och boken Glasbarnen i bakgrunden. Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio

Kristina Ohlsson – en av våra största deckardrottningar, vann ”Barnens Romanpris” 2013 för sin bok ”Glasbarnen” som också är hennes allra första thriller för barn och unga.

Säkert är ni många som både känner till boken och har läst den och kanske även den fristående fortsättningen Silverpojken vid det här laget? Tyckte ni den var lika spännande och läskigt mysrysig som jag!?

Billie och hennes Mamma flyttar in i ett gammalt ljusblått trähus i Åhus. Det är efter att hennes Pappa nyligen gått bort och både hon och hennes Mamma är väldigt ledsna och behöver den där flytten för att få tankarna på annat.

Redan vid första anblicken tycker Billie inte om huset. Hon tycker det luktar illa och är äckligt med alla de gamla möblerna som de förra ägarna bara lämnat som om de rest sig och gått sin väg utan att blinka. Huset har alla möjliga ljud för sig, det knarrar och knakar och en taklampa på nedervåningen beter sig inte normalt. Utan förvarning kan den börja svaja fram och tillbaka som om vinden fått tag i den. Men när det händer är fönstren alltid stängda och det gör Billie vettskrämd.

Det värsta av allt är ändå att hennes Mamma inte tror henne och Billie håller till slut tyst om allt det som gör henne ifrån sig av skräck. Tillsammans med sin nya kompis Aladdin (med det fina sagonamnet) och sin andra kompis Sabina bestämmer de sig för att gå till botten med husets hemligheter. Under tiden måste Billie bo i huset där någon eller något gör allt för att göra sig av med dem. Det vill inte ha dem där och Billie känner av det i varje liten del av sin kropp. Kommer Aladdin, Billie och Sabina hinna ta reda på vad som är så fel innan det är för sent?

Om ni inte har läst böckerna om Aladdin, Billie och Sabina, hoppas jag verkligen att ni gör det! Ni får för allt i världen inte missa Kristina Ohlssons debut för barn och unga, för den är verkligen en goding! Ibland känns den så klassisk i sin berättelse och intrig att det känns som man läser en gammal hederlig mysteriebok. Det finns ju en hel uppsjö av böcker med liknande tema;

Deckare som handlar om en flicka som tillsammans med sin ensamstående Mamma bestämmer sig för att bryta upp från det som varit och därför flyttar ut på landet och in i ett gammalt knaggligt spökhus med tillhörande spökande spöke…

Jag tänker framförallt på Ingelin Angerborns böcker som många av dem tangerar dessa ämnen. Antingen får det läsaren att slänga sig över boken eller undvika den, beroende på vad man gillar för story. Jag kan känna att jag gärna undviker böcker med så snarlika ämnen om känslan i dem också är väldigt lika. Men Glasbarnen är verkligen sin egen och jag tycker väldigt, väldigt mycket om den! Kristina Ohlsson balanserar så känsligt mellan stämningarna i boken; känslan som får det att kännas både pirrigt och lite mysigt, men på samma gång pirrigt och obehagligt. Och det är just den balansen och mycket annat som gör Glasbarnen till en thriller som har allt det där stora nödvändiga OCH det där lilla extra. Ett stort plus är att bibblosarna i boken är så trevliga och snälla mot sina besökare i bibblan :).

En perfekt sommarlovsbok redo att fixera dig vid hängmattan!

Titel: Glasbarnen

Författare: Kristina Ohlsson

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsdatum: 2013-01-09

Antal sidor: 239 (relativt stor text och små sidor)

Läsålder: 9-12 år

Ämnen: 1920-talet, 2000-talet, Barnhem, Spänning, Döda föräldrar, Flytta.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla, Ålem, Timmernabben, Fliseryd och Mönsterås (huvudbibliotek). Boken finns också tillgänglig som e-bok.