Kategoriarkiv: INTERNATSKOLOR

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Annonser

Anna och den franska kyssen

Anna och den franska kyssen

Det här är en av de charmigaste och gulligaste ungdomsböckerna jag har läst! Den fick mig verkligen att dagdrömma om Paris och våren och den tinade mitt stackars vinterhjärta! ❤

Snart kommer jag att gå runt på högstadiet och presentera mig och några böcker i klasserna och då hoppas jag verkligen att jag kan få någon att bli nyfiken på denna! Jag tror det är svårt att bli besviken på denna, nämligen… Den är verkligen en bok man vill hänga med och karaktärerna i boken vill man bära med i en ryggsäck hela livet :).

Jag minns att det rådde en Anna-och-den-franska-kyssen-feber när den var rykande aktuell för ungefär ett år sedan. Det gick inte att ta miste på känslostormarna som boken väckte hos mina bloggande och instagrammande vänner. Den var sönder-älskad. Till en början blev jag jättesugen på att läsa den. Men efter ett tag kom det nya böcker som pockade med sin uppmärksamhet och ”Anna och den franska kyssen” halkade längre och längre ner på min läslista. Och när jag nästan hade glömt bort att den existerade, dök den upp på hyllan för nyinköpta ungdomsböcker på ett av våra bibliotek. Tiden var tydligen inne för att också jag skulle bli knockad.

Jag tror det här kommer bli en sådan där bok som man alltid kommer längta tillbaka till och önska att man fick uppleva igen och igen. En sådan där bok man helst vill läsa innan våren slår ut, då sinnet är förmörkat av snöslask, ögonen svider av torr vinterluft och hjärtat längtar ihjäl sig efter att koltrasten ska börja sjunga igen. En bok som fick mig att minnas hur det var att vara tonåring igen – när allting är så svart och vitt och känslorna är som en pirrande berg och dalbana.

I boken får vi träffa Anna Oliphant – en tjej som lever ett lyckligt och bekymmersfritt liv i Atlanta. Till den dag då hennes föräldrar släpper bomben: De har fixat in henne på en internatskola i Paris och allt är redan bokat och klart!! Ett år ska hon gå sitt sista år där – utan att känna någon eller kunna ett ord på franska.. Anna är motvillig, ledsen och osäker när föräldrarna säger adjö till henne i hennes nya studentrum i skolans lokaler och det går inte lång stund innan hon brister i gråt. Och så kommer räddningen! En av hennes grannar, Meredith hör henne gråta och bjuder henne på varm choklad och efter det går allt liksom i ultrarapid – Anna får nya, trevliga vänner och är helt plötsligt ”en i gänget”. Och så kommer då tvisten: Hon blir dessutom kär i sin nya, bästa vän: den snygge Étienne St. Clair. Det finns bara några hakar:

  1. Étienne har redan flickvän.
  2. Är inte Anna redan kär i någon hemma i Atlanta?
  3. Hennes nya vän Meredith är också kär i Étienne…
  4. Det finns ingen hon kan prata med detta om…

… Ja, hur ska detta sluta? 😉